Läkaren Margareta Danelius arbetar i vårt projekt i Murnei i Sudan, där tillgången till sjukvård är begränsad och behoven stora. Från morgonens första patient till kvällens sista beslut handlar dagen om att ge vård med de resurser som finns och att hitta lösningar när de saknas. Här är en inblick i en helt vanlig arbetsdag.
05.00 Böneutropen hörs över byn. Ljudet från åsnor och tuppar ökar i takt med morgonljuset.
06.30 Jag drar upp blixtlåset på mitt myggnät. Det är kyligt, knappt 15 grader. I köket gör jag en kopp kaffe. Jag frågar min kollega som är barnmorska om hur det går med förlossningen som vi har haft kontakt om under natten. Alltför långsamt, säger hon. Vi behöver skicka patienten med vår ambulans till El Geneina en dryg timme härifrån där man har möjlighet att göra kejsarsnitt.
7.30 Jag hämtar min walkie talkie hos vakten i radiorummet för att vara nåbar på sjukhuset. Jag och mina sju internationella kollegor åker bil genom byn till sjukhuset. Bilen ska sedan till byn Romalia där vi idag sätter upp en mobil klinik. Jag hjälper teamet att packa utrustning och de åker i väg.
8.00 Morgonmöte. Läkaren som arbetat i natt redogör för alla jourfall och läget för våra 40 patienter. Jag påminner om det som vi gjort till veckans tema: handhygien. Medarbetarna skrattar och bekräftar att det nu finns handsprit på alla avdelningar och att de använder den mellan patientkontakterna.
8.30 En av de två läkarna som arbetar idag går till akutmottagningen. Han hjälper också de fyra medicinska assistenter som tar hand om de patienterna med mer okomplicerade fall. Jag och den andra läkaren påbörjar ronden på vuxenavdelningen. Vi träffar en kvinna med stroke, en annan med högt blodtryck och svullna ben. En man med en skottskada och syrebrist i foten behöver skickas till El Geneina - förmodligen för amputation.
9.30 Vi fortsätter till barnavdelningen. De flesta av barnen har infektioner: malaria, lunginflammation, urinvägsinfektion och några nyfödda har blodförgiftning. Antibiotika används frikostigt och vi har varken laboratorium eller röntgen för diagnos. Tillsammans försöker vi använda vår kliniska bedömning och inte överbehandla patienter med virusinfektioner med antibiotika. En 8-årig pojke har en öppen fraktur på underarmen, efter att ha spelat volleyboll. Vi går till omläggningsrummet och ger honom en gipsskena inför transport till El Geneina.
10.30 Ronden fortsätter på avdelningen för terapeutisk nutrition. Där behandlar vi barn med akut allvarlig undernäring och komplikationer. Vi följer noggrant schema för tillförsel av näringsberikad mjölk och nötpasta beroende på barnets viktutveckling och hur de reagerar på näringen. En liten pojke har fått diarré och förlorat vikt. Vi lägger till vätskeersättning i behandlingen. Den lilla flickan som var medvetslös och svullen i ansikte och ben förra veckan sitter i sin mammas knä och ler mot oss. Hon kan skrivas ut och fortsätta i öppenvård. På avdelningen finns också några nyblivna mammor som behöver hjälp att komma igång med amning och eventuellt tilläggsnäring till under tiden.
11.30 På mödravårdsavdelningen pågår två förlossningar. Fyra kvinnor som fött barn är kvar med sina bebisar 24 timmar efter förlossningen. Alla har fått hygienpaket med filt, myggnät, tvättmedel, tvål och en sjal att bära bebisen i. Innan de skrivs hem ska bebisarnas vaccinationer påbörjas. På avdelningen finns också två kvinnor med missfall. Vi lovar komma tillbaka med ultraljudsapparaten eftersom det råder oklarhet kring en av dem.
12.00 Jag och läkaren diskuterar de patienter som vi vill remittera till El Geneina med den medicinska projektledaren. Kan de åka tillsammans med ambulansen när den är tillbaka efter morgonens transport? Vi ser till att alla som åker har en familjemedlem med och en slant för att kunna köpa mat. Om vi tror att patienten kommer att behöva blodtransfusion behöver vi också skicka med en blodgivare.
12.30 Jag och mina internationella kollegor åker till basen för lunch. Vår kock har lagat ris, linssoppa, stekta auberginer och någon sorts äggröra. Vi är alla hungriga och törstiga. Temperaturen har nått över 30 grader.
13.30 Jag förbereder dagens läkarmöte med undervisning om epilepsi och skickar en påminnelse till läkarna att vi ska ses klockan 14:00. Om de är nära kontoret har de WiFi och kan läsa meddelandet, annars kan de inte se påminnelsen. Min chef berättar att en bebis med andningsproblem är på väg från vår mobila klinik i Romalia. Jag går till akutmottagningen för att förbereda.
Apoteket har just meddelat att rabiesvaccin och immunoglobulin kom med ambulansen från El Geneina så att vi kan påbörja behandlingen.
14.30 Barnet från Romalia har kommit, samtidigt som en annan bebis med lågt blodsocker och en man med förlamning i båda benen. Vi ställer in dagens undervisning och hjälps i stället åt på akutmottagningen. Vi kan sätta dropp och ge syrgas. Antibiotika och de vanligaste medicinerna för hjärt-kärl, allergi och epilepsi finns tillgängliga.
15.30 Situationen på akutmottagningen är under kontroll. Teamet från den mobila kliniken i Romalia återkommer. Kvällsjouren avlöser oss som har arbetat under dagen. Jag ber min chef komma och titta på en 12-årig flicka med svullnad över bröstkorgen och oförmåga att röra vänster arm. Vi diskuterar utredning och möjliga diagnoser, pratar med flickan och hennes pappa. De ger medgivande till att vi tar några foton så att vi kan konsultera vårt medicinska nätverk inom Läkare utan Gränser.
17.00 Jag har haft en stund över för att besvara mejl och börja gå igenom läkemedelsbeställningar innan det är dags att återvända till basen. Jag skissar på ett mentorsprogram för våra medicinska assistenter som har två års utbildning och ett stort ansvar för att ta emot patienter med mer okomplicerade fall. Jag tror att ett tätare samarbete med våra läkare skulle hjälpa dem göra ett bättre jobb.
18.00 Vi är åter hemma på basen. Jag springer en halvtimme på löpbandet. Fast det är tråkigt är det skönt att röra sig. Vi har ett hyfsat vattentryck och varmvatten denna kväll. Jag njuter av min dusch.
19.00 Vi äter rester från lunchen. En stor läskande vattenmelon har skurits upp. Kaffe och te finns framme. Medarbetarna kommer och går. Vi försöker värna om vår fritid och inte prata så mycket om arbetet - men det är svårt. Vi är alla här på grund av ett djupt engagemang.
20.00 Jag messar med vänner och pratar med mina barn. Det är skönt att ha kontakt med livet hemma, samtidigt som det nästan känns overkligt att dessa världar existerar samtidigt.
21.00 Mörkret är kompakt och ljuden från byn börjar tystna. Nattvakterna tänder sin eld. Jag tar min bokplatta med mig in under myggnätet och läser i min säng tills det är dags att sova.
