Det tillhör inte vanligheterna att två barnmorskor från Sverige möts i samma projekt när man jobbar för Läkare Utan Gränser. Och att de dessutom känner varandra sedan tidigare och arbetar på samma sjukhus i Stockholm måste nog vara unikt. Här berättar en av dem, Astrid Börjesson, om arbetet med att låta nyfödda ligga hud mot hud med sina mammor.
Khost kvinnosjukhus i Afghanistan öppnades och har drivits av Läkare Utan Gränser i snart tio år. Hit kommer kvinnor från hela provinsen för att föda barn. Varje månads föds cirka 1 000 barn här och vi har möjlighet att ta hand om de flesta komplikationer som stora blödningar och kejsarsnitt. Vi är totalt 55 barnmorskor på förlossningen och 12 barnmorskeassistenter. De afghanska barnmorskorna är mycket kunniga, speciellt när det gäller att agera snabbt i akuta situationer. Där överträffar deras snabbhet och kunskap mig överlägset.
Av de tre internationellt anställda barnmorskorna på sjukhuset är alltså två från Sverige (jag och Lena) och dessutom arbetar vi på samma arbetsplats i Stockholm.
Lena leder arbetet på eftervården och familjeplaneringen och det känns tryggt att ha Lena här.
Tillsammans med våra team arbetar vi för att förbättra vården för de födande mammorna och deras barn här i Khost. Vi har valt att lägga envishet, tid och en massa "j’vlar anamma" på att få de nyfödda, som föds med risk för att bli kalla eller få lågt blodsocker, att få ligga hud mot hud med sina mammor. Här lindar man barnen strax efter födelsen då man anser att de blir lugnare så.
Barnet på bilden föddes av en ung kvinna, det är hennes första barn. Hon kom in till oss efter att först ha varit på en privat klinik där hon fått läkemedel för att sätta igång förlossningen utan någon klar anledning, vilket inte är ovanligt här. Det ledde till en fruktansvärd värkstorm utan att göra så att förlossningen fortskred. Hon hade panik på grund av smärtan hon kände. Vi har ingen direkt smärtlindring att erbjuda men vi kallade in en narkosläkare och han gav henne en typ av ryggbedövning. Det är ingenting vi gör rutinmässigt, vi har varken resurserna eller läkemedel för att ge bedövning till alla tyvärr, utan det används bara i operationssalen. Efter detta blev hon lugn och förlossningen kunde fortskrida normalt.
Efter förlossningen hade pojken lite svårt att komma igång med andningen. Efter att han fått hjälp av vår barnläkare med andningen accepterade mamman att lägga honom mot sin hud och värma honom. Precis som vi förespråkar. Hon tittade upp mot oss och sade något på pashtu, tolken översatte - jag är lycklig - sa hon.
Papporna ser vanligtvis inte sina barn förrän dom skrivs ut från sjukhuset då inga män får vistas här. När vi gick för att visa pappan bilderna tog vi med hans lilla nyfödda barn, då sträckte han direkt ut sina armar och bad att få hålla honom. Det var fint att se. Och vi fick också tillstånd att fota honom och barnet för att visa er bilderna.
För mig är den största utmaningen här att jag inte talar samma språk som våra patienter och de flesta av de lokala barnmorskorna. Det är väldigt frustrerande att inte förstå vad som sägs när något måste ske snabbt. Även om vi kan använda oss av tolkar är de inte alltid på plats när de behövs. Vi har internationell personal på många avdelningar som behöver hjälp, och tolkarna kan inte vara överallt på samma gång. Men jag ser hur vi dagligen räddar liv på kvinnor och ibland även på de nyfödda. Samtidigt är det väldigt sorgligt att se nyfödda barn dö som vi hemma i Sverige lätt hade räddat.