Hoppa till huvudinnehåll
En stor grupp människor vandrar i led bort från kameran
Publicerad 5 februari 2024

”Man kan inte stoppa ett folkmord med läkare och några kex”

Foto: Sebastiao Salgado
Efter folkmordet på Rwandas tutsier flyr närmare en miljon hutuer till KongoKinshasa. Bland dem finns även förövarna som i lägret organiserar sig på nytt. När kolera bryter ut ställs Läkare Utan Gränser inför ett dilemma: stanna och vårda de sjuka, eller

Vid sidan av det medicinska arbetet har vittnesmålen alltid varit en hörnsten i Läkare Utan Gränsers arbete. En oberoende röst som ekar i tv-soffor och maktens korridorer. En röst som bär vittnesmål om våld och missförhållanden. I dagens värld har den här rösten fått svårare att göra sig hörd.  

Etiopien i mitten på 1980-talet. Svarta rubriker i tidningarna: om katastrof och om miljontals människor som riskerar att dö av svält. En våg av sympati väller över världen, internationella popstjärnor går samman i Band Aid och hemma nynnar vi med i ”Do they know it’s Christmas” och skänker en slant till välgörenhet.

Samtidigt, på plats i Etiopien, ser Läkare Utan Gränsers medarbetare något helt annat.

Jo då, läget är akut. Människor dör. Men hjälpen, maten, når inte fram. Svältande skaror beger sig till platser där nödhjälp ska delas ut – bara för att tvingas upp på lastbilar och likt boskap transporteras söderut. Långt hemifrån, och långt ifrån de områden där det pågår strider om självständighet.

När Läkare Utan Gränser vill starta undernäringskliniker på de värst drabbade platserna får de nej av myndigheterna. Organisationens franska sektion fördömer detta offentligt – och blir några dagar senare utslängd ur landet. 

Vill inte blunda

Det här var varken första eller sista gången som Läkare Utan Gränser höjde rösten – ibland stick i stäv med världsopinionen – för att protestera mot missförhållanden och övergrepp. Att bära vittnesmål, témoignage på franska, har alltid varit ett av de två ben som Läkare Utan Gränsers arbete vilar på, vid sidan av det medicinska uppdraget. En dualitet som är nödvändig, konstaterar Johan von Schreeb, professor i katastrofmedicin vid Karolinska Institutet och en av grundarna av svenska Läkare Utan Gränser.

– Man kan inte bara försöka vara god utan att samtidigt reflektera över att även de bästa intentioner kan ha negativa effekter. Mer än 50 års närvaro i samtidshistorien har lärt Läkare Utan Gränser att det inte går att blunda för sammanhanget. För oss har det alltid varit viktigt att inte bara jobba på i tysthet som några barmhärtiga samariter utan att se till hela kontexten som människor befinner sig i. Vi ser deras utsatthet med egna ögon och ibland måste vi höja rösten och protestera.

Ett sådant tillfälle var folkmordet i Rwanda 1994. Inom loppet av tre månader dödades närmare en miljon människor, de flesta tillhörande folkgruppen tutsi. Som en av få internationella organisationer var Läkare Utan Gränser kvar under dessa förtvivlade månader, man försökte skydda människor från att slaktas och rädda livet på svårt skadade. Samtidigt – och först förgäves – ropade man på hjälp från det internationella samfundet. 

Ingen svarade

För Johan von Schreeb och hans kollegor på det relativt nystartade kontoret i Stockholm blev folkmordet ett avgörande ögonblick. En medarbetare var själv från Rwanda. Varje dag ringde han till sin syster för att kolla om hon fortfarande levde och varje dag svarade hon – fram till den dagen då hon inte gjorde det längre.

– Det var som om folkmordet ägde rum live, framför våra ögon. Och det ställde oss inför en massa frågor, till exempel det omöjliga i att vara neutral inför sitt samvete när det pågår ett folkmord.

Läkare Utan Gränsers medarbetare i Rwanda vittnade senare inför såväl folkmordstribunalen i Arusha, Tanzania, som inför FN:s människorättskommission.

I juni gick organisationen ut och krävde en internationell militär intervention. För, som en av medarbetarna uttryckte det, att stoppa ett folkmord med läkare och några kex mot undernäring är helt enkelt omöjligt. 

En grupp människor som har på sig vita t-shirtar. En man håller i en megafon
Foto: Sandra Aslaksen
Läkare Utan Gränser höjer rösten för civilbefolkningen i Tjetjeniens huvudstad Groznyj i samband med Nobels fredspris 1999.

Blev nästan oetiskt

Det kanske låter motsägelsefullt att en humanitär organisation efterlyser militär intervention. Neutralitet, att inte ta ställning i väpnade konflikter, är ju tillsammans med opartiskhet och oberoende de viktigaste principerna i det humanitära arbetet. Men detta innebär inte att man ska blunda inför övergrepp, poängterar Johan von Schreeb.

