Hoppa till huvudinnehåll

Vad är det som dödar ett barn?

Publicerad 6 november 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Kongo-Kinshasa. Barnen kommer med sina föräldrar till mässlingssjukhuset i Mulongo.

Barnen kommer med sina föräldrar till mässlingssjukhuset i Mulongo. 

Hon har fått mässlingen. Febern började för en vecka sedan. Hon tappade aptiten och började hosta. För 5 dagar sedan dök de röda små prickarna upp i huden på huvudet. De spred sig ned över armarna, bålen, ryggen och benen, som de sista flyttfåglarna i Europa som nu flyttar ned mot slätterna här i Afrika. Hostan blev bara värre och värre. Sen kom diarréerna.

Hon är ett år och tre månader gammal. Hon är undernärd men inte akut. Flickan har antagligen inte haft det lätt sina första 15 månader i livet. När hon försämras försvinner den sista orken och föräldrarna förstår att det är fara. Mässlingen har härjat i området en tid. De vet att det är en farlig sjukdom.

Dyr vård

De gör vad många andra skulle göra. De frågar sina närmaste efter råd. Det finns flera alternativ. De kan gå till vårdcentralen/sjukstugan, men de har inte pengar till medicinerna så det gör de inte. De kan också gå till en utövare av traditionell medicin, men de skulle också rekommendera växter som kostar pengar, som ges som dryck, men oftast appliceras i den sjukes ändtarm. I det här fallet väljer föräldrarna att följa råd av sin familj. En kvinna i familjen hade inflammation i underlivet och fick behandling med kaliumpermanganat. De vet att de kan köpa kaliumpermanganat på marknaden och att de har råd med det. De kanske tänker att flickan har feber och infektion och att det här medlet hjälpte mot feber och infektion. De köper kaliumpermanganatet och applicerar vätskan i flickans ändtarm. Lite rinner ut och det droppar på huden runt ändtarmsöppningen.

Leder till förgiftning

Det är svårt att förstå hela bakgrunden. Kanske är meningen att rena flickan. Att driva ut onda andar, och att det då behövs potenta ämnen och gifter. När tillgängligheten till modern sjukvård är bristfällig och vanan i byn eller familjen är att gå till utövaren av traditionell medicin om någon blir sjuk, eller köpa något på marknaden som man tror fungerar, så är det inte sällan dessa alternativ ligger närmast. Det är inte konstigt i sig. Under mina veckor i Mulongo har jag sett ett flertal ”förgiftningar” orsakade av växtblandningar, saltlösningar och sådana märkliga saker som fiskavdödningsmedel som applicerats i ändtarmen. De har rekommenderats av olika personer; äldre släktingar och utövare av traditionell medicin.

Som läkare är det uppenbart att dessa ”behandlingar” innebär en stor risk att komplicera sjukdomsförloppet för de barn som fått sådan behandling. De är ofta oroliga, irriterade eller svårväckbara. Levern förstoras upp och blir inflammerad, eftersom det är den som ska ta hand om de giftiga ämnena. När levern blir sjuk, ökar risken för blodsockerfall (eftersom levern innehåller de snabbaste sockerreserverna i kroppen) och koagulationsrubbningar (när blodet inte levrar sig som det ska). Kaliumsaltet i kaliumpermanganatet är ett riktigt kraftfullt ämne. När vätskan appliceras på huden eller i underlivet verkar det uttorkande, men när det införs i ändtarmen och dess slemhinnor riskerar det att tas upp i blodet. För höga nivåer av kalium i blodet innebär stor risk för hjärtrytmrubbningar och plötslig död.

Lång väg att vandra

Familjen bor långt från Mulongo. Modern tar sin dotter på ryggen och går iväg. De tar sig 48 kilometer på sandiga, gropiga, riktigt dåliga vägar, över ett bergspass och korsar Kongofloden innan modern kommer fram med sitt barn. De kliver försynt in genom dörren till avdelningen. Flickan är riktigt irriterad, skriker och kan inte ligga still. Hon hostar, andas häftigt. Syresättningsgraden i blodet är urdålig. Andnöden är svår. Hon är blek. Hon har blodsockerfall och en svår blodbrist. De rasslar när man lyssnar på hennes högra lunga, en lunginflammation. Hjärtat slår snabbt. Hon är öm över buken, speciellt över levern som är förstorad. När vi undersöker flickan mer ser vi att hon har fläckiga brännskador på huden runt ändtarmsöppningen och låren på de ställen som har kommit i kontakt med kaliumpermanganatet. Hon får syrgas, sockerbolus, blodtransfusion, antibiotika. Magsköljningen är blodtillblandad.

