Hoppa till huvudinnehåll

"Hopp på hjul"

Seinn Seinn Min
Seinn Seinn Min
Hälsoinformatör
En mamma och hennes barn besöker ett av Läkare Utan Gränsers sjukhus för barn under fem år i Kenema, Sierra Leone
Foto: Peter Bräunig
En patients vaccinationskort kontrolleras på Läkare Utan Gränsers klinik i byn Bumbeh i Kenemadistriktet i Sierra Leone.

I Sierra Leone är vägen till sjukvård inte sällan snårig, framförallt om du lever i en by långt från större samhällen. Istället för att människorna ska behöva ta sig till sjukvården tar vi sjukvården till människorna. Vår hälsorådgivare Seinn Seinn Min berättar mer.

Vet du hur statistisken för mödra- och spädbarnsdödlighet ser ut där du bor?

”Mödradödlighet” betyder kvinnor som dör av orsaker kopplade till graviditet eller barnafödsel. Om du kollar upp statistiken på nätet är det sannolikt att det du hittar visar att långt färre dör i ditt land jämfört med Sierra Leone (4 per 100 00 födslar i Sverige jämfört med 1 360 per 100 000 i Sierra Leone, reds anm), som har ett av världens högsta dödstal.

Det är anledningen till att Läkare Utan Gränser driver ett sjukhus för barn under fem år i Kenema i landets östra delar. Utöver de 98 vårdplatser vi redan har tillgängliga för barn i behov av akutvård började vi nyligen att bygga en enhet med inriktning mot mödradödlighet.

Avlägsna byar

Vad gör du om du eller någon av dina familjemedlemmar är sjuk?

För många av oss är det enkelt, vi väntar några dagar och hoppas må bättre, om inte så går vi till läkaren. För de flesta människor i Sierra Leone är det inte så enkelt, framförallt inte om de bor i en  by utan någon möjlighet till sjukvård.

På såna platser väljer byborna ut en eller två personer som ansvarar för att ge enklare sjukvård åt byns alla invånare. De kallas lokala hälsoarbetare och utbildas av Sierra Leones hälso- och sanitetsdepartement, så att de kan erbjuda snabbtester för malaria, liksom behandling för personer som har malaria, lunginflammation och diarré.

Backar, trasiga broar och stenar

Men ibland behöver människor mer vård än vad dessa sjukvårdare kan ge. Patienter med svårare symtom kan hänvisas till sjukhus eller vårdcentraler, vilket kan innebära en resväg på 10 kilometer eller mer.

Man skulle kunna argumentera att 10 kilometer inte är så långt för att uppsöka vård, men om den sjuka personen eller vårdnadshavaren saknar pengar till transporten, måste de ta sig fram till fots. Om man är väldigt sjuk, och man tvingas gå, då är 10 kilometer en hel del. Med vägförhållanden som kan innebära backar, trasiga broar och stenar blir det väldigt tydligt varför människor kan bli försenade eller avskräckta från att söka vård.

Minnen av ebola

I Sierra Leone har människor haft det tufft. Först med inbördeskriget som pågick mellan 1991 och 2002, och sedan med ebolautbrottet, som startade 2014 och krävde tusentals liv, inklusive många sjukvårdsarbetare. När saker och ting till slut äntligen började ordna upp sig slog covid-19-pandemin till!

Eftersom antalet personer som smittats av det nya coronaviruset långsamt ökar har det tunga bagaget med ebola  skapat en blandning av rädsla och ängslan.

Redan vid coronapandemins början kände vi en spänd stämning i Kenema. På gatorna är det tystare än normalt, och färre personer har sökt sig till sjukhusen eftersom viruset gör folk rädda för att ta sig till vårdinrättningar. En del människor gömmer till och med sina sjuka barn för våra mobila team, av rädsla att vi ska vilja ta med oss barnen till ett sjukhus.

En mamma och hennes barn besöker ett av Läkare Utan Gränsers sjukhus för barn under fem år i Kenema, Sierra Leone
Foto: Peter Bräunig
En mamma och hennes barn på Läkare Utan Gränsers sjukhus för barn under fem år i Kenema.

Rykten började spridas att covidviruset är värre än ebola och att alla kommer dö i det.

Som hälsorådgivare är allt ovanstående en stor utmaning för mitt team! Det krävs en hel del diskussion och möten med människor för att de ska förstå att syftet med vårt arbete är att ge barnen vård, och att det bara blir värre om föräldrarna undviker att söka vård, inte minst om barnen har malaria.

Vägen till den mobila kliniken

En ”mobil klinik” är precis vad det låter som: istället för att vänta på att människor ska komma till oss, tar vi bilen till dem!

Vårt arbete kan försvåras av att en häftig regnskur gör vägförhållandena sämre. Bildäcken kan sjunka ner i leran och ibland måste vi lämna bilen och ta oss vidare till fots. Eller när vi får mötande trafik i form av bilar eller motorcyklar på en smal väg.

Det kan också hända att någon kör av vägen och hamnar på en fattig bondes jordbruksmark. Det krävs både tålamod och uthållighet för att ta sig fram på denna typ av vägar.

Ibland har stark vind och regn dagen före inneburit att vägarna blockerats av fallna träd. På andra vägar ligger det stenar i olika storlekar som gör att bilen börjar hoppa och föraren ber oss att hålla i oss.

Tack vare de kraftfulla motorerna i våra landcruisersoch de välutbildade och skickliga förarna kommer vi alltid fram välbehållna till vår destination. Men då får man inte glömma de oräkneliga gånger som jag under de guppiga turerna har utbrustit ”herregud, vår bil flyger”, både på engelska och burmesiska.

Lekfulla och vid god hälsa

En av utmaningarna som hälsorådgivare är att se hur många barn det är som har det kämpigt redan som mycket små. En gång när vår mobila klinik besökte en by mötte jag en familj med en två månader gammal bebis som var svårt undernärd och hade svårt att andas.

För det här barnet kunde läget bli värre vilken sekund som helst. Vi visste att han behövde vård på Läkare Utan Gränsers sjukhus, hans symtom var allvarliga och han behövde mer vård än vad vi kunde ge på plats. När vi reste tillbaka till sjukhuset gjorde det ont i mig att se barnet andas så tungt, hans bröstkorg gick hela tiden upp och ner.

Det jag såg fick mig att tänka på mina två systersöner och min brorson, två, tre och fem år gamla. De sprudlar av energi, lekfullhet och är vid god hälsa. Jag tänkte på hur mycket min bror och syster hatar att städa upp röran de ställer till med, men blev plötsligt orolig över tanken på att de skulle sluta leka och bli sjuka.

Även om jag inte har några egna barn kan jag förstå hur förödande och utmattande det måste vara att se ditt vanligtvis glada och energiska barn bli sjuk.

Två veckor senare såg jag hur tillståndet för denna två månader gamla bebis, som fått åka hem, hade förbättrats. Leendet på hans mammas ansikte gav mig hopp om att han kommer växa upp och vara lekfull och frisk som vilket annat barn som helst.

Drömmen

Jag skulle tro att alla föräldrar i världen delar samma hopp och samma dröm, att deras barn ska växa upp och bli friska och framgångsrika. Den svåra vägen kommer aldrig stoppa oss från att försöka uppfylla det hoppet åt föräldrarna i Kenema. Kanske kan vi säga att våra mobila kliniker är ”hopp på hjul”.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Genom att prenumerera på detta nyhetsbrev godkänner du Läkare Utan Gränsers integritetspolicy.

 

Bekräfta att du är en mänsklig besökare