”Vågorna tog tag i dem och de skrek efter hjälp”
Jag var förberedd på att se obehagliga saker med tanke på hur desperat situationen blivit på Medelhavet. Men att med egna ögon se dessa flyende människor, där de ropar efter hjälp i en sjunkande båt, till hälften fylld med vatten – det tror jag man aldrig helt kan förbereda sig på.
Jag stod där vid vårt räddningsfartygs reling och blickade ut i nattmörkret. I den lilla blå träbåten satt närmare 30 människor, tätt packade som sillar, och drev vind för våg efter att deras utombordsmotor stannat. Jag kunde knappt se deras siluetter men jag hörde dem väl. Först ett barn som skrek ut sin rädsla, sedan ett till gråtande barn, sedan ett till… Bland de människor vi räddade den natten, många syrier som flytt kriget via Libyen, fanns tio barn. De började må bättre när de fick mat, vatten och värme. Hur nära var inte dessa barnfamiljer att försvinna i Medelhavet för gott?
De kämpade för sina liv, många av dem antagligen inte simkunniga
Så gick larmet igen en blåsig söndagseftermiddag. Efter ett tag fick vi syn på den stora, vita gummibåten som guppade på vågorna. Den var fullsmockad med människor, fler än hundra kämpade om utrymmet. Men när de började klä på sig västarna och röra sig i båten kollapsade den uppblötta träbottnen och hela båten började vika sig på längden. Människor föll över relingen, vågorna tog tag i dem och de skrek desperat efter hjälp. De kämpade för sina liv, många av dem antagligen inte simkunniga. Som tur hade alla, bara några ögonblick innan, fått på sig flytvästarna så vår besättning kunde plocka upp dem ur vattnet, en efter en.
Fyra människor kunde vi inte rädda. Vi inledde genast hjärt- och lungräddning men de hade antagligen fått i sig bensin och havsvatten, en dödlig blandning som förstör lungorna. Dessa fyra män nådde aldrig sitt mål, Europa, som de så desperat längtat efter. Att flytta kropparna till fören, där de räddade inte skulle behöva se dem, var tungt både fysiskt och psykiskt.
De jag mötte var djupt tacksamma för att de överlevt ännu en dag, för det var ingen självklarhet
Som europé skäms jag över att våra politiker låter flyende människor drunkna på Medelhavet. Dessa människor tar inte den livsfarliga flyktvägen över Medelhavet på grund av okunskap eller girighet. De flyr från verkliga hot – våld, krig, förföljelse, fattigdom – som får dem att ta medvetna risker eftersom alternativet är ett ännu större lidande.
Det är svårt att förena det jag såg på Medelhavet med det trygga liv jag lever i Norden. Perspektiven är så vitt skilda. Här hemma utgår jag från att jag kommer att leva och må bra imorgon. De jag mötte på Dignity I var djupt tacksamma för att de överlevt ännu en dag, för det var ingen självklarhet.
Dignity I är ett av tre fartyg som deltar i vår sök- och räddningsinsats på Medelhavet, utanför Libyens kust. Vi inledde årets insats den 21 april 2016 med fartygen Dignity I, Bourbon Argos och Aquarius (som drivs i samarbete med SOS Méditeranée). Två av dem, Dignity I, Bourbon Argos, har nu avslutat sina insatser för året medan Aquarius fortsätter bevaka vattnen utanför Libyen.
