Säkerhetsrisker hör till vardagen inom Läkare Utan Gränser. Kanske allra mest i samband med väpnade konflikter när förutsättningarna kan svänga från en dag till en annan. Detta blev säkerhetsrådgivaren Julien Binet varse när han nyligen besökte Ukraina.
Att konfronteras med risker och säkerhetsincidenter hör till vardagen inom Läkare Utan Gränser. I de allra flesta fall går de att lösa snabbt och smidigt direkt på plats. Det är ju där lokalkännedomen finns, liksom den tjocka telefonboken med direktnummer till makthavare och väpnade grupper. Regelbundna säkerhetsbedömningar och en utarbetad strategi för riskhantering bidrar också till att underlätta hantering på plats.
Men vi verkar i en komplex värld och ibland uppstår situationer då de vanliga verktygen inte räcker till. Det kan handla om extremfall som när en medarbetare blir bortförd. Eller en väpnad konflikt likt den i Ukraina, där internationella överenskommelser för vad som är tillåtet i krig tycks ha tappat all giltighet.
Ett rutinuppdrag
Det senare fick Julien Binet, säkerhetsrådgivare vid Läkare Utan Gränsers kontor i Bryssel, nyligen erfara på ett högst konkret sätt. Han befann sig i Ukraina för att tillsammans med medarbetarna på plats gå igenom säkerhetsriskerna i projekten. Egentligen ett rutinuppdrag. Det är just i liknande situationer som han eller kollegorna på enheten för riskanalys brukar bli tillfrågade. Det vill säga i kontexter där komplexiteten och de omfattande riskerna kräver en analys utöver det vanliga. Julien Binet kallar det kollektiv intelligens.
– Det bygger på att vi är flera som tillsammans fattar ett beslut. Ofta är det de som ansvarar för projektet, för insatserna i landet och så en rådgivare från huvudkontoret. På så sätt får vi med både lokalkännedomen och det mer övergripande perspektivet som kan vara svårt att få syn på när man befinner sig mitt i en situation.
– Vi är ju alla människor, fortsätter han. Och som människor tänker vi inte alltid klart. Våra beslut påverkas av att vi jobbar för Läkare Utan Gränser, att vi ser behoven omkring oss och så gärna vill hjälpa till. De påverkas av att vi är trötta, stressade, fulla av adrenalin. Samtidigt vet vi att nyckeln till lyckad riskhantering är att ta hänsyn till alla dessa faktorer som kan leda till att vi bara ser ena sidan av saken.
400 patienter i behov av vård dygnet runt
Ett rutinuppdrag, alltså. Som utvecklades till något helt annat. För när Julien Binet hade rest runt ett tag kom en fråga från Ukrainas hälso- och sjukvårdsmyndigheter. I staden Cherson, fram till nyligen under rysk kontroll men nu återtagen av ukrainska styrkor, fanns ett psykiatriskt sjukhus med 400 patienter i behov av vård dygnet runt. De hade överlevt flera månader av aktivt krig, men nu var läget desperat. Det fanns inga mediciner, ingen mat, ingen elektricitet. Och även om ukrainska styrkor kontrollerade området befann sig de ryska trupperna bara några kilometer därifrån.
Frågan till Läkare Utan Gränser löd: Skulle ni kunna evakuera patienterna?
– Vi hade fattat ett principiellt beslut om att vi ville ta oss till de återtagna områdena och göra en bedömning av de medicinska behoven där. Vi ville vara nära människorna. Ett team hade redan åkt till Cherson med en mobil klinik, berättar Julien Binet.
Men han och några andra började snart ifrågasätta insatsen. Var det medicinska värdet av att dela ut smärtstillande läkemedel tillräckligt – när kriget fortfarande pågick alldeles runt hörnet?
Enligt Läkare Utan Gränsers egna bestämmelser i Ukraina går gränsen för hur nära fronten vi kan jobba vid 40 kilometer. På så vis håller vi oss utom räckhåll vid artilleribeskjutning och hinner sätta oss i säkerhet om fronten flyttar sig närmare. Här hade vi alltså redan brutit mot bestämmelserna, med marginal. Det var ett medvetet beslut, poängterar Julien Binet. Efter nio månader under rysk ockupation ville vi undersöka de medicinska humanitära behoven bland människorna.
Men själv tvekade han att åka till Cherson.
– Jag kände mig väldigt obekväm inför den tanken. Och jag tyckte inte att vi skulle fortsätta med de mobila klinikerna. Det var för många personer inblandade, de var för utsatta och nyttan för patienterna var för liten.
