Hopp och förtvivlan i Ukraina

Att korsa gränsen mellan Polen och Ukraina känns overkligt. På den polska sidan står det kilometerlånga köer med långtradare som väntar på att ta sig in i Ukraina med förnödenheter och bistånd. Dussintals hjälporganisationer har slagit upp tält längs gångvägen mot gränsövergången. För så många ukrainare är detta det första de möter när de korsar gränsen mot Polen och kanske för första gång på länge kan känna sig trygga från krig, men samtidigt oroliga för framtiden.

Vi är tre från Läkare utan Gränser som skall korsa gränsen idag. En samordnare, en logistiker och jag. Jag är plastikkirurg och brännskadekirurg och jobbar till vardags på Brännskadecentrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den här gången när jag korsar gränsen bär jag med mig tre stora väskor. De innehåller nästan 60 kilo kirurgisk utrustning som är nödvändig för att kunna operera och ta hand om personer som drabbats av svåra brännskador och allvarliga sår. Teamet före mig har identifierat behovet och önskemålet om stöd till Ukrainas största brännskadeavdelning i Lviv. Så jag har redan en bild av läget och har därför med kort varsel kunnat packa med mig det som fattas för att kunna operera brännskador.

På plats i staden Lviv i Ukraina är vi snabbt igång med arbetet. Vi bildar ett team på tre personer. Det är jag, Catherine som är en mycket erfaren brännskadesjuksköterska från Frankrike och Kenzy från Belgien som samordnare. Tillsammans med det ukrainska brännskadeteamet, bestående av duktiga kirurger och sköterskor, ska vi identifiera vilket riktat stöd de behöver och ta fram förslag på hur Läkare Utan Gränser snabbt kan bistå.

Efter en noggrann säkerhetsuppdatering promenerar vi till sjukhuset och träffar våra ukrainska kollegor. Just nu har de 52 patienter med brännskador och svåra sår. Tio av dem är barn. Några har också öppna sår med blottlagda ben efter explosioner.

Under två veckor jobbar vi intensivt med det mycket erfarna och engagerade ukrainska teamet som består av 10 kirurger och 27 sjuksköterskor. Vi tas emot med öppna armar och opererar brännskadepatienter tillsammans.

Vi jobbar från tidig morgon till sen kväll med patienterna och med att diskutera rutiner och arbetssätt. Nya patienter kommer med det specialanpassade tåg som Läkare Utan Gränser har fått igång. Det är ett tåg som flera gånger i veckan tar sig österut, ner mot frontlinjen. Med en imponerande samordning tillsammans med de lokala sjukhusen i öster hämtar teamet från Läkare Utan Gränser upp skadade patienter. Återresan till Lviv tar runt 12 timmar och här väntar 15–25 ambulanser på att transportera de skadade till olika sjukhus i staden.

Patienter med svåra brännskador och sår på grund av öppna frakturer kommer hit till brännskadeavdelningen, och då är det viktigt att ha en bra kapacitet och konkreta katastrofplaner här på sjukhuset. Därför är en av våra uppgifter att tillsammans med det ukrainska teamet och sjukhusledningen stötta dem i att ta fram en katastrofplan. Vi måste säkerställa att det finns rutiner, arbetssätt, utrustning och logistik på plats om det skulle komma ett mycket stort antal patienter med svåra brännskador samtidigt.

Det är hjärtskärande att se allt lidande som patienter här och deras anhöriga har varit med om och att höra deras berättelser. Det fysiska lidandet är så påtagligt, men frågan är om inte den psykiska påfrestningen är än värre. Och det gäller även läkarna och sjuksköterskorna som jobbar här. De har som så många inom sjukvården haft en mycket tuff vardag först med två år av covid-19 och nu med att ta hand om människor med svåra skador från ett förfärligt krig. Flyglarmen går flera gånger varje dag, många är oroade över sina anhörigas säkerhet och även osäkra på var de befinner sig.

Men trots detta fortsätter de att göra sitt arbete med så mycket fokus och engagemang – för att ge patienterna en bra vård, men också för att ytterligare förbättra och utveckla brännskadevården. Det är den stora styrkan i Ukraina – att de har så många välutbildade läkare och sjuksköterskor. Så det viktiga för oss är att hela tiden fråga vad de behöver för stöd för att kunna göra det arbetet de är utbildade för och se till att det snabbt kommer på plats. Jag känner verkligen stor tacksamhet för att ha fått lära känna och jobba med brännskadekollegorna här i Lviv