Under den gångna helgen har Läkare Utan Gränser, i samarbete med reklambyrån ANR BBDO, satt upp klistermärken på en rad gångbanor runt om i Stockholm. Syftet med kampanjen är att göra fler medvetna om hur civila drabbas av krig och konflikt.
Föreställ dig att inte kunna ta en kort promenad – till jobbet, skolan eller affären – utan att riskera livet.
– Vi genomför den här kampanjen för att påminna om att majoriteten av de som drabbas i krig är civila. Människor som du och jag, med framtidsplaner och drömmar. Här i Sverige kan vi gå på en gångbana och känna oss säkra – i konfliktdrabbade länder är det förenat med livsfara, säger Peter Moberger, ordförande för Läkare Utan Gränser i Sverige.
– Att använda vägsymbolerna är ett effektivt sätt att få fler att reflektera över att i krig går ingen säker.
Runt en tredjedel av våra projekt världen över bistår människor i länder som drabbats av krig och väpnad konflikt. I flera konflikter är attacker mot civila en del av krigföringen. Invånare i länder som Jemen, Afghanistan och Syrien skadas och dödas kontinuerligt i urskillningslösa attacker mot skolor, marknader, bröllop och sjukhus.
När en konflikt bryter ut ökar behovet av specialiserad vård för våldsrelaterade skador som exempelvis skottskador. Men även behovet av barn- och mödrahälsovård eller vård för kroniska sjukdomar som hjärtproblem eller diabetes ökar när sjukhus bombas och människor inte får tag på livsviktiga läkemedel. Det är också viktigt att tillhandahålla psykologiskt stöd, inte minst i samband med sexuellt våld som är vanligt förekommande i väpnade konflikter.
Peter Moberger, som är utbildad kirurg, har arbetat i flera krigs- och konfliktområden för Läkare Utan Gränsers räkning.
– Jag var i Mosul i Irak samtidigt som de intensiva slutstriderna om staden pågick under 2017. Jag var van vid våldsrelaterade skador från uppdragen i Kongo-Kinshasa och Centralafrikanska republiken, men det här var en brutalitet på en helt annan nivå, säger Peter Moberger.
– Det kom in patienter med hela kroppsdelar bortsprängda. Många var dessutom väldigt unga. Jag minns särskilt en tioårig flicka med svåra skador på benen och fötterna från en granat. Skadorna var oerhört omfattande och jag trodde inte att hon skulle klara sig undan amputation. Men efter många operationer började hon läka. Några månader efter att jag kommit hem från Irak fick jag ett foto skickat till mig, som visade att flickan kunde stå igen utan kryckor. Jag har sällan blivit så glad som när jag fick det beskedet.
