I den andra bloggen av Tautvydas Rindzevicius, eller "Totte" som han kallas berättar han om hur det är att arbeta ute i fält när covid-19 härjar hemma i Sverige.
Det har nu nästan gått tre veckor sedan jag först kom till Kenema i Sierra Leone. Nu är det full fart alla dagar i veckan, förutom söndagar, och det redan känns som att man har varit här i månader.
Det här uppdraget är så annorlunda jämfört med allt annat jag har gjort innan.
Så klart är det framför allt situationen där hemma med covid-19. Det har aldrig hänt förr att man har känt att Europa är i större kris än vad man själv bemöter ute i fält.
Men just nu känns det exakt så. Varje morgon försöker man att åtminstone hålla sig någorlunda uppdaterad av nyhetsrubriker av hur situationen har förändrats senaste dygnet.
Strax efter skumläsning av nyhetsflödet och morgonkaffet, hämtas vi upp av vår Landcruiser precis vid klockan sju.
Där är något speciellt när man kliver in i bilen och stänger dörrarna. Det är precis som att man på något sätt stänger ute all oro och fokus övergår till det vi försöker åstadkomma här i Kenema.
Jag tror även att det är det enda sättet att kunna göra vårt jobb ordentligt. Har man två världar att hålla koll på, kommer man förmodligen att bli utmattad redan efter första veckan.
Så, vad är det Läkare Utan Gränser gör här egentligen?
Det enkla svaret hade varit att vi försöker minska mödradödligheten och vårda akut undernärda barn. Men det är bara toppen av isberget om jag ska vara ärlig.
För ett år sedan öppnade Läkare Utan Gränser den första delen av projektet som just nu innefattar akutmottagning, intensivvårdsavdelning, näringscenter och isolering, vilket krävs för patienter med Lassafeber.
I Kenemadistriktet är Lassafeber endemiskt och kräver att patienterna isoleras. Det var steg ett av fyra i det här projektet.
Sjukhuset är startat för att vårda barn under fem år och alla 67 bäddar är kontinuerligt belagda. Vårt konstruktionsteam jobbar frenetiskt för att avsluta bygget och öppna resten av avdelningarna, vilket innefattar operationssalar och avdelning för inneliggande patienter.
Men den mest omtalade och intressanta kommer att vara Läkare Utan Gränsers sjukvårdsakademi. Den beräknas öppna dörrarna för första gången inom de kommande månaderna. Genom den utbildar och kompetenshöjer Läkare Utan Gränser lokal vårdpersonal för att de ska kunna hantera även de mest komplicerade fallen.
I ett land där ett av tio barn dör innan fem års ålder känns det som precis rätt tillvägagångssätt. Hjälp till självhjälp är en trött kliché, men här passar den utmärkt.
Ett annat team som jag vill verkligen berätta om är vårt uppsökande team. Det är ett sjukvårdsteam som åker ut till de mest utsatta områden i Kenema-distriktet för att leverera sjukhusmaterial, utbilda i väsentlig hygien och sprida kunskap om diverse sjukdomar.
Jag som logistiker fick en fantastisk uppgift att fixa fram två motorcyklar och utrustning, så att teamet ska kunna nå även de mest avlägsna platser. Det är extra viktigt nu när regnsäsongen är precis runt hörnet.
Det kommer säkerligen bli en väldigt speciell upplevelse.
