Hoppa till huvudinnehåll

”Två droppar blod på min t-shirt”

Läkaren Jennifer Turnbull sitter på en säng på Mweso sjukhus i Kongo-Kinshasa. På andra sidan sängen sitter en mamma med sitt lilla barn.
Foto: Raghu Venugopal/Läkare Utan Gränser
Läkaren Jennifer Turnbull tillsammans med en liten patient på undernäringsavdelningen på Mweso sjukhus i Kongo-Kinshasa. Det är inte samma barn och mamma som texten handlar om.

På en morgonrond, under ett uppdrag för många år sedan i Kongo-Kinshasa, träffade läkaren Jennifer Turnbull en liten, undernärd pojke. Han var 18 månader gammal men vägde bara sex kilo, och hans mamma hade kommit in med honom under natten då han andades snabbt. Här berättar hon om sitt känslosamma minne.

Pojken kämpade med andningen medan jag undersökte honom, men lät mig ändå veta vem som bestämde när han knuffade undan mig och mitt stetoskop. Ett gott tecken, tänkte jag. Jag kontrollerade syresättningen, inledde undernäringsbehandlingen och fortsatte ronden.

Mindre än en halvtimme senare kallades jag akut tillbaka till barnet. Han var knappt vid medvetande och andningen lät betydligt sämre. Jag tog honom i min famn och började springa mot intensivvårdsavdelningen. Jag ropade ”Mama, karibu” (välkommen, mamma), det jag kunde på swahili som kom tillräckligt nära det jag ville få fram.

Jag var säker på att han skulle sluta andas i min famn.

En miljon tankar rusade genom huvudet: Hur skulle det kännas om barnet dog i mina armar? Vad skulle hans mamma tänka om den utländska galningen som pratade bruten swahili och ryckte barnet ifrån henne?

Vi hann fram till intensivvårdsavdelningen, men han var komatös och ingen puls kändes i handlederna (vilket tyder på allvarlig chock.) Jag behövde fatta ett svårt beslut: det är farligt för undernärda barn att få för mycket vätska – överskottet kan hamna i lungorna och döda barnet. Men jag kopplade in dropp med vätska och ropade på Raghu, den andra läkaren och bad honom ta med sig den bärbara ultraljudsutrustningen. Med hjälp av ultraljudet kunde vi undersöka om den stora hålvenen som går till hjärtat var tillräckligt fylld med vätska. Om den inte var det skulle det betyda att barnet var dehydrerat och vi skulle utan större risk kunna ge mer.

Vi kunde fortsätta. Med jämna mellanrum kontrollerade vi med ultraljudet. Pulsen kom tillbaka, men pojken var fortfarande i koma och fick syrgas.

När jag vid arbetsdagens slut tittade ner på min t-shirt såg jag två droppar blod som hade hamnat där när vi satte in nålen för att ge dropp. Jag tog av mig tröjan, vek ihop den och placerade den försiktigt på min hylla – alltihop med någon sorts känsla av vidskeplighet.

Nästa morgonrond fick jag höra att pojken hade haft kramper. Jag försökte se in i den medicinska spåkulan: var det lågt blodsocker, lågt natrium? Jag kände mig blind så han fick behandling mot både och. Samma dag började han röra på sig - och sen öppnade han ögonen!

Jag tittade till honom flera gånger om dagen och långsamt blev han frisk nog att komma tillbaka till den vanliga avdelningen. Där blev han snabbt bättre, och gick upp i vikt. Och tio dagar efter hans dramatiska kollaps var han redo att åka hem!

Det tog flera veckor innan jag tvättade t-shirten.