Jordbävning eller väpnad konflikt. Ebola eller malaria. Afrika eller Asien. För den som vill engagera sig eller skänka pengar finns mycket att välja på. Men vad är det som avgör vilken kris man väljer – och vilken man väljer bort?
Året är 2004, det är strax efter jul. Jag befinner mig utomlands på semester och har varken läst eller sett några nyheter på flera dagar. Så går jag förbi en löpsedel: en stormvåg i sydöstra Asien. Tiotusentals döda, kanske ännu fler. Jag kastar mig in på närmaste internetcafé och läser allt jag hittar om katastrofen. Tänker på alla jag känner som tillbringar julen i Thailand. Tänker… kanske någon av dem också har drabbats. Och så sätter jag över en gåva till två olika hjälporganisationer. Det skulle visa sig att jag inte var ensam. Efter åtta dagar förklarade Läkare Utan Gränsers dåvarande generalsekreterare att organisationen stängde sin öronmärkta insamling till tsunamin. Då hade man fått in 40 miljoner euro och det var osäkert om man skulle kunna använda mer pengar än så till den akuta insatsen i de drabbade områdena.
Ungefär samtidigt, i en annan del av världen, pågick vad som skulle bli känt som sin tids värsta humanitära katastrof. I Darfur-provinsen i Sudan utsattes befolkningen för systematiskt våld och terror. När Läkare Utan Gränsers team fick ta del av vittnesmål från människor som flytt till Tchad uppenbarades en obeskrivbar katastrof. Att samla in pengar till den drabbade befolkningen visade sig däremot lättare sagt än gjort.
Människors utsatthet berör olika
Varför är det så? Varför öppnade så många av oss plånboken för människor som drabbats av tsunamin i Sydostasien, av jordbävningen i Haiti 2010 eller tyfonen i Filippinerna, men inte för befolkningen i Darfur? Varför väcker den enes nöd inte lika mycket engagemang som den andres? Enligt Hanna Zagefka, psykolog och forskare vid Royal Holloway-universitetet i London, är det i stor utsträckning en fråga om identifikation.
– Om man känner till ett område där en katastrof inträffar, till exempel om man har varit där på semester, då ökar graden av identifikation med de drabbade. Likaså om det är människor som man tycker tillhör samma grupp, som till exempel har samma religion, samma kön eller samma hudfärg. I sin forskning har Hanna Zagefka visat på ett starkt samband mellan graden av identifikation och viljan att skänka pengar till hjälporganisationer. Ju mer vi tycker oss tillhöra samma grupp som de drabbade – ju starkare vi-känsla – desto lättare blir det att ta fram plånboken eller mobilen och skänka en gåva. Men identifikation räcker inte, fortsätter hon. Inte heller att det finns hjälporganisationer på plats som man litar på. För att man som potentiell givare ska fatta beslutet att skänka en gåva måste man också vara övertygad om att pengarna verkligen kommer att göra nytta. Om gåvan används i ett område där det pågår en väpnad konflikt, där makthavarna är genomkorrupta eller i en situation som på något annat sätt är kaotisk och komplex, ja då kanske man hellre skänker sina pengar till människor som drabbats av en vanlig enkel översvämning. Sen finns det ytterligare ett argument som ofta väger tungt i samband med beslutet att skänka pengar till en viss kris, men inte till en annan. Det går att sammanfatta med: tron på en rättvis värld. Enligt denna så kallade Just world belief-hypotes finns det en anledning till att saker och ting sker. Gör man själv gott drabbas man inte av kriser och elände. Annars riskerar man att bestraffas. Det är en moralisk balans som innebär att man själv kan styra sitt öde.
Rättvisa viktigt
– Folk vill tro att världen är rättvis. Det gör tillvaron så mycket lättare än tanken på att vi skulle vara i händerna på krafter som vi inte kan kontrollera, säger Hanna Zagefka och fortsätter:
– När folk ser oskyldiga människor lida går det stick i stäv med tron på en rättvis värld och därför blir det psykologiskt obehagligt. För att hantera detta kan man då välja att lägga skulden på de drabbade.Om de i själva verket blir bestraffade för något som de själva har orsakat, då återställs den moraliska balansen och världen blir rättvis igen.På ett konkret plan innebär detta att folk hellre skänker pengar till människor som drabbats av en naturkatastrof än till de som befinner sig i en väpnad konflikt. Att en tsunami sveper över stora delar av Sydostasien kan ju knappast vara befolkningens fel, går resonemanget. Däremot kan befolkningen i Darfur åtminstone delvis själva bära skulden till sitt öde, till exempel genom att ha gjort motstånd motregeringen. Därför, visar Hanna Zafegkas forskning,är man mer benägen att skuldbelägga människor i beväpnade konflikter eller andra kriser orsakade av människor än vad som är fallet med människor som drabbats av naturkatastrofer.Och av samma anledning skänker man hellre sina pengar till den senare gruppen.
