Det är morgon men redan ångande varmt i Kinshasa när det lilla propellerplanet lyfter mot staden Goma i öster och tar oss över hela det mäktiga Kongo med dess ändlösa skogar och myriader av floder. En syn som stannar hos en.
Goma ligger 1 500 meter över havet och det är svalt, en lättnad efter Kinshasa. Men vårt mål, hälsozonen och samhället Masisi, ligger ännu några hundra meter högre upp i bergen i provinsen Nordkivu. Här stöttar Läkare utan Gränser bland annat mobila kliniker samt ett sjukhus, det enda för områdets 400 000 invånare. Zonen Masisi är ungefär lika stor som Halland och bilvägarna är begränsade, i större delen är det terrängmotorcykel eller fötterna som gäller för att ta sig runt. Och det är där jag kommer att jobba större delen av tiden det närmaste halvåret; i de mobila kliniker som stöttar vårdcentraler här i bergen.
Svårigheterna i Masisi är många och nöden är stor. Vården och infrastrukturen är eftersatt efter årtionden av konflikter. Här finns mineraler som används till teknologi (som i våra mobiltelefoner), ännu fler beväpnade grupper som kämpar om makten över de lukrativa mineralerna och ännu fler löst sammansatta kriminella grupper som tar till våld för att överleva. Och mitt i allt detta finns den kongolesiska befolkningen som drabbas av konflikterna. Särskilt kvinnorna är utsatta, sexuellt våld är vanligt och ökar som en lavin där konflikterna blossar upp. Trots sin bördighet och fuktiga klimat är även undernäring bland barn vanligt då de ofta inte får i sig alla näringsämnen. Området är hårt drabbat av malaria som är en vanlig dödsorsak här. En bisarr men logisk följd av klimatförändringarna är att fler drabbas av malaria och dessutom med svårare följder. När planeten blir varmare kan myggorna som sprider sjukdomen överleva på högre höjd och infekterar människor som inte har utvecklat något större motstånd mot infektionen. Följden blir svårare sjukdomsförlopp för många, särskilt för barnen.
Möjligheterna i Masisi är också många. Med relativt små medel går det ofta att göra stor skillnad, till exempel genom att stötta behandling mot malaria och undernäring, redan där kan man vinna mycket. Det är komplicerat att nå ut till de mest avlägsna byarna, men ändå möjligt.
Vad gör då det mobila teamet mer precist? En vanlig vecka besöker vi olika vårdcentraler för att förse dem med material och stötta i sådant som malaria, nutritionsbehandling och familjeplanering. Men egentligen är varje vecka ofta helt olik den förra. Försöken att nå fler med vård, förändringar i säkerhetsläget och akuta behov som epidemier eller människor som flyr från sina byar, gör att vi ofta planerar om. Bristen på infrastruktur gör det svårt att nå alla, ett exempel är häromveckan när vi undersökte en hälsozon söder om Masisi. För att ta sig till en av byarna krävdes fyra timmar på motorcykel och två timmars vandring. Veckan efter utvärderade vi en eventuell koleraepidemi sex timmar västerut på leriga vägar. Så att nå ut är svårt, men genom att samla information om förhållandena här kan vi också agera som vittnen och förhoppningsvis få fler organisationer att engagera sig.
Om någon vecka ska teamet börja arbetet med att stötta en avlägsen vårdcentral och kartlägga byarna i omgivningen. Mer om det i nästa inlägg.
