Våra team har i många år behandlat de förödande konsekvenserna av en restriktiv migrationspolitik, och har sett den mänskliga kostnaden med egna ögon. Det vi har sett och fått berättat till oss mellan augusti 2021 och september 2023 har sammanställts i rapporten Death, despair and destitution: the human costs of the EU’s migration policies.
"Min bror och jag kom till fots från Afghanistan. Vi försökte korsa gränsen mellan Italien och Frankrike för att ta oss till vår familj i Tyskland. En kväll när vi gick längs bergen började polisen jaga oss. När vi försökte fly föll vi ned i en ravin. Teamet från Läkare Utan Gränser gav oss vård, men vi förlorade allt vi ägde i ravinen. Vi behövde gå igenom Turkiet, Grekland och Balkanhalvön för att komma till en plats där vi kände oss trygga. Vi trodde inte att vi skulle behöva fortsätta fly när vi kom fram till Europa." - Patient i Ventimiglia, Italien, 2023.
Arresterade och fasthållna
Människor som söker trygghet fastnar ofta under våldsamma förhållanden i länder som inte ingår i EU men som ingår i samarbetsavtal kring migration. Oftast finns ingen tillgång till vård eller skydd. Det finns allvarliga farhågor kring det tillvägagångssätt Libyens kustbevakning använder när de stoppar migranter till havs, då det vid vissa tillfällen har försatt människor i livsfara.
Rapporter om våld vid sådana ingripanden har regelbundet lämnats av patienter i Libyen och på sök- och räddningsfartyget Geo Barents. Mellan 2016 och 2021 ökade antalet människor som tvingades återvända till Libyen efter att de försökt lämna landet via båt. Detta eftersom EU dragit sig och sina medlemsstater tillbaka från sök- och räddningsaktioner. Mer ansvar delegerades istället till Libyen, och EU investerade över 70 miljoner euro i Libyens gränshantering.
"Jag gav mig ut till havs med 83 personer på en vit uppblåsbar båt. En kvinna var gravid. Halv åtta på kvällen såg vi personer från Libyen bakom oss. De kom fram till oss och sa ’Stanna, annars skjuter vi.’ Vi sa nej, vi kan inte stanna. De cirkulerade runt oss medan vi försökte fly. Kaptenen vägrade stanna. De sköt mot båten så att luften skulle gå ur. Det kom in vatten i båten. Då hade vi inget val. De kastade ut ett rep och skrek och förolämpade oss. Vi hjälpte kvinnorna kliva på den libyska båten. Vi behövde klättra snabbt. Vattnet kom in i båten och den sjönk mer och mer. Två bröder, en person från Mali och en från Guinea drunknade." - 18-årig man från Kamerun som räddades i Medelhavet.
När människor återvänder till Libyen blir de ofta skickade till förvarsanläggningar. Migranter och flyktingar i Libyen fängslas godtyckligt och hålls i oreglerade förvar, utan garanterad tillgång till sjukvård. Mellan januari 2022 och juli 2023 genomförde Läkare Utan Gränser 23 869 konsultationer i åtta olika förvarsanläggningar i västra Libyen. Våra team mötte extremt sårbara individer, däribland ensamma barn, människor med fysiska funktionsnedsättningar eller kroniska sjukdomar, och människor som överlevt trafficking och tortyr.
Antalet människor som fängslats av Tunisiens kustbevakning har också ökat de senaste åren. Utöver att bli stoppade till havs och tillbakaskickade till Tunisien har många människor också stoppats och skickats till grannländerna Libyen och Algeriet. I Niger har team från Läkare Utan Gränser stöttat människor som utvisats från Tunisien till Algeriet och där tvingats ge sig ut i öknen.
Stoppade vid EU:s gränser
Trots politiska försök att hålla kvar människor i länder som inte tillhör EU fortsätter de att korsa hav och land i jakten på trygghet. Vid EU:s gränser möts de av taggtrådsstängsel och brutalt våld snarare än skydd och hjälp. EU:s gränsmurar och stängsel sträcker sig just nu över 2000 kilometer.
Patienter vittnar om upprepat motstånd och hinder längs vägen. Det innebär ofta fysisk misshandel, frihetsberövande, verbal förnedring som rasistiska angrepp och nedvärderande språk, och annan kränkande behandling. Ofta står statliga aktörer för dessa övergrepp. Det upprepade motståndet i länder som Polen, Grekland och Ungern har utsatt människor i nöd för en oacceptabelt hög risk för sin hälsa och sitt välbefinnande.
Förutom risken att skadas vid muren mellan Belarus och Polen har Läkare Utan Gränser sett hur människor under långa perioder fastnar i området mellan gränserna, en plats som patienter refererar till som ”dödszonen”. Där utsätts människor för utmanande väderförhållanden och våld som riskerar att försämra redan befintliga fysiska och psykiska hälsoproblem.
