I humanitära kriser hamnar äldre människor ofta i skuggan. Fördomar och brist på statistik gör insatserna dåligt anpassade till deras specifika behov. Men äldre tillhör ofta de hårdast drabbade grupperna. Och de blir allt fler, även på platser där Läkare Utan Gränser jobbar.
Lyssna på en inspelad version av artikeln.
Världen blir allt äldre. Och utvecklingen går snabbt. Redan år 2050 beräknas antalet människor i världen som är 65 år eller äldre ha fördubblats, från dagens 761 miljoner till 1,6 miljarder. Och runt 80 procent av alla över 60 år kommer att leva i låginkomstländer.
Det här är förstås glädjande siffror. De rymmer medicinska framsteg och förbättrade levnadsförhållanden för en stor del av världens befolkning. Men det demografiska skiftet – av vissa forskare betraktat som en ödesfråga av samma dignitet som klimatförändringarna – innebär också stora utmaningar. För i takt med att vi lever längre blir vi också sjukare. Det gäller i Sverige och västvärlden. Det gäller även i låginkomstländer och på de platser där risken för humanitära kriser är störst. Kriser som inte minst drabbar äldre och redan sköra personer. Desto märkligare då, kan man tycka, att den här gruppen så sällan omfattas av riktade humanitära insatser.
*Första: Liksom många äldre hjälper Khaista Gul till med barnbarnen. Mustafa, två år, är undernärd och får vård av Läkare Utan Gränser i Kandahar i Afghanistan. Fotograf: Tasal Khogyani
*Andra: Under covidpandemin bistod Läkare Utan Gränser med infektionsförebyggande insatser och psykologiskt stöd på äldreboende i Houston i USA. Fotograf: Christopher Lee
Hus utan hiss
Det är samma sak bland nästan alla humanitära organisationer. Alla fokuserar på barn och kvinnor. Då blir det ofta så att äldre människor glöms bort, konstaterar Elburg van Boetzelaer. Hon är epidemiolog och jobbar halvtid för Läkare Utan Gränsers forskningsenhet Manson Unit. Den andra halvan ägnar hon åt en avhandling om inkluderingen av äldre i humanitära insatser i låg- och medelinkomstländer. Eller snarare – om exkluderingen.– Ju mer jag läser på, desto tydligare blir det hur lite kunskap och förståelse det finns för äldre människors behov vid humanitära kriser. Det är nog ingen medveten exkludering. Men eftersom vi så gott som alltid har ett tydligt fokus på andra grupper så leder det till att äldre försummas.
Några exempel: Kliniker för personer med kroniska sjukdomar, oftast äldre, som ligger flera våningar upp i hus utan hiss. Branta och leriga vägar i flyktingläger som gör det omöjligt för människor med rörelsesvårigheter att nå vårdcentralen, även om den ligger nära. Insatser mot undernäring som enbart är anpassade till små barn och ibland gravida kvinnor. Program mot diabetes och högt blodtryck där man inte tar hänsyn till den samsjuklighet som är så vanlig bland äldre. Och så vidare.
– Ibland känns det som att det finns så mycket att göra att det är lätt att bli överväldigad, säger Elburg van Boetzelaer. Men jag menar inte att Läkare Utan Gränser och andra humanitära organisationer ska sluta fokusera på barn för att istället börja med långa cancerbehandlingar i Centralafrikanska republiken eller andra länder där det knappt finns någon sjukvård. Snarare handlar det om att inkludera äldre i de humanitära insatserna, om små justeringar som kan göra stor skillnad för äldres livskvalitet. Det kan handla om att tillhandahålla blöjor som passar äldre med inkontinens. Eller om hjälpmedel som glasögon, hörapparater och rullstolar.
Ålderism finns överallt
Vad beror det på att äldre försummas i humanitära kriser? Mycket handlar om ålderism, säger Favila Escobio. Han är läkare med många uppdrag för Läkare Utan Gränser i bagaget. Sedan drygt ett år jobbar han som humanitär hälsorådgivare för HelpAge, en av få internationella hjälporganisationer som enbart är inriktad på äldre människor.
