Attacker mot sjukvården har nått rekordnivåer. Trots detta vägrar utrikesministern att ens samtala om frågan med Läkare Utan Gränser. Vi som skriver denna artikel har arbetat i krig och konflikter och sett hur personal och patienter görs till måltavlor och hur våldet lamslår sjukvården. Vi kräver att Sveriges regering tar denna ödesfråga på allvar.
- Ulang, Sydsudan, 14 april. Beväpnade män tar sig in på Läkare Utan Gränsers sjukhus, stjäl medicinsk utrustning och hotar personalen.
- Goma, Kongo-Kinshasa, 4 april. Beväpnade män öppnar eld på Kyeshero-sjukhuset. En person dödas och tre skadas.
- Khan Younis, Gaza, 24 mars. Kirurgmottagningen på Nassersjukhuset attackeras. Två personer dör och flera skadas.
- Port-au-Prince, Haiti, 15 mars. Läkare Utan Gränsers fordon beskjuts. Flera i personalen skadas.
Det här är bara ett axplock av det våld som vi och våra kollegor utsätts för varje dag när vi försöker rädda liv och vårda sjuka. Läkare Utan Gränsers nya rapport Sjukvård under attack visar att de allvarliga säkerhetsincidenterna mot personal och patienter har ökat markant under de senaste åren.
Vi som skriver denna artikel har under det senaste året arbetat i de brinnande konflikterna i Sudan, Libanon och Sydsudan. Vi har bevittnat attacker mot sjukvården, sett hur vårdpersonal och patienter har blivit måltavlor i krigföringen.
Vi har arbetat tätt med de lokala kollegorna, som lever och har sina anhöriga mitt i kriget. De som trots att allt runtomkring dem är i ruiner stannar vid patienternas sida, många gånger med livet som insats.
Men det blir svårare och svårare. I takt med att attackerna blir fler och mer hänsynslösa blir det allt svårare att utföra humanitära insatser. Läkare Utan Gränser har under det senaste halvåret tvingats pausa eller stänga ned verksamhet på sjukhus i bland annat Sudan, Haiti och Sydsudan.
För sjuka och skadade som lever mitt i ett krig ska inte ett sjukhus vara en otrygg plats, det ska vara en fredad zon mitt i allt det omänskliga.
Lösningen kan inte vara att vi och våra sjukvårdskollegor följer vår rädsla och slutar utföra vårt arbete. Lösningen måste vara att vi tillåts utföra livräddande insatser mitt i stridigheterna. Och det är politikernas ansvar att se till att vi får de förutsättningar vi behöver för att kunna rädda liv.
Sverige var för knappt tio år sedan ett av länderna bakom FN-resolution 2286 om att skydda sjukvård i krig. Hur kan vi ha hamnat i ett läge där våldet bara ökar, och hur kan Sveriges regering avstå från att fördöma alla attacker som sker?
Vi är många som vill markera mot den fullständigt inhumana utvecklingen. Läkare Utan Gränsers namninsamling för att skydda sjukvården i krig har skrivits under av närmare 65 000 personer. Men när vi bett om att få lämna över underskrifterna och samtala med utrikesminister Maria Malmer Stenergard har vi fått kalla handen.
Utrikesministern sade nyligen i Sveriges Radio att hon välkomnar att Läkare Utan Gränser uppmärksammar frågan. Maria Malmer Stenergard, hur kan du då inte ens prioritera att träffa oss och lyssna på våra vittnesmål och på våra krav?
En del frågar sig kanske vad ett litet land som Sverige har för möjlighet att stoppa attacker mot sjukvården. Vi vill vända på frågan: om demokratier som Sverige står tysta när andra länder gör sjukvården till ett legitimt mål i krigföringen, var ska det sluta? En attack mot sjukvården är en attack mot mänskligheten.
Vi är inte säkra på att ord kan rädda liv. Men vi vet med säkerhet att tystnad kan döda.
Märit Halmin, narkos- och intensivvårdsläkare på Södersjukhuset och forskare vid Karolinska institutet. Arbetat för Läkare Utan Gränser i Libanon, Kamerun, Syrien, Afghanistan och Jemen.
Margareta Danelius, chefsläkare på Capio, specialist inom internmedicin. Arbetat för Läkare Utan Gränser i Sudan och Libanon.
Jona Elings Knutsson, förlossningsläkare och gynekolog på Ungdomsmottagningarna i Stockholm. Arbetat för Läkare Utan Gränser i Sydsudan och Tchad
Artikeln publicerades i Expressen 1 maj 2025