– Neutraliteten har inget värde i sig utan är en metod för att kunna nå fram med hjälp. I Rwanda gick det så långt att det gränsade till att vara oetiskt av oss att fortsätta jobba. Förövarna visste att det fanns skadade tutsier på sjukhusen som de kunde mörda, och vi kunde inte skydda dem. Det var för deras skull som vi krävde en militär intervention.

År 1999 tilldelades Läkare Utan Gränser Nobels fredspris. Organisationens internationella ordförande höll tal i Oslo. Han tackade för utmärkelsen – och vände sig sedan till Rysslands ambassadör, på plats i den festsmyckade salen, med en uppmaning om eldupphör i Tjetjeniens huvudstad Groznyj. Kriget i den ryska delrepubliken rasade som värst och Groznyj utsattes för intensiva bombattacker. Läkare Utan Gränser hade länge försökt göra omvärlden uppmärksam på civilbefolkningens utsatthet och nu, inför världens samlade kameror, tog man chansen att protestera.

Men högljuddheten, och närvaron i krigets mitt, hade också ett pris. Flera medarbetare kidnappades i samband med de båda krigen i Tjetjenien. En av dem, en holländsk medborgare, fördes senare bort i grannrepubliken Dagestan dit konflikten hade spridit sig.  Under tiden rådde stor oenighet inom Läkare Utan Gränser: skulle man ropa högt och hänga ut de inblandade regeringarna? Eller, som den holländska sektionen föredrog, ligga lågt för att inte försämra möjligheterna att få medarbetaren fri? Det gick upp och ner, tystnad avlöstes av offentliga protester. Till slut, efter 18 månader, släpptes han fri.  

I förgrunden syns en förstörd bil, i bakgrunden ett trasigt hus.
Foto: Mikhail Galustov
Läkare Utan Gränser jobbade i Groznyj under båda krigen, bland annat med kirurgi, tuberkulosbehandlingt och psykologiskt stöd

Tystnaden ekade i öronen

På tal om tystnad. Det kan finnas olika skäl till att Läkare Utan Gränser ibland väljer att hålla tyst om vad medarbetarna bevittnar. Som rädsla att bli utslängda och då behöva lämna patienterna i sticket. Eller säkerheten för personalen. Det kan också handla om att det pågår förhandlingar och att en alltför hög svansföring skulle kunna äventyra dessa.

Ett exempel på en tystnad som ekade i öronen på många och ledde till intensiva interna debatter är den om situationen i Myanmar. Under många år stod Läkare Utan Gränser för merparten av hiv/aidsvården i landet. Samtidigt pågick förtryck och våld mot minoriteter, såväl rohingyer som andra grupper i behov av medicinsk hjälp men utan tillgång till annan vård än den Läkare Utan Gränser bistod med.

– Den här offentliga tystnaden utlöstes av rädslan för att förlora tillträdet till patienterna. Istället arbetade man framför allt bakom stängda dörrar för att lyfta rohingyernas svåra situation med utländska diplomater eller FN-organ, berättar Laurence Binet som leder projektet »Speaking out case studies (SOCS)« vid Läkare Utan Gränsers franska sektion.

– Men det här sättet att jobba i det tysta ifrågasattes inom organisationen, fortsätter hon. Många menade att vi övergav människor som var förföljda när vi inte höjde rösten offentligt, trots att vi hade folk på plats som såg vad de utsattes för. Det ansågs inte etiskt försvarbart. 

Vittnesmål som dilemma

I mer än 20 år har Laurence Binet lett arbetet med att sammanställa och dokumentera hur Läkare Utan Gränser har valt att höja rösten – eller ej – i samband med stora kriser. I dagsläget består SOCS-projektet av 13 fallstudier, vissa på flera hundra sidor, som innehåller utdrag ur intervjuer med medarbetare, ur pressmeddelanden, mötesanteckningar liksom korta återberättande stycken. Tanken föddes i slutet på 1990-talet efter ett decennium med stora kriser och interna kontroverser kring när och i sådana fall hur Läkare Utan Gränser skulle höja rösten om vad de såg, säger Laurence Binet.

– Vi har fokuserat på kriser där vittnesmålen har inneburit ett dilemma av något slag, eller en risk. Förhoppningen är att skapa ett dokument som kan hjälpa medarbetare att förstå och ta till sig vad den här delen av vårt arbete innebär. Att ibland höja rösten offentligt är centralt för Läkare Utan Gränser. Av många anses det som något grundläggande för att vi även i framtiden ska kunna vara en orädd och principfast humanitär aktör i en omgivning där antalet organisationer och medier blir allt fler. 

En läkare undersöker en man
Foto: Sebastiao Salgado
Etiopien, 1985. När teamen såg att maten inte nådde fram till de akut undernärda protesterade man offentligt. Den franska sektionen blev utslängd, de andra kunde fortsätta arbeta.