Ålderismen finns överallt i vårt samhälle, att den som är gammal inte har samma värde eller samma rättigheter som människor i produktiv ålder, säger han. Det spelar ingen roll om man är 60, 70 eller 90. Man avfärdas som gammal och behövande. En inställning som också finns inom hälso- och sjukvården och som äldre människor även kan rikta mot sig själva, förklarar han. Att yngre familjemedlemmar ska få äta först när det är ont om mat. Att deras värkande knän och svaga syn kan bli en belastning när familjen hastigt måste fly undan en naturkatastrof eller uppblossande strider.
Offrade sig för barnen
Det senare har Favila Escobio själv bevittnat, 2014 i Irak, när yazidier flydde för sina liv undan terrorgruppen IS.
– Vi befann oss på gränsen mellan Syrien och Irak och såg hur hundratals, tusentals människor korsade gränsen. Men det fanns inte en enda gammal människa bland dem. Vi frågade: var är de gamla? Och de svarade att många som hade gått med dem från början hade dött på vägen. Många andra, till exempel de som hade svårt att gå, stannade kvar. De ville inte sinka sina barn och barnbarn, risken var överhängande att IS skulle hinna ikapp och döda dem allihop.
När man senare hittade massgravar i området visade det sig att de flesta döda var över 60 år, berättar han. Och i flyktinglägren där yazidierna samlades fanns i princip inga gamla alls.
Det finns fler orsaker till att äldre försummas. Bristen på statistik är en avgörande sådan. För det räcker inte att konstatera att icke smittsamma sjukdomar som diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, högt blodtryck och cancer ökar i världen – om vi inte vet vilka åldrar det handlar om är det svårt att utforma projekt på bästa sätt och svårt att sätta in rätt behandling, säger Favila Escobio.
– Det pratas mycket om hur dödligheten i icke smittsamma sjukdomar ökar även i låginkomstländer. Men om man tittar närmare på forskningen blir det nästan absurt. Det finns ingen åldersindelad data, vi vet inte om vi pratar om folk mellan 18 och 49, om människor över 50 eller 60.
Risken ökar med åldern
– Inom den humanitära världen är man väldigt bra på riktade insatser till barn under fem år, fortsätter han. Eller unga människor upp till 18. Men när det gäller vuxna blir indelningen ofta för grov. Det är ju stor skillnad på vad en 30-åring och en 75-åring behöver. Vi vet ju till exempel att risken för komplikationer vid kroniska sjukdomar ökar ju äldre man är. Och att samsjuklighet är vanligt bland äldre och innebär att behandlingen måste anpassas på ett helt annat sätt.
Den här bristen på åldersindelad data, som är särskilt tydlig inom öppenvården, bidrar till att projekten inte alltid utformas på ett sätt som passar äldre, konstaterar han.
Dessutom kanske de inte ens kommer till vårdinrättningen. De kan ha svårt att röra sig, eller behöva stanna hemma för att ta hand om barnbarnen. De kan ha kognitiva funktionsnedsättningar, som demens. De kan vara helt beroende av stöd från familjemedlemmar som är upptagna med annat.
– Du kan gå till i princip vilken öppenvårdsmottagning som helst och du kommer att se att 80 procent av de som sitter i väntrummet är kvinnor och barn, säger Favila Escobio. Men det betyder ju inte att andra grupper inte är i behov av sjukvård.
Det finns många områden där bristen på data, och på mer fördjupad kunskap, leder till att äldres behov åsidosätts. Ett exempel är undernäring. Trots att äldre riskerar att drabbas hårt när det är ont om mat är insatserna anpassade till de yngsta snarare än de äldsta.
Osynliga kvinnor
– Näringsbehov bland äldre är en komplex fråga även i vår del av världen. I humanitära kriser är det ännu svårare. På små barn är det lätt att mäta graden av undernäring, och det finns både bra medicinsk behandling och näringstillskott som fungerar väldigt bra. För äldre finns ingen sådan motsvarighet, samtidigt som näringsbrist kan leda till olika följdsjukdomar. Dessutom är den mat som delas ut vid humanitära katastrofer sällan anpassad för äldre som har problem med tänderna och svårt att tugga.