Evakueringen skulle gå att genomföra
Men så kom frågan om evakueringen av de psykiatriska patienterna och Julien Binet blev ombedd att delta i beslutsfattandet. Och trots att risken var precis densamma gjorde de bedömningen att evakueringen skulle gå att genomföra. I kombination med att den medicinska nyttan nu var så mycket större blev beslutet därför ett helt annat.
– När jag fick höra vad som stod på spel, att 400 patienter höll på att dö, att de varken hade mediciner eller el så att de kunde få mat och värme, då kände jag att jag var redo att åka till Cherson.
Finns det tillfällen då vi är beredda att riskera någons liv? Som organisation – solklart nej, säger Julien Binet. Samtidigt är många kontexter farliga. Det gäller inte bara Ukraina, även om våldet där är på en exceptionell nivå. Även i Jemen, Nigeria, Etiopien och Kamerun kan riskerna vara påtagliga. Den dödligaste attacken hittills mot Läkare Utan Gränser inträffade i Kunduz i Afghanistan 2015, då 42 personer dödades av amerikanskt bombflyg.
– I ett land som Haiti blir folk kidnappade varje dag. Om du åker dit måste du förstå att det skulle kunna hända dig också, även om vi gör allt vi kan för att undvika det. Och i Ukraina måste du inse att om du träffas av en granat kommer du kanske att dö. När vi fattade beslutet att genomföra evakueringen i Cherson var vi beredda att ta den risken.
Massförstörelsevapen
Julien Binet hade även ett annat uppdrag när han besökte Ukraina: att ta reda på hur väl förberedda teamen var på CBRN-krigföring. Det vill säga användandet av kemiska, biologiska, radiologiska eller nukleära stridsmedel. Massförstörelsevapen. Något som Läkare Utan Gränser sällan kommer i kontakt med men som i det pågående kriget är en påtaglig risk.
– Vi har ju sett flera gånger hur de ryska styrkorna attackerar kemiska industrier och värmekraftverk.
Sedan finns även tre stora kärnkraftsanläggningar i området. Zaporizjzja är det största i Europa och under rysk kontroll sedan i våras. Det är fullt möjligt att använda sig av teknik därifrån för att tillverka så kallade smutsiga bomber, det vill säga bomber som sprider radioaktivitet.
Därtill har Ryssland återkommande talat om att använda kärnvapen. Även det ett hot som Läkare Utan Gränser behöver ha någon form av beredskap inför.
– Vi vill inte framstå som paranoida men vi måste veta vad vi ska göra om det händer. De ukrainska myndigheterna har mycket större erfarenhet på det här området än vad vi har så vi har kommit fram till att rent medicinskt kan vi nog inte bidra med så mycket. Däremot har vi nu en väl utarbetad plan för hur våra medarbetare ska kunna skydda sig. Det känns väldigt bra, att vi så snabbt har utvecklat så mycket kunskap inom det här området.
I Ukraina är det tio gånger värre
Det finns även andra slags risker, mindre iögonfallande men nog så viktiga att hantera. Dit hör desinformation. En ständig följeslagare i alla väpnade konflikter. Och i Ukraina är det tio gånger värre än i andra konflikter, säger Julien Binet.
– För att kunna fatta beslut är man beroende av information. Den är aldrig tillräcklig, så vi är vana vid att göra det bästa av det vi har. Men i Ukraina är det på en helt annan nivå. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Men vi har anställt flera personer vars enda uppgift är att samla in information från olika källor, filtrera och sortera, kontrollera och dubbelkontrollera. Det är så mycket som står på spel.
Vi återvänder till Cherson. Beslutet är fattat, Läkare Utan Gränser ska evakuera de 400 patienterna och köra dem till Mykolajiv för vidare färd till Odessa, där de har fått plats på ett sjukhus. Det är bara ett litet team som åker in i staden i de två hyrda bussarna. Julien Binet är med. Alla är införstådda med riskerna.
Och så kommer patienterna. Utmärglade. Rädsla i blicken. I handen varsin påse med torrt bröd. Nu kliver de på bussen där sjukvårdspersonal från såväl sjukhuset som Läkare Utan Gränser står beredda. De kör genom staden. Runtomkring pågår kriget. Men snart är de framme i Odessa.
Var det värt det?
– Efteråt tänkte jag på allt vi missade, och på allt som hade kunnat hända. Samtidigt var jag så otroligt stolt över att vi faktiskt räddade de här 400 människorna. Jag kände mig väldigt förvirrad. Men ja, det var värt risken.
