EU-länderna måste genast sätta in sök- och räddningsinsatser på centrala Medelhavet. Det är enda sättet att förhindra att ännu fler människor mister livet på denna livsfarliga rutt, skriver Läkare Utan Gränser och organisationerna SOS Mediterranée och Sea-Watch i ett gemensamt pressmeddelande.
Inom loppet av fem dagar har två räddningsfartyg, som drivs av Läkare Utan Gränser respektive SOS Mediterranée tillsammans med Röda Korset, undsatt 16 båtar i nöd. Veckan innan undsatte Sea-Watch fem båtar med totalt 444 överlevare ombord. Utan de här frivilliga räddningsinsatserna skulle alla dessa barn, kvinnor och män ha lämnats åt sitt öde på världens dödligaste hav.
I takt med att EU har dragit ner på förmågan att genomföra sök- och räddningsinsatser på centrala Medelhavet, och i kombination med svårigheterna att hitta säkra hamnar där överlevarna får gå i land, har hela systemets integritet och kapacitet undergrävts – och därmed förmågan att rädda liv.
Samtidigt fortsätter människor att fly från Libyen via havet och riskerar sina liv i sökandet efter en säker plats. Inte minst under sommaren, när väderförhållandena är som mest gynnsamma, ger sig många båtar av från den libyska kusten.
– Sedan början av sommarsäsongen har vårt team genomfört tre insatser till havs. Tyvärr slutade den första räddningen tragiskt, med nästan 30 personer som saknades och en kvinna som inte klarade sig. De andra två insatserna har varit mycket intensiva, med sex räddningar på tolv timmar och elva räddningar på 72 timmar, och totalt 974 räddade personer, säger Juan Matias Gil på Läkare Utan Gränser.
– Just nu har vi 659 personer ombord på vårt fartyg Geo Barents, vilket är fler än vad fartyget egentligen har kapacitet för. Samtidigt får vi hela tiden varningar om eller ser själva fler båtar i nöd och det är vår lagliga och moraliska plikt att inte låta dessa människor drunkna. Hur mycket vi än försöker kan vi inte täcka upp för det tomrum som uppstått i avsaknad av statliga räddningsinsatser. Att kapaciteten på centrala Medelhavet trappas upp är mer än nödvändigt, säger Juan Matias Gil.
Många av de undsatta människorna har nu kunnat gå i land i italienska hamnar. För de 659 personerna på Läkare Utan Gränsers fartyg finns dock ännu ingen lösning. Somliga av dem har vistats ombord i sju dagar.
– Att människor som överlevt en livsfarlig resa måste vänta så länge innan de får gå i land på ett säkert ställe är att utsätta dem för ännu mer våld. För många är den här rutten det sista – och enda – hoppet om att undkomma Libyen, som de beskriver som ett ”helvete på jorden”. Att upphöra med sök- och räddningsinsatser på internationellt vatten utanför Libyens kust, som EU har gjort, har visat sig både dödligt och ineffektivt, säger Xavier Lauth som ansvarar för SOS Mediterranées insatser.
I enlighet med internationell sjörätt söker vi alltid samordning vid våra räddningsinsatser. Men de libyska sjöfartsmyndigheterna svarar nästan aldrig, även när räddningsinsatserna sker på internationellt vatten utanför deras kust. Därmed försummar de sin skyldighet att samordna assistansen. I de fall de ingriper och stoppar båtar i nöd tvingas människorna ombord tillbaka till Libyen, ett land som enligt FN inte är att betrakta som säkert.
Samtidigt uppfyller inte heller EU-länder sin plikt att undsätta människor till havs. Läkare Utan Gränser, SOS Mediterranée och Sea-Watch kräver nu att EU och andra europeiska länder tillhandahåller sök- och räddningsfartyg på centrala Medelhavet, ett snabbt och adekvat system för att kunna svara på alla anrop från båtar i nöd, samt en mekanism för en förutsägbar landstigning för överlevande.