Modern förstår att flickan är mycket sjuk. Föräldrarna har gjort allt vad de kan för sin sjuka dotter. Det är inte lätt att lämna de andra barnen hemma. Och att ta sig långt hemifrån kostar en del pengar, inte mycket, men mer än vad de egentligen har råd med.

Blodsockerfallen avlöser varandra. Syresättningsgraden blir bättre, och pulsen sjunker till mer normala nivåer. Flickan blir mindre irriterad, men hon är svår att väcka. Hennes tillstånd är kritiskt men stabilt.

Det svåra med förgiftningar är att faran inte är över efter det första akuta skedet. Blir levern för påverkad kan patienten gå in i akut leversvikt, som tar några dagar att utveckla. Är det riktigt svårt överlever man inte utan en akut levertransplantation. Gifterna är ofta kraftfulla och kan påverka enzymerna i kroppen som reglerar alla våra kroppsfunktioner. Hjärtrytmrubbningarna kan komma sent. I det här fallet har flickan alltså mässling, malnutrition, lunginflammation, diarré och blodbrist. Det är ju i sig ett kritiskt läge. Och sedan behöver hon nu ta hand om en förgiftning som den här.

Vi gjorde vad vi kunde

På morgon, vid sextiden, när solen har börjat lysa in genom fönstergluggarna i öster, och insekterna har lämnat de lysande glödlamporna i taket där de har vakat över flickan under hennes första natt på sjukhuset, försämras hon. Hon blir irriterad igen. Syresättningsgraden sjunker, blod har börjat rinna ur näsan, pulsen blir långsam och snart går den inte längre att känna över artären i handleden. Några minuter senare slutar hennes hjärta att slå. Hjärtstoppet är ett faktum. Hjärt- och lungräddningen hjälper henne inte. Allting avstannar, som det alltid gör när återupplivningsförsöken ges upp. Morgonluften blir med ens tung, den måste nästan sväljas i klunkar. Att möta moderns blick och säga på franska (som hon inte förstår) att det är slut. Att jag är ledsen. Att vi gjorde vad vi kunde. Att sedan vänta på att mina ord översätts och sedan fylls salen av moderns gråt, hon skriker ut sin smärta. Hon har förlorat sitt barn.

Vad är det egentligen som dödar ett barn? Utan förgiftningen kanske vi hade kunnat rädda flickan. Men samtidigt förstår jag att föräldrarna har handlat efter bästa förmåga. Det finns logik i deras tänkande, även om det i det här fallet blir väldigt fel. När modern medicin inte är det enda rådande, utan bara ett av alternativen som finns när ens barn blir sjukt. Lösningen är modern sjukvård av hög kvalitet. Vi ska vara ett exempel. Vi ska visa att det här är det bästa alternativet.

Relaterade nyheter

Elisabeth Chihemba och hennes treårige son Elris Kamo i kolerabehandlingscentret i Minova, Kongo-Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Kolera sprids snabbt i södra Kivu

Kolerautbrottet i södra Kivu, Kongo-Kinshasa, växer i omfattning och sedan slutet av juli har vi behandlat fler än 1 200 patienter. Regionens dåligt utrustade vårdcentraler är överfulla och det finns en stor risk att situationen hamnar utom kontroll.

Jag lämnade Bolomba för nio dagar sedan. Två dagar på motorcykel och därefter flyg till Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Äntligen inne på målrakan

Skriver detta på Bryssels flygplats. Lite trött efter långflygning, OTÅLIG att komma hem. Och, måste jag tillstå, lite nervös för hur jag ska reagera när jag kommer hem, hur acklimatiseringsprocessen kommer att vara. 

En liten patient får vård på sjukhuset i Bolomba, Kongo-Kinshasa, där Ludvig Bolinder arbetar.
Kongo-Kinshasa

Ett wifi-fönster mot omvärlden på glänt

Skriver detta i all hast. Det visar sig att det regnar manna från himlen idag, i form av wifi via satellit. Ska kanske passa på att ladda ned DN i pdf-format. Jag är så totalt avskuren från nyhetsflödet i världen här; om det rasade ett nytt världskrig skulle jag inte veta om det.