Bestraffade och förvarade
”Hotspot”-modellen utformades i Grekland och Italien med syfte att snabbt identifiera människor som anländer till gränser, genomföra snabba gränsprocedurer och örenkla återvandring. Modellen har länge varit en viktig del i EU:s hantering av migration. Genom åren har ”hotspots” karaktäriserats av kris och mänskligt lidande, med upprepade tillkortakommanden när det kommer till trygghet och tillgodoseende av grundläggande behov som vatten, sjukvård och skydd. EU och nationella regeringar har trots detta använt tillvägagångssättet i allt större utsträckning.
"Alla lider av psykologisk stress, även unga människor. Alla har samma symptom: smärtor i kroppen, dissociation, depression, sömnproblem. Människor känner sig helt ensamma. De känner sig förnedrade som behöver leva under dessa förutsättningar." - Psykolog på Lesbos, 2023.
Mellan augusti 2021 och augusti 2023 genomförde våra team på Samos 2 900 konsultationer angående psykisk hälsa. 34 procent av patienterna hade upplevt symptom på trauma, och 28 procent visade symptom relaterade till ångest. Depression, posttraumatisk stress och ångestproblem var vanligt förekommande i alla grupper, även hos barn. Att dagligen utsättas för stress i form av dåliga levnadsförhållanden, komplicerade administrativa processer, rädslan för att deporteras och osäkerhet är faktorer som i hög utsträckning påverkar människors psykiska hälsa.
Systematisk försummelse och exkludering
Människor, både vuxna och barn, exkluderas i hög grad från skyddsnät och tvingas leva under otrygga förhållanden i EU. Länder som Belgien, Frankrike och Nederländerna har implementerat en allt mer aggressiv politik med syftet att avskräcka människor från ”secondary movements” - att röra sig vidare och söka skydd i ett annat land. Ett exempel på detta är att Belgiens statssekreterare för asyl och migration och landets migrationsmyndighet Fedasil har fördömts av nationella domstolar vid 8 000 tillfällen, och vid över 2 000 tillfällen av Europadomstolen, för att man misslyckats med att erbjuda människor säkerhet.
"Varje dag konfiskerade polisen filtar och tält som volontärorganisationer hade gett oss. Jag sov i regnet, i kylan. Vi försökte hålla värmen genom att tända en brasa, men polisen kom och släckte den med brandsläckare och kastade vatten på oss." - Patient i Calais, 2023.
Europeiska länder, framför allt Frankrike, Belgien och Storbritannien, använder i allt större utsträckning åldersprövningar som ett sätt att neka människor skyddad status och andra specifika skydd som enbart ensamkommande barn kan få tillgång till. I Frankrike assisterar Läkare Utan Gränser ensamkommande barn som enligt åldersprövningar inte erkänns som minderåriga. Den aggressiva politiken innebär ännu en stressfaktor som hindrar minderåriga från skydd, administrativ status och laglig representation. När de kommer fram till Frankrike befinner sig många av dem utanför systemet och behöver vänta flera månader innan de kan nyttja sociala skyddsnät. Utan att få tillgång till boende tvingas de möta otrygghet, isolering och hemlöshet. Dessa otrygga levnadsförhållanden utsätter människorna för andra hälsorisker som undernäring, låga temperaturer, våld, sexuellt utnyttjande, trafficking och beroendeproblem. Av de ensamkommande barn som fått stöd för psykisk ohälsa som har upplevt våld uppger 15 procent att det hände i Frankrike.
Läkare Utan Gränser har i många år larmat om den mänskliga kostnaden av Europas migrationspolitik. Vi har släppt otaliga rapporter, pressmeddelanden och brev med rekommendationer för att garantera skydd, hjälp och tillgång till vård av god kvalitet för människor som försöker ta sig till Europa. Trots detta har möjligheter till meningsfull förändring kastats bort, vilket har bidragit till det nät av våldsamma metoder som blivit kärnan av EU:s migrationspolitik. EU måste omgående konfrontera problemen som ligger till grund för våldet. Detta kräver en akut och fundamental förändring. Att normalisera våld kommer inte att stoppa människor från att komma, utan kommer bara att innebära onödigt lidande och död.
"Åka tillbaka till Syrien? Jag kan inte åka tillbaka till Syrien. Så är det bara. Det går inte att ta sig tillbaka. Jag fortsätter framåt. Jag försökte ta mig därifrån i fem månader. Jag kan inte beskriva Libyen. Om jag så får tio år på mig kommer jag inte kunna bli klar med att beskriva det jag har sett i Libyen." - Man från Syrien som räddats av sök- och räddningsfartyget Geo Barents, 2023.
