En tuberkulosfri värld?
Ett av WHOs (Världshälsoorganisationen) milleniemål talar om att man dramatiskt vill reducera förekomsten av och dödligheten i tuberkulos fram till 2015 och innan 2050 eliminera tuberkulos som ett folkhälsoproblem. En fantastisk vision att ställa sig bakom. Samtidigt kan avstånden mellan dessa visioner och verkligheten te sig så brutalt avlägsna. Hur ska en sådan vision bli verklig i en liten by i Tadzjikistans inland? Hur ska kunskapen nå ut till pappa Farrukh så han söker sjukvård direkt när han blir sjuk, innan han smittat ner sin gamla far och sin nyfödda dotter? Hur ska doktor Sulfiya som jobbar på en liten klinik uppe i bergen, där hon jobbat de senaste 25 åren, hantera ökningen av MDR/XDR (multi/extremt resistent tuberkulos) när hon inte har bra diagnostiseringsmetoder och inte heller kunskap om resistensutvecklingen? Hon har inte heller råd att åka ner till Dushanbe (Tadzjikistans huvudstad) på utbildningar och det finns inte mycket litteratur eller forskning på varken ryska eller tadzjikiska att ta del av.
Ett av våra mål med projektet här i landet är att få ut vår kunskap kring pediatrisk tuberkulos (barntuberkulos) till dem som jobbar inom MoH (Ministry of health – den statliga sjukvården). Vi har patienter i vårt program men måste alltid samarbeta med MoH eftersom vi inte får vårda patienter själva. Ofta, ofta ser vi saker som inte fungerar så bra som de kunde. Det handlar om basala saker som administrering av läkemedel, andra hälsoproblem som förekommer i samband med tuberkulos, biverkningar av läkemedel och hur dessa behandlas, patient- och familjestöd etc. Sjuksköterskorna och läkarna inom den statliga sjukvården är de som ska kunna ge den bästa vården. Vi är beroende av dem. Det är de som ska misstänka tuberkulos, som ska diagnostisera patienterna, se till att de snabbt kan påbörja sin behandling och sedan stötta patienterna under deras 2 år långa behandling. De ska ha kunskap om och behandla svåra biverkningar, stötta och uppmuntra patienterna när orken och motiveringen är som bortblåst.
Under våren har vi kommit igång med vår utbildningsserie och förra veckan hölls den första 2-dagars utbildningen för sjuksköterskor. Planen är att dessa dagar ska hållas 4-5 ggr/år. Denna första omgång deltog 15 sjuksköterskor från sjukhus och kliniker i huvudstadsområdet. Det var bra dagar med föreläsningar om diagnostisering, behandling, patient- och familjestöd, smittspridning etc och med ett fokus på sjuksköterskans ansvarsområden. Jag kunde stora delar av den dagen jag hade ansvar för sitta längst bak i salen och lyssna på en av våra sjuksköterskor när hon undervisade. Hon gjorde ett riktigt bra jobb och fick åhörarna engagerade under sina föredrag. Under sina två år hos oss på Läkare utan gränser har hon lärt sig så mycket om tuberkulos och det komplexa i behandling och resistens och hon kunde på ett pedagogiskt och intressant sätt få ut denna kunskap.
Själv kunde jag använda en stor del av min tid den dagen till att utvärdera innehållet för att kunna förbättra saker inför nästa utbildningstillfälle och hann även med att känna mig stolt och glad över dagen. Stolthet över att se sjuksköterskan föra ut den kunskap hon har fått till sina landsmän och kollegor och inse att detta är en av länkarna mellan WHOs vision och de små klinikerna i Tadzjikistans inland. Små steg som kan få stora effekter.
