Chansen att två för tidigt födda flickor i Kamerun överlever är små. Men barnmorskan Kirsti Rinner finner hopp bland lidande och förlust.
Jag har arbetat sex veckor i staden Mamfe på landsbygden i sydvästra Kamerun. Jag jobbar konstant, och när jag inte jobbar tänker jag på jobbet.
Jag har försökt sätta fingret på hur det kan finnas hopp i en situation som den här.
Människorna i den här delen av Kamerun befinner sig mitt i en kris. Det pågår en konflikt mellan kamerunska säkerhetsstyrkor och väpnade grupper. Och ändå finns det en underliggande motståndskraft hos människorna här.
Det är inspirerande.
De senaste dagarna har vårt team haft svårt att ta sig till sjukhuset på grund av säkerhetssituationen Detta var extra knepigt eftersom en av mina patienter precis hade fött tvillingar – alldeles för tidigt.
Hon hade varit inlagd på avdelningen med svår havandeskapsförgiftning i nästan två veckor före förlossningen. Det är ett tillstånd som orsakar högt blodtryck, smärta och potentiella krampanfall. Hennes blodtryck var otroligt högt och hennes barn i magen var ganska små.
Här är prognosen för barn som föds i vecka 30 dålig. Så vi gav henne steroider så att fostrens lungor skulle utvecklas snabbare, en kur med magnesium för att förhindra kramper och blodtrycksmedicin.
Under veckan blev hennes blodtryck ännu högra och hennes symtom blev värre. Hon kunde inte sova på grund av smärtan. Så vi beslutade oss för att barnen måste förlösas. Av flera skäl bestämde vi oss för att ett kejsarsnitt var det säkraste för henne och bebisarna.
Vi planerade att göra ingreppet nästa dag. Jag ägnade förmiddagen åt att se till att vi var redo. Jag var så orolig för hur vi skulle lyckas hålla dessa bebisar vid liv.
Kejsarsnittet inleddes klockan fyra.
De två barnen började gråta strax efter födseln, vilket är ett gott tecken. Men den ena flickan kämpade. Hon var mindre och mycket skörare. De vägde cirka 1,13 och 1,36 kilo. Mycket mindre än vi hade räknat med.
Läkaren och jag ändrade snabbt vår plan. Vi var framför allt oroliga för att bebisarna skulle bli för kalla. Då är det vanligtvis bäst att placera spädbarnen hud mot hud med mamman. Tyvärr var hon fortfarande i operationssalen.
Jag sprang och hämtade patientens man och förklarade att jag ville att han skulle hålla bebisarna mot sitt bröst. Även om han verkade skeptisk var han öppen för förslaget.
Det var så fint att se denna starka man smälta när han höll om sina nyfödda flickor. Medan han höll i sina bebisar förberedde vi värmelampan och droppet. Klockan var mycket och vi behövde snart från sjukhuset. Så jag lämnade över vården till en av Läkare Utan Gränsers jourhavande sjuksköterskor och åkte hem – glad att bebisarna levde, men väldigt orolig.
De överlevde veckan därpå, även om de gick ner i vikt varje dag.
När jag äntligen återvände till sjukhuset hade det andra barnet utvecklat en infektion i tarmarna som kan uppstå hos ett för tidigt fött barn.
Dessa små barn behöver noggrann övervakning och vård. Men sjukvårdssystemet här har blivit så nedmonterat att det saknas grundläggande utrustning och resurser som el eller vatten.
Den mindre flickan dog en och en halv vecka efter att hon föddes.
Systemet svek dem.
Mamman har varit på förlossningsavdelningen i nästan tre veckor.
Jag satt med henne när hon grät av oro för att bebisarna skulle födas tidigt. Och nu sitter jag med henne när hon gråter över förlusten av ett av barnen.
Smärtan är långt ifrån över och allt jag kan göra är att ge henne utrymme.
Och även om den ena tvillingens liv inte kompenserar för den andras död, finns det fortfarande en anledning att fira och en anledning att hoppas.
När det gäller den här delen av Kamerun är jag tyvärr säker på att krisen inte kommer att ta slut snart. Men även mitt i en konflikt är det viktigt att se till kraften och styrkan.
