"Hur skulle vi kunna erbjuda vård till alla?"

Vi hade väntat i mer än tre timmar på att åka. Frustrationen i gruppen var påtaglig. I ett par dagar hade vi inte kunnat åka till flyktinglägret på grund av demonstrationer i Goma. Jag upplevde det som att jag bar olycka med mig var jag än befann mig. Bara tre dagar tidigare har jag evakuerats från en närliggande stad, Masisi, på grund av oroligheter och annalkande strider i regionen. Beväpnade grupper kom allt närmre och det fanns en stor osäkerhet kring hur det skulle utveckla sig. Nu befann jag mig i Norra Kivus huvudstad Goma där missnöjet pyrde efter två decennier av krig, och demonstrationer mot utländska truppers närvaro blev alltmer påtagliga.

Tre dagar tidigare hade jag befunnit mig i Masisi. Där jag bara med några timmars varsel fick reda på att jag skulle evakueras. Det var bara att packa ihop mina saker och åka. Jag lämnade efter mig kollegor jag kommit nära, som jag aldrig fick ta farväl av. Bilen var packad och jag satt i framsätet. Där bak fanns partner och barn till mina lokalt anställda kollegor, som även de tagit till flykten. De hade varit på plats i Masisi sedan 2012 när samma händelseförlopp utspelade sig med samma aktörer. Där jag satt i framsätet kunde jag känna deras ängslan.

Framme i Goma

När det väl bar av tänkte jag på alla som jag hade lärt känna och arbetat med. Min kära Papa J hade förlorat 12 familjemedlemmar. Han var allt jag kunde tänka på när motorn startade och bilen började köra längs den leriga vägen ut ur Masisi. Varken han eller hans familj fanns med i bilen. Jag visste att jag inte skulle komma tillbaka till platsen som blivit mig så kär. I mitt stilla sinne sa jag farväl och önskade innerligt att allt skulle gå väl i Masisi. Allt annat var otänkbart.

Vägen var kantad av beväpnade män. I takt med att vi kom närmre Goma skiftade det till militärer och legosoldater med tunga artilleri. Det var inte bara vi som flydde. Stora delar av befolkningen var i rörelse. Men ännu var jag inte varse dess omfattning.

Jag hade jobbat på ett sjukhus i Masisi som läkare. Vad skulle bli min roll nu med endast några få veckor kvar innan hemresa? Svaret fanns längre ner på vägen som kantades av vita tält så långt ögat kunde se. Varje tält var ca en halv meter gånger en och en halv meter. Där inne bodde ofta flera personer. Tälten låg tätt ihop och bildade som ett snötäcke över kullarna. I lägren var de sanitära förhållandena högst bristfälliga och beväpnade grupper styrde och ställde nattetid. Uppskattningsvis befinner sig nästan en miljon människor på flykt till följd av striderna.

I ett flyktingläger med en population på ca 250 000 personer skulle jag bistå den enda sjukvårdsinrättning som fanns i området. Mitt under pågående kolera- och mässlingsepidemi.

Det var första dagen jag skulle åka till flyktinglägret Kanyaruchinya i Goma. Men dagen gick och vi kunde inte lämna basen av säkerhetsskäl. Dagen därpå var samma sak. Vi väntade men fick aldrig klartecken att lämna. På tredje dagen efter tre timmars lång väntan kom vi i väg.

Inte bara stridigheter har tvingat personer bort från sina hem

För att inte dra till oss uppmärksamhet fick vi låna två ambulanser från den reguljära sjukvården. Där trängde vi in oss hela teamet. Ambulansen jag åkte i var inredd med tjock fuskpäls på instrumentbrädan, vilket var det enda av interiören som inte var på väg att falla sönder.

Staden var lugn, dammet efter demonstrationerna hade lagt sig, men barrikaderna fanns kvar. Liksom missnöjet som pyrde. Allt detta utspelade sig med den rykande vulkanen Nyiragongo i bakgrunden. Den var fortfarande aktiv och påminde då och då om sin närvaro. Senaste utbrottet var för inte alltför länge sedan, i maj 2021. I flyktinglägret bodde fortfarande personer som var bostadslösa efter att ha förlorat sina hem och tillhörigheter i vulkanutbrottet. Befolkningen i lägret var alltså där av olika anledningar men förenades av de orättvisor de hade drabbats av. Oavsett varför man befann sig där, fanns en tydlig påverkan från konflikten i regionen som genomsyrade vardagen.

När vi närmade oss lägret sattes ambulansens sirener i gång och ljöd högljutt när vi kom uppför kullen. Bilen svängde av och an när vi åkte slalom mellan barrikaderna som bestod av stora stenbumlingar som rullats ut på vägen. Vi närmade oss vårdcentralen och jag såg folkmassan som samlats utanför. Plötsligt kändes det övermäktigt. Hur skulle vi kunna erbjuda vård till alla?

Efter denna första erfarenhet av att anlända till lägret försvann känslan av övermäktighet. I lägret gällde det att hantera en mängd olika medicinska situationer, inklusive fall av svåra trafikolyckor som kom in dagligen. Jag var enda läkaren på vårdcentralen men hade som tur var många bra sjuksköterskekollegor till hjälp när det uppstod svåra situationer. Som blivande infektionsläkare var skador till följd av trafikolyckor inte något jag var van vid att hantera.

En dag kallades jag till tältet för såromläggningar. Utanför tältet såg jag blodspår. Jag fick tränga mig förbi en stor folksamling som bildats utanför för att kunna komma in. På marken på en brits låg en svårt skadad kvinna som blödde ymnigt. Hon hade blivit påkörd av en bil inte långt från vår vårdcentral. Hon hade stora blödningar från lår och överarm. Hon var kall och upprepade tyst att hon var törstig.

Jag böjde mig ner på marken och kunde känna att hon inte hade någon puls. Hon befann sig i chocktillstånd och behövde komma till sjukhus omgående. Vi lyckades snabbt få in en infart och kopplade ett dropp, samtidigt som vi förberedde för transport till sjukhuset i Goma cirka 30 min från Kanyaruchinya. Hon höll på att förblöda och tiden var knapp. Folkmassan skingrades när vi bar ut båren, hennes syster kom efter, stum av chock. Jag ringde hastigt in till vår säkerhetsansvarige för att informera om att vi hade ett livshotande tillstånd. Jag bad om tillstånd att få köra med siren så fort vi bara kunde. Efter bara ett par minuter återkom säkerhetsansvarige med klartecken om att slå på sirenen. Droppet bands fast i ett av bilens fönster och droppade långsamt in.

Kvinna upprepade igen att hon var törstig. Jag var bara tacksam att hon fortfarande var vid medvetande. Minuterna gick långsamt. Jag stirrade stint på kvinnan för att snabbt upptäcka en eventuell försämring. Efter vad som kändes som en evighet rullade vi in på sjukhuset. Snabbt kom två sköterskor fram till bilen, bar ut britsen och började springa mot operationssalen. Vi hade hunnit i tid den här gången och jag kände en våg av tacksamhet skölja över mig.

Till Kanyaruchinya hade jag anlänt i ambulans och kom att lämna på samma vis. Jag hade i all hast fått lämna Masisi men kom aldrig att sakna min gamla arbetsplats. För här i Kanya gjorde jag som mest nytta. För kvinnan i chock som desperat behövde akutvård eller för barnet med lunginflammation som inte kunde andas, var våra sjuktransporter bort från lägrets svåra förhållande, livsavgörande.