För sju år sedan påbörjades en utredning i Trapani på Sicilien mot organisationer som utförde sök- och räddningsinsatser till havs. Den utdragna utredningen kantades av falska anklagelser om att vi och andra organisationer stöttar olaglig migration. Den 19 april i år lades utredningen till slut ner. Tommaso Fabbri var tidigare ansvarig för våra i sök- och räddningsinsatser. Det här är hans berättelse.
Jag minns den natten klart och tydligt. Vi var mitt på Medelhavet. Man såg ingenting, himlen och havet formade en svart duk. Sedan, mitt i mörkret, såg vi dem. Runt hundra personer, hopträngda på en gummibåt som egentligen rymde högst 20 personer. Några av dem hade redan svepts överbord och höll sig fast i båtens sidor. Bakom dem uppenbarade sig en till båt, och sedan ytterligare en.
Det var 2016, när jag var en del av ett medicinskt humanitärt team ombord på Läkare Utan Gränsers sök- och räddningsfartyg. Vi hade fått ett samtal från den italienska kustbevakningen med instruktioner om att undsätta flera båtar. Klockan elva morgonen därpå hade Läkare Utan Gränser räddat fler än 1 100 personer.
Jag minns fortfarande upplevelsen tydligt. Den lite tryckande känslan när vi letade efter de fördrivna båtarna, de stigande nivåerna av adrenalin under insatsen. Hur snabbt och effektivt alla agerade när vi lyfte upp människor i båten och reflexmässigt utvärderade deras hälsotillstånd och behandlade de medicinska behoven. Efter varje räddningsinsats brukade vi prata med människorna ombord, vi lyssnade på deras berättelser om hur de hade lyckats överleva. Fasorna de upplevt i Libyen, skräcken de känt när de flytt på båtar som inte var sjödugliga, och strimman av hopp när de nått en plats där livet äntligen kunde bli bättre.
Jag har jobbat humanitärt sedan 2005. Jag började som farmaceut för Läkare Utan Gränser innan jag tog mig an andra roller, däribland som landansvarig för akutinsatser världen över.
När jag såg mig omkring på däck där 1 100 personer befann sig visste jag att jag var på rätt ställe. En del var uttorkade, med brännmärken från bensin och ärr från tortyr. Men alla var lättade över att de hade blivit räddade, lättade eftersom de var vid liv.
Vi spolar fram tiden till 2021, det andra hemska året av covidpandemin. Jag var ansvarig för covidbehandling av sårbara äldre när jag plötsligt fick ett samtal.
Polisen letade efter mig.
Det kändes som om världen vändes upp och ner. Jag var under utredning eftersom jag hade varit involverad i sök- och räddningsinsatser 2017, mer specifikt ombord på Läkare Utan Gränsers fartyg Vos Prudence. Vid den tidpunkten hade Italiens regering, politiska partier och myndighetsföreträdare grundlöst anklagat organisationer för att stötta olaglig invandring på Medelhavet. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle bli personligt anklagad, bara för att jag hade gjort mitt jobb.
Jag märkte snabbt att jag inte var ensam. Utredningen inbegrep även personer från två andra organisationer. Om vi skulle befinnas skyldiga kunde vi vänta oss en dom på upp till 20 års fängelse.
Trots hotet försökte jag hålla mig lugn. Jag var inte rädd för mitt personliga rykte eller Läkare Utan Gränsers, eftersom jag visste att vi alltid hade arbetat med transparens och koordinerat våra insatser tillsammans med den italienska kustbevakningen, militären och myndigheterna.
Men oron kring vilka de mer långtgående konsekvenserna kunde bli var svårare att skaka av sig. Jag var rädd att utredningen skulle påverka de pågående sök- och räddningsinsatserna. Och vad skulle det innebära för människor som behöver trygghet och skydd?
Jag följde utvecklingen, även när jag jobbade med andra projekt. Italien och EU slöt avtal med andra länder som syftade till att hindra folk att nå europeisk mark. Till exempel stöttade de Libyens beslut att införa restriktioner som innebar att fartyg var tvungna att hålla sig minst 11 mil utanför Libyens kust. Beslutet gjorde att sjöodugliga gummibåtar drev iväg till havs när bensinen tog slut. När människor räddades rapporterade vår personal att de var i sämre fysiskt skick, eftersom de led av brist på mat och vatten och hade varit utsatta för väder och vind under längre tid. Den humanitära plikten att rädda liv åsidosattes när det istället handlade om att stoppa migration till varje pris. Och det här är något som pågår fortfarande.
En ny italiensk förordning förbjuder fartyg från att rädda människor från mer än en båt i taget. Landstigning ska ske i hamnar långt bort. Den här politiken håller under långa perioder sök- och räddningsfartyg långt borta från platserna där de behövs. Samtidigt fortsätter kriminaliseringen av humanitära organisationer, och sök- och räddningsfartyg blir ofta stoppade i italienska hamnar. I mars blev Läkare Utan Gränsers fartyg Geo Barents stoppat i 20 dagar av de italienska myndigheterna, efter att en libysk patrullbåt försökt hindra en räddningsinsats.
Jag var osäker på vad jag skulle förvänta mig av den juridiska utredningen, men det började med ett förhör för att klargöra om den italienska regeringen hade tillräckliga bevis. Förhöret sträckte sig över 40 tillfällen i rätten, under två års tid. Jag förhördes vid ett av dessa tillfällen.
Under de sju åren som passerat hade alla vi som var involverade i fallet burit på känslan av att vara anklagade, bara för att vi gjort vår plikt att rädda människor till havs i enlighet med lagen. Under de här sju åren i limbo fortsatte jag att jobba med Läkare Utan Gränser i Indien, Bolivia och covidprojekt i Italien, Frankrike och Mexiko. Jag kom precis hem från ett uppdrag som ansvarig för vårt arbete i Gaza förra månaden.
Nu har fallet mot mig och de andra lagts ner. Men under de sju åren det tog att nå hit har den italienska regeringen investerat enorma resurser i en politik som har lett till tragiska konsekvenser. De har byggt upp mur efter mur mot humanitära insatser. De har misslyckats med att hindra båtar från att sjunka och att etablera lagliga och trygga vägar för människor som flyr över Medelhavet. Förra året rapporterade International Organization for Migration (IOM) att 3 105 personer hade dött eller försvunnit när de försökte ta sig över Medelhavet under året. Det är fler än något annat år sedan anklagelserna började.
Trots utmaningarna som fallet inneburit, och de många andra hindren, har vår personal aldrig slutat med sök- och räddningsinsatser i Medelhavet.
Att rädda liv är inte ett brott. Det är en moralisk och laglig plikt, en viktig akt av humanitet. Jag hoppas att det här fallet sänder ett högt och tydligt meddelande till alla regeringar: sluta kriminalisera solidaritet! Som hjälparbetare måste vi framhärda i vårt arbete var det än behövs: när vi jobbar i konfliktzoner, epidemier, eller när vi motverkar oacceptabel död och lidande på Medelhavet.