Ett ombyggt tåg rullar från frontnära sjukhus i öst till bättre vård på säkrare plats i västra Ukraina. Här berättar sjuksköterskan Monika Hörling om arbetet och om en pojke hon vårdade på en av de många resorna.
Tåget kränger och skumpar. I intensivvårdsvagnen ligger en 9-årig pojke, han gnyr till av smärta och kramar hårdare om det gula gosedjuret, som föreställer ett leende lejon. Varenda rörelse, varenda andetag gör ont. Sladdar och slangar är kopplade överallt på den lilla kroppen, den tjocka slangen som sticker in i högra sidan av bröstkorgen gör särskilt ont. Blod och luft läcker ut i lungsäcken och måste tömmas ut. Raketen som slog ner på lekplatsen i Kramatorsk där pojken var ute och lekte, exploderade och skadade inte bara lungan, splitter trängde även in i armar och ben. Med på samma resa finns ytterligare fem skadade barn med liknande upplevelser.
Pojkens mamma sitter bredvid och försöker lugna sin son, som är märkbart irriterad. Orden väller ur munnen, han verkar riktigt arg nu och höjer rösten för att överrösta tåget som skramlar och tjuter. Mamman berättar att pojken är upprörd över att pappan inte är här eftersom han befinner sig ute i strid. Hela situationen är övermäktig för ett litet barn att hantera.
Vi smärtlindrar och ändrar läget i sängen för att försöka göra det så bekvämt det går. Få pojken att äta något, iallafall dricka lite mer, febern är hög. Värmen är tryckande, fläkten ovanför sängen hjälper föga. Ännu har inte luftkonditionering kunnat installeras eftersom tåget då måste tas ur bruk ett par dagar, och det har inte funnits tid till det än. Alltför många skadade och sjuka patienter väntar vid frontlinjen på att evakueras. Sjukhusen är överbelastade, och man måste göra plats för att kunna ta emot ännu fler.
I sängen framför ligger en ung man med svåra skallskador, nedsövd i respirator. I sängen bakom en äldre man med splitterskador i ansikte och hals, ena ögat är bortsprängt. Längre bak i vagnen ligger en annan ung man. Han befann sig på jobbet vid oljedepån i Mariupol då missilen slog ner. Ögonen är öppna, men han är totalförlamad och svårt hjärnskadad.
Nu har vi ett dygn på tåget framför oss, tills vi är tillbaks i Lviv. Pojken är äntligen så gott som smärtfri, men alltmer rastlös och jag funderar på hur vi ska hjälpa honom att komma till ro. Kommer på att jag har en tecknad film nedladdad på datorn. Placerar min dator vid sänggaveln och kör igång filmen. Efter en stund frågar jag “dobra?”, ett av de få ord jag lärt mig på ukrainska, som betyder bra. För säkerhets skull visar jag också med tummen upp för att han ska förstå. Pojken lämnar skärmen med blicken för ett par sekunder, ler belåtet och ger mig tummen upp. Sen återvänder han till Disneys värld och drömmer sig bort från krigets fasor en stund.
På morgonen är vi framme i Lviv. Ambulanserna står uppradade, redo att transportera patienterna till sjukhusen. Pojken lyfts ut på en bår, in i ambulansen. Jag hoppas innerligt att det besinningslösa kriget snart är över; så att han kan återvända hem till Kramatorsk och lekplatsen igen, och att han snart får träffa sin pappa. Ingen vet hur lång tid han måste vänta...
Det medicinska tåget är ett unikt projekt som Läkare Utan Gränser driver i samarbete med den ukrainska hälso- och sjukvårdsmyndigheten samt den nationella järnvägen. Skadade och sjuka patienter evakueras från frontlinjen i öst till bättre vård på säkrare plats i väst. En oerhört värdefull hjälp för många människor som annars inte skulle haft den möjligheten. Hittills har över 1000 patienter evakuerats, samt 78 föräldralösa barn.
