Under det senaste året har många länder dragit ner på insatserna för kvinnors hälsa och i stället slussat om resurserna till att bekämpa pandemin. Vi arbetar för att hitta nya sätt att säkerställa att kvinnor får vård.
En gråtande kvinna ringer till Läkare Utan Gränser i Choloma, Honduras. Hon står utanför den lokala vårdcentralen där hon har tid för preventivmedelsrådgivning, men den har bommat igen. Hon säger desperat att hennes man kommer att lämna henne om hon blir med barn igen.
En annan kvinna kommer till Läkare Utan Gränsers klinik i Rustenburg i Sydafrika och vill göra abort. Hon är gravid i 27:e veckan, så personalen informerar henne att de tyvärr inte kan hjälpa henne, att graviditeten har gått för långt. En abort var inbokad på ett annat sjukhus flera månader tidigare, men på vägen dit fick kvinnan höra att aborter inte genomfördes under den nationella nedstängningen.
– Under stora sjukdomsutbrott ökar ofta andra sjukdomar och allvarliga hälsotillstånd, eftersom en stor del av resurserna läggs på att bekämpa utbrottet. När ebolaepidemin härjade i Västafrika sköt mödradödligheten i höjden eftersom förlossningsvården och preventivmedelsrådgivningen stängdes ned, berättar Anna Blideman, medicinsk rådgivare på Läkare Utan Gränser i Sverige.
Samtalen till kvinnofridslinjer skjutit i höjden
Oavsett om det gäller spridning av virus, jordbävningar eller väpnade konflikter, drabbar kriser ofta kvinnor och flickor extra hårt. I likhet med utvecklingen under ebolaepidemin slår nedstängningarna och den indragna vården under coronapandemin hårt mot kvinnohälsan – men eftersom i princip hela världen omfattas riskerar konsekvenserna att bli på en mycket större skala.
Kvinnohälsoorganisationen Marie Stopes bedömer att upp till 80 procent av den sexuella och reproduktiva vården i låginkomstländer och vissa medelinkomstländer kan dras in till följd av pandemin. Samtidigt visar statistik från FN:s kvinnoorgan UN Women att samtalen till kvinnofridslinjer skjutit i höjden och att alla former av våld mot kvinnor och flickor, inklusive sexuellt våld, ökat.
– Vi uppmanas att stanna hemma för att skydda oss mot viruset. Men för kvinnor som lever med en förövare är det inte säkert. Behovet av vård har ökat, samtidigt som tillgången minskat. Det är en ekvation som inte går ihop, säger Anna Blideman.
– Sexuell och reproduktiv vård ses inte som livsnödvändig i många länder. I värsta fall är en viss typ av vård, som aborter, olaglig. Att den här vården är så politiserad gör att den lätt nedprioriteras under en kris.
Abort är olagligt
Som i Honduras, ett av världens mest våldsdrabbade länder. Där är abort olagligt, oavsett om kvinnan blivit våldtagen eller om hennes liv svävar i fara. Till och med dagen efter-piller är förbjudet.
Att vara kvinna i Honduras var tveklöst mycket svårt redan innan coronaviruset började spridas. När pandemin drog in över Centralamerika införde Honduras strikt utegångsförbud och all kollektivtrafik och taxiverksamhet drogs in. Inte ens ambulanser var tillåtna. Det här ledde enligt läkaren Maura Emelina Lainez Vaquiz till en fullständigt ohållbar situation för landets kvinnor.
– Regeringen beslöt även att all icke-akut vård skulle stoppas och enligt dem är sexuell och reproduktiv vård inte akut. De omplacerade även personal från vårdcentralerna till sjukhusen för att jobba med covid-19.
Maura Emelina Lainez Vaquiz arbetar på Läkare Utan Gränsers kvinnoklinik i Choloma i nordvästra Honduras, nära gränsen till Guatemala. Många lockas till Choloma för jobb i stadens många fabriker, men lönerna är låga och arbetsförhållandena undermåliga. Våldet, precis som fattigdomen, är utbrett i staden och kvinnor och flickor löper högst risk att drabbas.
Helt plötsligt var Läkare Utan Gränser de enda som erbjöd sexuell och reproduktiv vård i hela Choloma, som är Honduras tredje största stad.
– Trots att många av kvinnorna var tvungna att gå till kliniken till fots så ökade antalet födslar med över 30 procent, säger Maura Emelina Lainez Vaquiz.
