Flyktingar och migranter lever under mardrömsliknande förhållanden i Libyen. I en debattartikel i Omvärlden uppmanar Oliver Schulz, generalsekreterare för Läkare Utan Gränser i Sverige, världssamfundet att återuppta de humanitära evakueringarna.
De mardrömslika förhållandena för flyktingar och migranter i Libyen har uppmärksammats om och om igen. Coronapandemin har gjort de som är fast i Libyen än mer utsatta, och de humanitära evakueringarna måste genast återupptas.
Redan före utbrottet av det nya coronaviruset innebar säkerhetsläget att humanitära projekt i Libyen kantades av stora utmaningar. Omvärldens respons mot pandemin med stängda gränser, nedstängningar och minskad varuinförsel har gjort situationen för migranter och flyktingar i Libyen än värre.
Trots att FN:s generalsekreterare uppmanat de stridande parterna i Libyen till eldupphör för att insatser mot covid-19 ska kunna genomföras, har stridigheterna i och omkring huvudstaden Tripoli intensifierats. De senaste månaderna har flera urskillningslösa attacker riktats mot bostadsområden och sjukvårdsinrättningar.
Läkare Utan Gränser har tvingats trappa ned våra insatser eftersom vi har svårt att få in medicinsk utrustning och internationell personal.
Förtvivlan bland de 1 500 personer som är fast i de officiella förvaren i Libyen har nu nått en ny nivå. Reserestriktionerna har lett till att evakueringsflygen, som drivs av FN:s flyktingorgan UNHCR, har stoppats. Detsamma gäller möjligheten till repatriering. Nu lämnas människor med den livsfarliga flykten över Medelhavet som enda alternativ att ta sig från våldet och övergreppen.
Överbefolkade förvar med dålig sanitet och ventilation utgör en perfekt grogrund för smittsamma sjukdomar. Det här har setts i de tidigare dödliga tuberkulosutbrotten i förvaren. Det finns ingen möjlighet att isolera sig, och tillgången till vård är i stort sett obefintlig.
De flesta flyktingar och migranter i Libyen lever dock i storstäderna, där de löper stor risk att godtyckligt gripas, rånas, kidnappas eller misshandlas.
Åtgärder som utegångsförbud och nedstängningar har sannolikt bidragit till att minska smittspridning i Libyen, men de har också rubbat den redan bräckliga ekonomin och undergrävt migranters möjlighet att arbeta. Eftersom Libyen till stor del är beroende av import av matvaror har matpriserna stigit kraftigt, likaså priserna på hygienprodukter.
Läkare Utan Gränser tar emot fler samtal än någonsin från migranter i Tripoli, ofta de som varit våra patienter i förvaren och som nu inte har tillräckligt att äta och inte kan betala sin hyra. Restriktionerna ökar deras rädsla för att bli arresterade eller kidnappade om de går ut.
Precis som att ambulanser fortsätter att transportera sjuka och skadade till akutmottagningar trots nedstängningarna, så måste evakueringsflygen från Libyen fortsätta. När de som evakuerats når säkra tredje länder kan åtgärder som karantän användas för att motverka eventuell smittspridning.
Sedan slutet av 2015 har EU mobiliserat över 500 miljoner euro till migrationsprojekt i Libyen, pengar som framför allt kanaliserats via FN-organ. Ändå hävdar diplomater och FN-representanter att de inte har något inflytande.
EU har i flera år drivit en politik med mål att hålla migranter och flyktingar borta från Europa till varje pris. Sverige, vars utrikespolitik fokuserar på att försvara mänskliga rättigheter och humanitära principer, bör arbeta för att förändra EU:s strategi som i nuläget håller människor kvar i Libyen.
Det krävs en radikal förändring av situationen, och detta måste ske omedelbart. Världssamfundet måste prioritera skydd av flyktingar och migranter och se till att de humanitära evakueringarna från Libyen inte bara återupptas utan även utökas.
Oliver Schulz, generalsekreterare, Läkare Utan Gränser
Den här texten publicerades som en debattartikel i Omvärlden 22 juni, 2020.
