FN:s säkerhetsråd antog i tisdags en resolution som ska stoppa attacker mot sjukvårdsinrättningar. Innan omröstningen talade Joanne Liu, vår internationella ordförande, till säkerhetsrådet och uppmanade länderna att rädda liv.
Omröstningen är särskilt viktig, eftersom fyra av fem permanenta medlemmar i säkerhetsrådet har själva varit involverade i militära koalitioner som ansvarar för sjukhusattacker.
Läkare Utan Gränsers generalsekreterare i Sverige, Mari Mörth, ser omröstningen som en chans att äntligen stoppa omänskliga sjukhusattacker:
– Det gäller att rädda liv. Vi kan inte längre bara acceptera att sjukvårdsinrättningar förstörs av bomber och granater. Att patienter dör i sina sängar och att sjuksköterskor och läkare dör när de försöker rädda liv.
– Säkerhetsrådet ska värna om världens säkerhet. De måste verka för att de resolutioner de tar fram följs och att de som bryter mot internationell humanitär rätt hålls ansvariga för sina handlingar. Även i krig finns det regler.
Joanne Lius tal i sin helhet:
"Excellenser,
Mina damer och herrar,
I onsdags utplånades Al Quds-sjukhuset i Aleppo i en flygattack.
Minst 50 män, kvinnor och barn dödades.
Bland dem - en av de sista kvarvarande barnläkarna i staden.
En dödlig flygattack.
De senaste tio dagarna har Aleppo utsatts för nästan 300 flyganfall. Civila, ofta i folksamlingar, har upprepade gånger drabbats.
Vad är individer i dagens krig? Förbrukningsvaror, döda eller levande.
Patienter och läkare är legitima måltavlor.
Kvinnor, barn, sjuka, sårade och deras anhöriga, är dömda till döden.
Stoppa dessa attacker.
Jag åkte till Kunduz i Afghanistan efter USA:s attack på vårt traumacenter den 3 oktober 2015.
En av de överlevande, en sjuksköterska från Läkare Utan Gränser som förlorade sin vänstra arm i attacken, sa något som förföljer mig dagligen.
Han berättade att när striderna bröt ut i Kunduz sa Läkare Utan Gränser till sin personal att traumacentret var en säker plats.
"Vi trodde på er", sa han till mig. "Visste ni att vi skulle bombas?"
Jag sa till honom att fram till den 3 oktober trodde jag verkligen att sjukhuset var en säker plats.
Det kan jag inte säga längre, inte om några sjukvårdsinrättningar vid frontlinjen i dag.
I Afghanistan, Centralafrikanska republiken, Sydsudan, Sudan, Syrien, Ukraina och Jemen bombas sjukhus rutinmässigt, de plundras och bränns ner till grunden.
Sjukvårdspersonal hotas. Patienter skjuts i sina sängar.
Omfattande attacker mot befolkningar och riktade attacker på vårdinrättningar beskrivs som misstag, de förnekas eller bemöts helt enkelt med tystnad.
I själva verket är de liktydiga med de massiva, urskillningslösa och oproportionerliga attacker mot civila i stadsmiljöer och, i värsta fall, terrordåd.
Attackerna mot vårdinrättningar får konsekvenser som sträcker sig långt utöver de som omedelbart dödas och skadas.
De förstör rutinmässig och livräddande sjukvård för alla. De gör livet outhärdligt. Punkt slut.
Den 26 oktober 2015 attackerade den saudiledda koalitionen ett av Läkare Utan Gränsers sjukhus i Haydan i norra Jemen, vilket innebar att åtminstone 200 000 människor lämnades utan livräddande vård.
Det var den första av tre av våra inrättningar som helt eller delvis förstördes i Jemen under en period av tre månader.
Angrepp på Läkare Utan Gränsers inrättningar ger bara en liten inblick i hur brutala krig är.
Angrepp på andra sjukhus och kliniker – liksom skolor, marknader och gudstjänstlokaler – är rutin. Lokal vårdpersonal får bära den största bördan av dessa övergrepp.
Vi står vid en dödlig återvändsgränd.
