För ett år sedan, den 11 mars 2020, förklarade världshälsoorganisationen WHO utbrottet av coronaviruset som en pandemi. Vi på Läkare Utan Gränser stod vi inför en stor utmaning. Vi behövde hitta sätt att bidra till att bekämpa pandemin, samtidigt som våra ordinarie medicinska insatser måste fortlöpa.
Brice de le Vingne var ansvarig för Läkare Utan Gränsers arbetsgrupp för covid-19 under 2020. Här berättar han om ett år med coronapandemin.
I januari 2020 påbörjade vi vår första insats mot covid-19 i Hong Kong, där vi höll utbildningar kring hälsofrågor och smittskyddsåtgärder för människor som löpte stor risk att smittas. I mars spreds coronaviruset som en löpeld över Europa och vi startade projekt i några av de hårdast drabbade länderna, som Belgien, Spanien och Italien.
Vi stöttade sjukhus och skickade ut medicinska team med erfarenhet av utbrott av infektionssjukdomar. Vi gjorde också vad vi kunde för att utbilda våra kollegor i hur de skulle skydda sig själva, eftersom vi vet hur utsatt vårdpersonalen själva kan vara under sjukdomsutbrott. Vi riktade alltmer uppmärksamhet mot äldre på vårdhem, vars levnadsmiljö gjorde dem extremt utsatta för smitta och vars ålder gör att de löper högre risk att drabbas allvarligt av covid-19.
Pandemin fortsatte att spridas över världen och Läkare Utan Gränser anpassade våra insatser efter hur den utvecklades - vi öppnade nya projekt och anpassade våra befintliga insatser, som vi alltid gör under epidemier, men den här gången på global skala.
Men det var inte bara omfattningen som var annorlunda den här gången. Vid första antydan på epidemier av andra sjukdomar, som kolera eller gula febern, ökar vi storleken på våra team i området, skickar in våra experter och distribuerar en stor mängd förnödenheter. Men när coronaviruset drabbade fler och fler platser i världen allt hårdare valde många länder att stänga sina gränser. Att skicka medicinsk personal och medicinskt material dit de behövdes blev en stor utmaning.
Trots detta är skillnaderna på det stora hela, små. Vårt svar på coronapandemin skiljer sig i grunden inte mycket från våra andra medicinska insatser. Vi fokuserar på de mest sårbara människorna och på de platser där flest människor blir sjuka och dör.
Under pandemin har detta tillvägagångssätt gjort att vi har startat medicinska projekt på platser där vi sällan arbetar, som USA och flera länder i Europa, och på instansen vi sällan arbetar på, som till exempel vårdhem. Men vårt medicinska engagemang har inte förändrats. Och många av de människor vi har bistått är inte nya grupper för oss - flyktingar och migranter, människor som inte har tillräcklig tillgång till vård, försummade områden i städer.
Vi vet från tidigare erfarenheter att arbetet under stora epidemier är krävande, utmattande och stressande. Många av de vårdanställda runtom i världen som har arbetat outtröttligt det senaste året hade liten eller ingen tidigare erfarenhet av utbrott av infektionssjukdomar. Ingen hade erfarenhet av covid-19. Vi stod alla inför en ny och okänd sjukdom. Samtidigt saknade vi verktygen för att behandla patienter, många var rädda för att bli smittade på jobbet och sedan smitta nära och kära hemma. Denna pandemi har varit en enorm känslomässig börda för hälso- och sjukvårdspersonal. Vi måste ta hand om de människor som tar hand om oss.
Ett år senare finnas pandemin fortfarande kvar. Nu finns säkra och effektiva vaccin, men för de allra flesta är de inte tillgängliga ännu - och kanske inte på länge. Ofta är det de personer som inte har tillräcklig tillgång till som inte heller får tillgång till vaccin.
Läkare Utan Gränser kommer att fortsätta hjälpa de mest utsatta; vår roll i bekämpningen av denna pandemi är inte över än.
Brice de le Vingne
Idag är Brice ansvarig för Läkare Utan Gränsers akutinsatser, och är fortsatt involverad i arbetet mot covid-19.