Ett annat område där kunskaperna behöver bli bättre handlar om kön. Om äldre kvinnor, som ofta är helt osynliga, konstaterar Elburg van Boetzelaer.
– Om äldre som grupp försummas så är det ännu värre för äldre kvinnor. De glöms ofta bort helt. Till exempel när det gäller insatser vid sexuellt våld eller partnervåld. Där riskerar vi att missa alla äldre kvinnor som också utsätts. Och allt som har med menopausen att göra behöver vi också bli bättre på att uppmärksamma. Vi kan inte bara låtsas som att det inte existerar i humanitära kriser. Vi har ju äntligen börjat prata om mens, då kan vi väl prata om menopaus också.
Äldre blev synliga
Finns det inga ljusglimtar alls? Jodå, det puttrar lite överallt, tycker både Elburg van Boetzelaer och Favila Escobio. Några avgörande händelser de senaste åren har bidragit till att fler har fått upp ögonen för äldres hälsa och bristen på adekvata insatser.
Först i samband med covidpandemin, då det blev uppenbart hur sårbara gamla människor kan vara. Visserligen färgades retoriken kring åtgärderna för att stoppa pandemin ofta av ålderism, säger Favila Escobio. I vår del av världen kretsade det kring att äldre skulle stanna hemma för att inte bli en belastning för vården. På andra håll rörde det sig mer om vilka som skulle få tillgång till vaccin. Ändå var det som att det gick upp ett ljus för många, att man plötsligt såg äldre människor och deras behov tydligare.
– Det som hände under covidpandemin påminde mig om hur det var för tio år sedan, i samband med ebolaepidemin i Västafrika. Eftersom vi inte hade några botemedel kunde vi bara ge symptomatisk vård. Det ledde till att diskussionen om palliativ vård tog fart inom den humanitära världen, där man tidigare inte riktigt tyckt att den frågan var relevant. Jag tror att det som hände under covid har lett till att allt fler har börjat reflektera över äldre människors behov i humanitära kriser.
Världens äldsta kris
En annan händelse är kriget i Ukraina. Världens äldsta humanitära kris, som det kallas. Inte för att den pågått längst utan för att en tredjedel av alla människor i behov av humanitär hjälp är över 60 år. Många av dem har valt att stanna kvar i sin hemby, även om den ligger nära fronten. Enligt Favila Escobio, som jobbade för Läkare Utan Gränser i Ukraina 2022, har detta gjort att både Läkare Utan Gränser och andra organisationer behövt hitta nya sätt att nå fram till människor med den humanitära hjälpen.
– Det kan förstås finnas inslag av ålderism men ofta handlar det om att de vill stanna kvar på den plats där de känner att de hör hemma. Då måste vi försöka ta oss dit med våra mobila kliniker, vilket inte alltid är så lätt med tanke på hur frontlinjerna rör sig fram och tillbaka. I den här kontexten har det blivit viktigare än någonsin med en flerdimensionell insats, där vi ser till patienternas sociala sammanhang och inte bara till de kliniska problemen.
Viktiga erfarenheter
Apropå fler dimensioner. Äldre människor i låginkomstländer består inte bara av sjukdomar och nedsatta förmågor, om nu någon trodde det. Precis som hos de gamla i Ukraina finns det en styrka, en uthållighet hos många gamla som skulle kunna tas tillvara bättre i det humanitära arbetet, säger Elburg van Boetzelaer.
– Många gånger har de en avgörande roll i samhället och familjen. De bidrar till den sociala sammanhållningen och tar hand om barnbarnen när föräldrarna måste jobba, eller andras barn om föräldrarna har dött. De kan också ha erfarenheter som är viktiga vid humanitära insatser, till exempel hur lokalbefolkningen har agerat vid tidigare naturkatastrofer eller konflikter. Så vi behöver bli bättre på att involvera äldre människor när vi utformar våra insatser.
Att detta kommer att ske är hon övertygad om. Det kanske tar lite tid. Men polletten håller på att trilla ner, att det här med att bli äldre och gammal är något som drabbar alla. Om man har den turen, vill säga.
