Israa Ali arbetar som tolk för Läkare Utan Gränser i Jabalia i norra Gaza. I flera dagar har hon varit på flykt undan kriget. Här berättar hon om hur det är att tvingas söka skydd för sig själv och sina barn under bombningarna.
Jag saknar ord för att beskriva en dag i Gaza just nu. När dagen gryr är vi redan vakna. Vi vänder och vrider på oss och försöker sova en stund, men ljudet av bombningarna gör det omöjligt.
Vi ligger vakna och lyssnar på nyheterna på radion. I denna moderna tidsålder borde vi ha tillgång till elektricitet och internet, men våra telefoner är döda.
Vi springer för att se om det finns bränsle för att sätta igång generatorn, och inser att generatorn också är död. Än en gång inser vi vad det innebär att leva i ett belägrat Gaza.
Sakta men säkert förvandlas mitt barns röst till en begriplig mening: "Mamma, jag är hungrig, jag vill äta frukost."
Medan jag gör frukost av det lilla vi har kvar börjar jag anklaga mig själv för att ha skaffat barn i en värld med så svåra förhållanden och ständigt återkommande krig - särskilt det här vidriga kriget.
När man får barn gör man sitt bästa för att skydda dem och ge dem allt. Varje gång man hör det starka ljudet från bomberna som slår ner dagligen är det särskilt jobbigt. Det är en tid då du förväntas vara en stark förälder som håller dina barn lugna. Men sanningen är att du själv egentligen är i behov av någon som lugnar ner dig.
Vi fruktar nattens inbrott. De israeliska drönarna, stridsflygplanen, krigsfartygen, de tunga raketerna och bomberna sprids som en löpeld. Efter att ha försökt lugna ner både mig själv och mina barn, som vaknar många gånger och gråter, tänker jag på min far, mor och familj som sökt skydd på ett annat ställe, men ändå befinner sig under samma omständigheter.
Jag försöker tänka positivt, att de är långt borta från bomberna här, men det är förgäves. Jag kommer att vara orolig tills jag hör deras röster igen.
