Tautvydas Rindzevicius, eller "Totte" som han kallas, är utbildad järnvägsingenjör. Han har tidigare varit på uppdrag i Nigeria och Sydsudan där han har jobbat med el och avlopp. I den här bloggen kommer du få följa med på hans uppdrag i Sierra Leone där han kommer att jobba med logistik.
Jag har precis kommit fram till Kenema efter en 6,5 timmars bilresa från huvudstaden Freetown. Det är här jag skall spendera de kommande 9 månaderna. Man är full av energi och entusiasm. Jag har hittills bara sett bilder och hört hajpade historier om hur stort och nytänkande det här projektet är.
Mina briefings börjar direkt efter lunch. Glädjen och motivationen att vara här ökar med varje person jag träffar: Italien, Brasilien, Tyskland, Kongo, Zimbabwe, Storbritannien, Kanada... Känns som nästan alla länder är representerade här.
Mitt under min andra briefing (om säkerhetsläget) händer något helt spontant och oväntat...
En hel lokal bredvid oss brister ut i sång, dans och klappande av händer. Min projektkoordinator och jag tittar på varandra och han svarar: ”Ja, just det, must be three o’clock feeding”.
Det visar sig att man ger mat till undernärda barn var tredje timme och för att sprida glädje och hopp till barn och deras föräldrar, så firar man varje måltid. En glädjeceremoni som alla i lokalen så gärna deltar i.
Det känns som att varenda person där inne har musikalisk begåvning. Alla klappar i takt och sjunger på lokalspråket, som kallas kreol. Det är nån sorts blandning mellan engelska och franska.
Jag kan inte förstå vad de sjunger, men min koordinator förklarar att de tackar Gud för denna måltid och för alla gåvor som kommer från honom.
Ger en tankeställare om hur man själv brukar uppskatta saker och ting.
Det är det första stora intrycket jag kommer ha med mig.
Det kommer finnas mer att dela med sig, ju längre tiden går.
