Hoppa till huvudinnehåll

“Om de inte ens har mat – varför skulle de ha tvål?”

Publicerad 6 maj 2020
David vid en bil
David Walubila Kwinyi i Kongo-Kinshasa.
Foto: Davide Scalenghe / Läkare Utan Gränser

David Walubila Mwinyi, ansvarig för medicinsk datahantering i Sydkivu i Kongo-Kinshasa berättar om hans upplevelser efter det första bekräftade fallet av covid-19 bekräftats i Kongo-Kinshasa.

När rapporterna om det första bekräftade fallet av covid-19 här i Kongo-Kinshasa kom i början av mars undrade jag genast hur människor kände till fallet, och om det verkligen var det första? Hade andra fall helt enkelt inte rapporterats?

Att vi har låga siffror av bekräftade fall i Kongo-Kinshasa har nog mest att göra med det faktum att väldigt få test har utförts än så länge. Det finns för närvarande bara ett laboratorium som kan analysera proven, och det finns i huvudstaden Kinshasa. Detta labb kan utföra omkring 100 tester varje dag, i ett land med 80 miljoner människor. Och även om folk skulle lyckas ta sig till en vårdcentral för att testa sig, så skulle det ändå vara logistiskt svårt att skicka testerna från landsbygden i Sydkivu där jag arbetar och hela vägen till Kinshasa. Just nu är väntetiden för att få resultat omkring en vecka.

En av sakerna som oroar mig mest när en pandemi av denna omfattning drabbar Kongo-Kinshasa är felaktig information eller brist på information. Alltför ofta har människor inte tillgång till tillförlitliga källor från medicinska experter som arbetar med detta nya virus, eller från hälso- och sjukvårdsdepartementet. De läser istället nyheter från okontrollerade och ofta icke trovärdiga källor via sociala medier, framför allt Whatsapp. Dessa källor sprider för det mesta rykten snarare än sanning. Utan tydlig officiell information är det svårt för alla, även för mig, att urskilja sanningen.

Felaktig information gör redan utsatta människor mer sårbara

Runt om i landet – framför allt i de östra delarna där det fortfarande är oroligt efter årtionden av krig och konflikt – har vi redan många grupper av väldigt sårbara människor. Det inkluderar till exempel människor med diabetes eller högt blodtryck, eller de som redan är drabbade av regionens främsta dödsorsaker som malaria och luftvägsinfektioner, eller andra sjukdomar som mässling. Kolera, hiv/aids, tuberkulos, undernäring eller till och med ebola. Som sjukvårdspersonal är det dessa människor jag oroar mig för eftersom vi fortfarande inte vet hur viruset kommer att bete sig hos människor med sådana sjukdomstillstånd.

Många av dessa sårbara individer möts redan nu av fördomar i sina samhällen. Min oro är att om de skulle bli infekterade av covid-19 skulle de få det ännu svårare med tanke på alla myter och felaktig information.

Hunger får en intensivvårdsavdelning att kännas som ett avlägset problem

Och vad som gör saken ännu värre är att nu, när gränserna är stängda, så är det inte bara svårt att få in varor för att klara vardagen utan även att få in humanitär personal och medicinskt materiel för att bekämpa covid-19. Det finns ett desperat behov av medicinsk utrustning som respiratorer. I Sydkivu finns cirka 40 respiratorer och alla finns här i regionhuvudstaden Bukavu. Dessa 40 respiratorer ska täcka behovet hos en befolkning på flera miljoner. De räcker helt enkelt inte till.

Man kan fråga sig om vi inte har funderat på att ställa i ordning intensivvårdsavdelningar tidigare? Det är att begära mycket, inte minst med tanke på att människor i Kongo-Kinshasa dör för att de inte har tillgång till näringsrik mat. Brist på mat får intensivvårdsavdelningar att verka som ett avlägset problem. Vi har inte ens pengar att garantera tillräckligt med mat åt alla, hur ska vi då kunna garantera respiratorer.

Vi kan inte jämföra Kongo med Europa

Det är en av anledningarna till att det inte är så ändamålsenligt att jämföra sjukvårdssystem i Kongo-Kinshasa med Kina eller västländer. Inte heller när det gäller förebyggande insatser; om du vill att människor ska tvätta händer med tvål och vatten så måste du se till att de har tvål och vatten. Verkligheten här är att många inte har tillgång till det heller. Om de inte har tillräckligt med mat att äta – varför skulle de då ha tvål?

Det är särskilt svårt att förklara för en befolkning som har betett sig på ett visst sätt i generationer att de nu måste ändra sedvänjor för att undvika hälsovådliga konsekvenser. Åtgärder som fysisk distansering är inte bara väldigt svårt att förklara utan även att implementera. Människor är vana att skaka hand när de möts, framförallt med byäldste. Att inte göra det kan uppfattas som ett tecken på respektlöshet, att man går emot traditioner, och det kan skapa problem, framför allt ute på landsbygden.

En stor del av befolkningen är väldigt kritisk. Ofta får jag frågan hur många som har dött av covid-19 här jämfört med malaria, mässling och diarré. Svaren ökar oftast på förvirringen eftersom det är så få i jämförelse. Inte ens ebola-utbrottet förde med sig några restriktioner på det sätt som covid-19 har gjort, eller åtgärder som fysisk distansering och att alla tvingas bära ansiktsskydd utan en tydlig förklaring.

Vi måste lära från andra epidemier och lyssna på samhället

Människor här är vana vid epidemier, de är sorgligt nog vanligt förekommande. Det finns saker vi kan – och borde – lära från dem. Det viktigaste är att lyssna på människor och vidkänna de traditioner som är så viktiga, genom att prata med ledarna. Vi måste förstå att covid-19 är bara en av många medicinska och humanitära nödlägen som de brottas med på daglig basis. Under ebola-utbrottet var det många människor med andra sjukdomar som malaria eller gravida kvinnor i behov av mödrahälsovård, som fick höra att de inte kunde tas om hand eftersom det inte fanns pengar till det. Pengarna räckte bara till ebola. Så många började tro att ebola bara var ett affärspåhitt, att människor kom för att tjäna pengar och bara ignorerade befolkningens verkliga behov.

Vi måste möta befolkningens behov genom att fortsätta förse dem med generell sjukvård runt om i landet, och på så sätt vinna deras förtroende och tillsammans arbeta mot att utbrottet ska ta slut. Och vi måste få med oss befolkningen i varje steg på vägen, inte bara genom att lyssna utan även genom att anställa så många som möjligt lokalt för att säkerställa att vi bidrar till övergripande hälsa och välstånd i hela samhället.
 

En hälsoinformatör från Läkare Utan Gränser talar med en grupp människor i Hong Kong om hur de kan skydda sig mot det nya coronaviruset. Februari 2020.

Tillsammans mot covid-19

Virus känner inga gränser. Det gör inte vårt arbete heller. Med 50 års erfarenhet av kriser och epidemier gör vi nu allt vi kan för att bekämpa det nya coronaviruset.

Var med oss i kampen mot covid-19!
Ge en gåva