Vi kan inte längre anta att fullt fungerande sjukhus – där patienter kämpar för sina liv – är frizoner. Sjukhus och patienter har släpats ut på slagfältet.
I Jasim, en stad i södra Syrien, har medborgare protesterat framför ett sjukhus för att förhindra att det öppnas igen. De vet vad som händer med fungerande sjukhus.
Vi står inför en epidemi av attacker på vårdinrättningar, vilket hindrar oss från att göra vårt grundläggande arbete.
Och hittills har våra krav på oberoende undersökningar inte beaktats.
För attt kunna utkräva ansvar måste man börja med en oberoende och opartisk undersökning.
De ansvariga kan inte samtidigt agera utredare, domare och jury.
Missta er inte: vi kommer obevekligt att fördöma attacker mot vårdinrättningar.
Vi kommer att berätta, högt och tydligt, vad vi bevittnar i fält.
Att ägna sig åt läkarvetenskapen får inte vara ett dödligt yrke. Patienter får inte angripas eller slaktas i sina sängar.
Vi läkare avlägger en ed när vi upptas i den medicinska professionen.
Vi behandlar varje individ, oavsett vilka de är, oavsett religion, ras, eller på vilken sida de kanske slåss. Även om de är sårade soldater, eller stämplade som brottslingar eller terrorister.
Sjukhus får inte attackeras, beväpnade personer får inte tränga sig in på sjukhus, inte heller för att leta efter eller gripa patienter.
Om vi vänder ryggen åt dessa principer vänder vi ryggen åt medicinsk etik. Medicinsk etik får inte begravas i krig.
Sjukvård är neutral i krigstider och denna neutralitet kan inte upphävas av enskilda länder eller nationell lagstiftning. Framför allt inte i en tid som präglas av terrorbekämpning, av skiftande allianser och av grumliga orsaker till varför man engagerar sig.
Krigföringen må ha ändrats, men inte krigets lagar.
Ni är ansvariga för att garantera fred och säkerhet. Jag föreslår garantera men har inte dubbelkollat
Ändå har fyra av de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet – i olika grad – det senaste året förknippats med koalitioner som är ansvariga för attacker mot sjukvårdsinrättningar: den Nato-ledda koalitionen i Afghanistan, den saudiledda koalitionen i Jemen, och den syrienledda koalitionen som får stöd av Ryssland.
Ni måste leva upp till ert särskilda ansvar och föregå med gott exempel för alla andra stater.
Jag upprepar: Stoppa dessa attacker!
Dagens diskussion får inte bara bli tom retorik.
Denna resolution får inte gå samma öde till mötes som så många andra, exempelvis de resolutioner om Syrien som har antagits de senaste fem åren. De har all brutits utan några rättsliga konsekvenser. Det har skett i Syrien, där sjukvård attackeras systematiskt och där människor i belägrade områden inte har tillgång till sjukvård.
Ni måste upprätthålla era förpliktelser.
Säkerställ att opartiskt tillhandahållande av sjukvård i konfliktområden skyddas.
Stå också upp för sjukvårdspersonalens plikt att vårda alla sjuka och skadade – utan att diskriminera.
Barnläkaren Mohammad Wassim Maaz dödades i Aleppo i förra veckan. Han dog för att han räddade liv. Idag minns vi hans mänsklighet och mod. Som inte bara han utan många patienter, sjuksköterskor, läkare och annan personal från Läkare Utan Gränser har bevisat i konfliktdrabbade områden.
För deras skull måste denna resolution leda till resultat.
Ni måste – utan att tveka – än en gång ställa er bakom reglerna som gäller i krig.
Denna resolution måste leda till att alla stater och alla icke-statliga parter i krig och konflikt stoppar blodbadet.
Ni måste också sätta press på era allierade att de ska sluta attackera sjukvård och civila i konfliktområden.
Vi kommer inte att överge våra patienter. Vi kommer inte att hålla tyst.
Att uppsöka eller ge sjukvård får inte bli en dödsdom.
Ni kommer att dömas efter era handlingar, inte bara efter de ord ni yttrar idag. Ert arbete har precis börjat.
Se till att denna resolution räddar liv.
Tack."