Är sin egen nyhetsbyrå

Sedan undernäringskatastrofen i Etiopien på 1980-talet, det äldsta fallet i SOCS-projektet, har mycket förändrats i vår omvärld. Inte minst möjligheten att kommunicera. I dag är var och en sin egen nyhetsbyrå. Alla väljer vilken information de vill ta del av, alla kan vittna om vad som händer och göra sin egen tolkning av skeenden.

I slutet på 80-talet när Johan von Schreeb gjorde sitt första uppdrag i Afghanistan var läget ett helt annat.

– Jag minns när jag precis kommit hem och satt där i tv-sofforna med mitt långa skägg och berättade om situationen för människorna i det krigshärjade landet. Det fanns en omedelbarhet och autenticitet som ingen annan kunde bidra med på den tiden. Att vi själva var på plats, nära de som drabbats, gjorde våra vittnesmål unika.

– Efter folkmordet i Rwanda skrev vi till exempel en debattartikel där vi kritiserade Svenska kyrkans biståndsorgan för att vilja släta över folkmordet, trots att både kyrkan och prästerna hade varit högst inblandade i mördandet. Den publicerades samtidigt i både Expressen och Aftonbladet. I dag skulle väl folk bara gäspa.

Valérie Michaux är ansvarig för kommunikation och insamling på Läkare Utan Gränsers huvudkontor i Bryssel. Hon håller med om att förutsättningarna för att vara den där starka, ofta enda rösten, är helt annorlunda i dag. I en tid när minsta tweet flyger över jorden  på några sekunder, tolkas och omtolkas lite som mottagaren känner för, händer det att medarbetare drar öronen åt sig. I alla fall inför tanken på alltför kritisk eller provokativ kommunikation.

– För ett par år sedan gjorde vi en undersökning som visade ett väldigt stort fokus på potentiella risker i samband med kommunikation. Det gällde inte minst de som jobbar i våra projekt, som så klart inte vill utsätta patienterna för något. Ibland var oron befogad men ofta saknades en ordentlig analys, säger hon.  

Det var som om upprördheten, allt ursinne över sakernas tillstånd, knappt fick något utrymme längre. Den drivkraft som var så påtaglig tidigare. Bakom den här förändringen finns flera faktorer, enligt Valérie Michaux. Många icke-demokratiska länder är känsliga för offentlig kritik, en utveckling som förstärkts av sociala medier men också av en ökad vilja att stå på egna ben och inte vara beroende av utländska hjälpinsatser. En kritisk tweet, ett upprört pressmeddelande – det kan räcka för att den där ansökan om att få starta ett projekt för undernärda barn ska avslås eller åtminstone förhalas.

En annan faktor handlar om att det inte längre enbart eller ens primärt är medier och allmänhet i västvärlden som är målgruppen för kommunikationen.

– I dag finns en ökad medvetenhet om behovet av synlighet och acceptans i de länder där vi jobbar. Det har påverkat kommunikationen på många sätt. 

Måste våga ta ställning

Handlar våra vittnesmål numera mer om att visa framsteg, snarare än att lyfta fram missförhållanden?

– Framstegen är också viktiga. Vi vill ju beskriva hur vi kan göra skillnad med hjälp av givarnas pengar. Men ibland måste vi också ställa oss där på scenen utan att ha några insamlingsmål. Min övertygelse är att om vi vågar ta ställning och berätta vad vi ser kommer det också att vara en anledning för människor att skänka pengar till just Läkare Utan Gränser.

Synlighet för givarnas skull, med andra ord. Finns det några andra resultat av att Läkare Utan Gränser har höjt rösten och protesterat mot sakernas tillstånd? Enligt Laurence Binet är det omöjligt att slå fast.

– Vi kan förstås glädjas om något konkret ändras efter att vi har höjt rösten, som att vi får tillträde till människor som saknar vård, att bombningarna eller massakern upphör. Men vi kan aldrig vara säkra på att det beror på att vi sagt något. Det enda vi kan säga, i all ödmjukhet, är att våra ord kanske bidrog på något sätt.

Valérie Michaux är däremot övertygad om att Läkare Utan Gränsers röst har spelat en avgörande roll.

– Det finns många exempel på att man har lyssnat på oss på den internationella arenan, att det vi har att säga har gett oss inflytande både här och i de länder där vi har våra projekt. Det har gett oss makt i förhandlingar med regeringar och andra parter. Om vår röst inte var viktig skulle de nog inte känna sig tvungna att lyssna på oss på det sätt som de faktiskt gör.

Kanske är det ändå som Johan von Schreeb sammanfattar det hela: Att bära vittnesmål handlar inte om resultat. Det är en principiell fråga. Man ser något, upprörs och måste agera. Ett oberoende och jävlar anamma.

– Tar man bort det tar man bort en stor del av Läkare Utan Gränsers själ. 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Genom att prenumerera på detta nyhetsbrev godkänner du Läkare Utan Gränsers integritetspolicy.