– I själva verket vet man ofta väldigt lite om de bakomliggande orsakerna till en katastrof, säger Hanna Zagefka. En naturkatastrof kan ju till exempel också vara orsakad av girigheten hos korrupta politiker. Men eftersom det passar ihop med den egna världsuppfattningen att lägga skulden på dem som drabbats så gör man gärna det när det är möjligt. Och det är betydligt lättare i samband med en väpnad konflikt än efter en naturkatastrof.
Naturkatastrofer engagerar fler
David Veldeman är tillförordnad generalsekreterare på Läkare Utan Gränser i Sverige och har lång erfarenhet från uppdrag i fält. Han anser också att det är betydligt lättare att få folk att engagera sig i en naturkatastrof än i en väpnad konflikt.
– En jordbävning eller en orkan är något som händer snabbt, som har en tydlig struktur med en början och ett slut, och allt sånt gör det lättare att ta till sig än många av dagens konflikter. Se bara på Centralafrikanska republiken. Situationen där är så komplex och så svår att förstå. Alla dessa grupper som slåss mot varandra. Det är inte så konstigt att det kan uppstå ett slags trötthet när det gäller konflikter av det här slaget, inte bara bland allmänheten utan även inom givarsamfundet. Därför är det så oerhört viktigt att Läkare Utan Gränser har pengar som inte är öronmärkta, så att vi själva kan avgöra var vi ska göra en insats.
Men hur är det då med Syrien? En av vår tids värsta konflikter med fruktansvärda konsekvenser för civilbefolkningen, inte minst barnen. Och som det har skrivits spaltkilometrar om. Ändå har det varit svårt att samla in pengar till insatsen för att bistå de drabbade, säger David Veldeman.
– Folk förstår inte vad som händer. Man tänker att det är hopplöst, ingen lösning i sikte. Precis som i Irak. Varje dag får vi rapporter om självmordsbombare men vem bryr sig. Sen får man inte glömma bort religionen. Det finns i västvärlden i dag många som är rädda och till och med fientligt inställda till islam.
Egen skuld och eget ansvar
Hanna Zagefka är inne på samma resonemang.
– När det gäller Syrien finns det andra psykologiska teorier som förmodligen är mer relevanta än frågan om de drabbades skuld. Till exempel vet vi från våra studier att folk föredrar att hjälpa människor som man anser tillhör samma grupp. Och i dag betraktas muslimer inte som om de tillhör »vår« grupp här i västvärlden. Då spelar det ingen roll att de flesta är helt oskyldiga till konflikten, till exempel alla barn. Syrien, Irak, Sydsudan. Konflikter som till synes bara pågår och pågår. Och detta är också en viktig anledning till att det kan vara svårt att väcka människors engagemang, säger både Hanna och David.
Folk vill känna att det går att göra något, att det rör sig framåt. Som efter tyfonen i Filippinerna där rapporteringen fokuserade lika mycket på befolkningens handlingskraft som på den förödelse som stormen åstadkommit. Det vill säga motsatsen till den gängse rapporteringen från de ovan nämna länderna.
– Centralafrikanska republiken är ännu en sådan situation som kan krossa ens hjärta. Jag tänker att många av de faktorer som jag redan nämnt bidrar till att det går trögt med insamlingar och engagemang. Krisen uppfattas som framkallad av människor, det finns farhågor om korruption, det är ett långsamt förlopp där någon lösning inte syns till…Och det är ännu en faktor som bidrar till givarviljan,säger Hanna. Inträffade krisen plötsligt, eller smög den sig på lite successivt? Plötsliga kriser, som naturkatastrofer, blir tydligare och därmed lättare att förhålla sig till. I går stod husen där – i dag gör de inte det längre. Hur är det då med olika sjukdomar? En hastigt uppblossande epidemi av ebola – genererar den större intresse och medkänsla än långsamma sjukdomar som multiresistenttuberkulos? Kring detta saknas forskning men för David Veldeman är det uppenbart att olika sjukdomar har olika inneboende dramatik som mer eller mindre lockar till engagemang.
– Det finns en dramatik runt ebola. Skyddsutrustningen, blodet, febern, det snabba förloppet. Ebola är verkligen en allvarlig sjukdom med extremt hög dödlighet. Samtidigt finns det andra svåra sjukdomar som till exempel läkemedelresistent tuberkulos. Men den kan inte skapa samma apokalyptiska stämning som ebola och hamnar därför i skymundan.
Texten är skriven av Åsa Nyquist Brandt och är publicerad i vår tidning Direkt som skickas ut till våra månadsgivare. Vill du bli månadsgivare?