"Att patienter slutar komma är minst lika oroande"
Många länder har i likhet med Honduras prioriterat ned kvinnohälsan. På flera platser har Läkare Utan Gränser varit den enda vårdgivaren som hållit öppet, vilket gjort att antalet patienter ökat kraftigt.
– Samtidigt har våra vårdinrättningar varit underbemannade eftersom personalen själva insjuknat i covid-19, säger Anna Blideman.
I andra områden har antalet patienter minskat avsevärt, både på grund av restriktionerna och av rädslan för att smittas av coronaviruset. Antalet kvinnor som sökte sig till Läkare Utan Gränsers abortklinik i Rustenburg minskade med 80 procent i april 2020 och patientantalet på organisationens förlossningssjukhus i den afghanska staden Khost sjönk med nästan hälften i juni 2020.
– Att patienter slutar komma är minst lika oroande. Vi vet ju att kvinnor inte slutar föda, utan då sker förlossningen i hemmet utan professionell hjälp. Eller så görs abort på egen hand med osäkra metoder. Båda dessa scenarier kan vara förenade med livsfara, säger Anna Blideman.
Uppsökande verksamheten avgörande
Tillbaka till Honduras. Maura Emelina Lainez Vaquiz berättar att hon och hennes kollegor var fast beslutna att fortsätta ge vård och stöd till Cholomas kvinnor under pandemin.
– Vi satte omgående upp ett tält utanför kliniken så att vi kunde fortsätta ge preventivmedelsrådgivning med fysisk distans. Jag har även skrivit ut recept för en längre tid så att patienterna inte behöver komma till oss lika ofta.
Som för så mycket annan vård är den uppsökande verksamheten avgörande för insatser för kvinnohälsan. Det handlar om att informera och utbilda, men lika mycket om att bygga förtroende så att kvinnorna ska våga söka sig till Läkare Utan Gränser.
Maura Emelina Lainez Vaquiz berättar att hon i vanliga fall åker runt till mindre vårdcentraler och skolor i Choloma för att utbilda kring hälsa. Eftersom det inte varit möjligt under pandemin startade hon och hennes två närmsta kollegor hälsorådgivning via telefon, där de har funnits tillgängliga dygnet runt.
– Vi har blivit nedringda. Det har varit intensivt att varva rådgivningen med arbetet på kliniken, och jag har även ett litet spädbarn hemma. Men för mig finns det inget alternativ; kvinnorna här behöver vår hjälp.
Digital hälsorådgivning, som hjälplinjen i Choloma, har varit ett viktigt verktyg i många av Läkare Utan Gränsers projekt under pandemin. Organisationen har även bedrivit påverkansinsatser med budskapet att sexuell och reproduktiv vård är livräddande och inte får nedprioriteras. Och insatserna har åtminstone på vissa ställen burit frukt: i Rustenburg lyckades Läkare Utan Gränser exempelvis få de lokala myndigheterna att återuppta abortvården igen.
"Jag känner mig ändå hoppfull"
Under hösten lättade restriktionerna i Honduras och samhället började så smått öppna upp. Men bara månader senare drog orkanen Eta in med förödande kraft och tvingade hälften av landets sjukhus och vårdcentraler att stänga igen.
– Många har blivit av med sina hem och bor trångt på härbärgen, något som kan innebära en stor fara för kvinnor. Jag har redan hört om fall där kvinnor utsatts för sexuellt våld, säger Maura Emelina Lainez Vaquiz.
– Men jag känner mig ändå hoppfull över att de anpassningar som vi gjort kommer att leda till att vi kan hjälpa fler kvinnor framöver. Redan före pandemin gjorde våldet och stigmat kring sexuell och reproduktiv hälsa att många kvinnor inte vågade uppsöka en vårdcentral eller ett sjukhus. Så ju mer vi kan utveckla det digitala stödet, desto fler kan vi hjälpa, säger hon.
– Det är en kvinnas rätt att bestämma över sin kropp och avgöra när hon vill ha barn – eller om hon vill ha det överhuvudtaget.
Mer om de indirekta effekterna
Experter är ense om att effekterna i pandemins kölvatten väntas slå hårdare mot den globala hälsan än viruset i sig:
- Enligt världshälsoorganisationen WHO har rutinvaccinationer minskat med upp till 70 procent under pandemin.
- Utebliven barn- och mödrahälsovård samt bristen på vaccinationer befaras enligt FN:s barnfond Unicef kosta miljoner barns liv.
- En studie i den medicinska tidskriften The Lancet beräknar att dödsfall i hiv, tuberkulos och malaria kan öka med respektive 10, 20 och 30 procent de kommande fem åren.
