Hoppa till huvudinnehåll

Ett hoppfullt leende

Narkosläkaren Anna Marit Löfmark och 14-åriga Marwa, på ett sjukhus i Aden, Jemen.
Anna Marit Löfmark tillsammans med en annan patient, 14-åriga Marwa från Ad dhale.
Foto: Hareth Mohammed/Läkare Utan Gränser

Det fanns många patienter vars historia berörde narkosläkaren Anna-Marit Löfmark när hon arbetade på ett sjukhus i Aden, Jemen. Men några av dem dröjer sig kvar lite extra. Bland dem en kvinna som hade trampat på en landmina.

Under mina sju veckor i Aden mötte jag många svårt skadade människor. Majoriteten av patienterna hade råkat ut för skottskador eller trafikolyckor men även patienter med skador efter granatattacker, sprängningar av bomber, explosioner, fallskador samt knivskärningar togs om hand på sjukhuset.

Jag minns en 30-årig kvinna som kom till oss efter att ha trampat på en landmina när hon var ute och samlade mat till sina får. Hennes högra underben skadades svårt och amputerades strax nedanför knäleden. Hon led i efterförloppet av svåra smärtor i benet men även av psykisk smärta till följd av amputationen. Hon grät varje dag. 

Hennes mamma vakade vid hennes sida dygn efter dygn. Vi vårdade henne på intensiven för att på olika sätt lindra hennes svåra smärta och nedstämdhet men trots detta mådde hon mycket dåligt. Tyvärr fick hon en svår infektion i vävnaden runt benstumpen. För att få kontroll över infektionen var vi tvungna att operera henne flera gånger och under flera veckor behandla med olika sorters bred antibiotika.

Narkosläkaren Anna Marit Löfmark på en sjukhus i Aden, Jemen.
Narkosläkaren Anna-Marit Löfmark på sjukhuset i Aden, Jemen.
Foto: Hareth Mohammed/Läkare Utan Gränser

Det fanns under en tid risk för att infektionen skulle sprida sig upp över knäleden och göra det nödvändigt att även amputera en bit av lårbenet. Slutligen lyckades vi få kontroll över infektionen, med bevarad knäled. Detta kommer att underlätta mycket för henne vid rehabilitering och användning av benprotes i framtiden.

Efter flera veckors vårdtid på intensiven var hon i tillräckligt gott skick för att flyttas till vanlig vårdavdelning. Där log hon för första gången mot mig. Det leendet kändes hoppfullt inför hennes framtid.

De medicinska behoven i Jemen är enorma. Många patienter är fattiga och undernärda. Det saknas utbildad sjukvårdspersonal och utrustning inom den offentliga sjukvården. Det finns privata sjukhus men många människor har inte råd att betala för den vården. På Läkare Utan Gränsers sjukhus är vården kostnadsfri och tillhandahålls oavsett ekonomiska förutsättningar, kön, ålder eller bakgrund.

De svåra förhållandena till trots, förvånades och imponerades jag ofta av personalens mod, styrka, glädje och generositet. Mitt i alla utmaningar och svårigheter finns en genuin tacksamhet och ödmjukhet som tar sig olika uttryck.