Hoppa till huvudinnehåll

"Våldet är brutalt och skoningslöst"

En kvinna i Centralafrikanska republiken sitter i en gungstol med ryggen mot kameran.
Colette, 14 år, våldtogs av en släkting och får nu medicinsk och psykologisk hjälp av Läkare Utan Gränser på Castorsjukhuset i Bangui.
Foto: Alberto Rojas

Maktlöshet inför det sexuella våldet. Men också glädje när överlevare söker hjälp. Så beskriver Anna Blideman sitt uppdrag med att stötta projekten i Centralafrikanska republiken.

Den unga kvinnan kastade skålen med kassava som hon bar på huvudet och rusade in i skogen för att gömma sig. Blotta åsynen av bilen som kom körande på den lilla grusvägen verkade göra henne vettskrämd. Vad hon inte visste var att i bilen satt ett team från Läkare Utan Gränser. Vi var på väg tillbaka till Bossembele efter ett besök vid en vårdcentral som vi stöttar med mediciner och annat.

Det var första gången på flera månader som säkerhetsläget tillät att vi körde de tre timmarna till Lambi där vårdcentralen låg. Men den unga kvinnan var ovetande om att våra två bilar, som nu kom guppande på de dammiga småvägarna, inte utgjorde någon fara. För henne var varje bil ett potentiellt hot. Så hon slängde iväg kassavan, sitt dagsarbete, för att söka skydd i buskarna. 

"Ofta handlar det också om rädsla"

Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva i sådan skräck. Däremot vet jag vad många kvinnor, män och barn i Centralafrikanska republiken blivit utsatta för. Jag befinner mig här för att stötta våra projekt som hjälper överlevare av sexuellt våld och våld i nära relationer, och enbart i de två projekten som jag jobbar i gav vi förra året vård till sjuhundra personer. Den främsta anledningen till våldet är den väpnade konflikten i delar av landet.

I osäkra kontexter och då människor tvingas fly ökar ofta våldet, samtidigt som tillgången till vård minskar. Det kan i sin tur bero på att sjukhuset eller vårdcentralen inte kan få leveranser av läkemedel, att elektriciteten slutar fungera så att läkemedel som är kylvara inte kan förvaras på rätt sätt, eller att personalen inte kan ta sig till jobbet på grund av den bristande säkerheten. Men ofta handlar det också om rädsla. Speciellt bland överlevare av sexuellt våld. Under en pågående konflikt kan det förstås vara för farligt att försöka ta sig till en sjukvårdsinrättning. Men rädslan kan också handla om vad som händer om människor i deras närhet får veta vad de blivit utsatta för. 

"Tvingas gifta sig med förövaren"

Många här berättar för mig att en kvinna som blivit våldtagen kan behöva skilja sig från sin man och kanske lämna sina barn och sin by på grund av skammen. Andra tvingas gifta sig med förövaren. Och det händer till och med att en våldtagen kvinna blir misshandlad av sin man, som ett straff. Så förutom de medicinska konsekvenserna av sexuellt våld, som infektioner, oönskade graviditeter, osäkra aborter och psykologiska besvär, är de sociala konsekvenserna ofta enorma.

Ibland är det svårt att inte känna sig maktlös inför allt våld. Vi hör om beväpnade män som våldtar kvinnor mitt på ljusa dagen, vi ser tunna barnkroppar med gravidmagar och när jag tittar på statistiken över förra året kan jag konstatera att våra yngsta patienter i båda projekten där jag jobbar var tre år gamla när de blev våldtagna. Tre år.

Idag läste jag en rapport om hur vårt team hört om män som följer med sina fruar som skydd vart de än går men kvinnorna blir bortförda och våldtagna ändå och lämnade på fälten efter våldtäkten – och det kändes som att läsa om djur som jagar och sliter sitt byte i stycken och sedan lämnar resterna. Det är så ofattbart att föreställa sig allt våld som drabbar människor och framför allt kvinnor. Det är brutalt och skoningslöst och det får mig att känna mig uppgiven för jag vet inte hur vi ska kunna få stopp på våldet. 

"Jag vet att det är bråttom"

Men lika maktlös som jag känner mig ibland, lika glad blir jag varje gång en överlevare söker vård hos oss. Varje oönskad graviditet vi kan förebygga och varje överlevare vi kan ge psykologiskt stöd betyder så mycket. Som till exempel den 13-åriga flickan som våldtagits av beväpnade män. Hon bor i ett flyktingläger tillsammans med sin familj, de har ingen telefon och vet inte vad de ska göra för att hjälpa flickan. En man i byn får till slut tag i min kollega John Perry som ansvarar för vårt projekt kring sexuellt våld. Vi har inget projekt i hennes by men en timme därifrån ligger en vårdcentral som vi stöttar och där hon kan få hjälp. Det visar sig att familjen redan försökt ta sig dit men ingen motorcykeltaxi vill köra dit eftersom vägen kontrolleras av väpnade grupper.

Till slut, efter en oändlig massa telefonsamtal över knastriga linjer, lyckas vi få tag i en motorcykeltaxi som hämtar upp flickan och kör henne till vårdcentralen. Jag vet att det är bråttom, hon måste komma i tid för att få förebyggande behandling mot hiv och oönskad graviditet. Det känns som att jag kan se henne framför mig. Jag har sett så otroligt många gravida barn här och jag vill inte att den här flickan ska bli en av dem.

Insatsen mot sexuellt våld i Centralafrikanska republiken 

Efter en våldtäkt måste förebyggande behandling mot hiv och andra sexuellt överförbara infektioner, liksom vaccinationer mot hepatit B och stelkramp, sättas in så snart som möjligt och senast tre dygn efter övergreppet. Kvinnor kan även få akut-p-piller för att förhindra en eventuell graviditet. För att sprida kunskap om Tongolo-kliniken använder vi oss av information i radio och lokala hälsoarbetare. På kliniken finns även en särskild enhet där överlevare bland annat kan få juridisk hjälp. På andra håll i landet jobbar vi även med mobila kliniker för att underlätta för överlevare som inte själva kan ta sig till en vårdcentral.

Den här texten publicerades i vår tidning Direkt #2, 2021.