”För Mona handlade det alltid om att hjälpa utsatta människor”

Mona Joelsson har testamenterat till Läkare Utan Gränser. Guddottern Ulrika Lundén berättar om en intresserad, nyfiken och engagerad gudmor.

När Ulrika Lundén träffade Mona Joelsson första gången var hon bara några dagar gammal. Det mötet i Skåne kommer Ulrika såklart inte ihåg, men det blev början på en livslång relation.

– Mona var nära vän till mina föräldrar och blev min gudmor. Vi hälsade ofta på varandra och hon var med på alla högtidstillfällen i mitt liv, som konfirmationen och studenten, berättar Ulrika.

Familj och organisationer i testamentet

På senare år träffades vi mest hemma hos henne. Vi pratade mycket, om allt möjligt, och ibland åkte vi på små utflykter, till exempel till Vimmerby.

I januari 2026 gick Mona bort, 91 år gammal. Efter sig lämnade hon ett testamente som betonade vad som var det viktigaste i hennes liv: familjen, inklusive guddottern Ulrika, och organisationer som gör skillnad, däribland Läkare Utan Gränser.

– Jag kände inte till hennes engagemang för Läkare Utan Gränser, men att organisationen var med i testamentet förvånade mig inte, säger Ulrika. Hon var alltid väldigt nyfiken och intresserad av omvärlden, hon reste mycket.

– För Mona handlade det alltid om att hjälpa utsatta människor, oavsett vilka de är och var någonstans de bor.

Monas liv präglades av en lätt cerebral pares-skada som gjorde henne rörelsehindrad. Hon behövde assistans med vardagliga saker som att laga mat eller att ta sig upp ur sängen. För det mesta fick hon hjälp av sina föräldrar som hon bodde hos under större delen av sitt liv. Under studietiden på universitetet i Lund fick hon i stället hjälp av de studiekamrater hon bodde med. Ulrikas föräldrar var två av dem.

En kvinna i permobil och blommig klänning bredvid en yngre kvinna i svart klänning. — Mona och Ulrika hade en nära relation fram till Monas död i januari 2026. Foto: Privat

– Mona brukade prata om tiden i Lund, när hon studerade till lärare, som den bästa tiden i sitt liv, berättar Ulrika. Hon hade ett bra gäng där, de gjorde allt tillsammans.

Gav mycket av sin tid för att hjälpa andra

Engagemanget för att hjälpa människor sträckte sig längre än testamentet. Mona gav mycket av sin tid till olika organisationer genom livet, främst till organisationer som jobbar för människor med funktionsnedsättning.

– När hon hade gått bort ringde de mig från en förening som Mona var engagerad i. De frågade om jag kunde skicka ett protokoll till dem som Mona hade börjat skriva men inte hunnit klart. Trots att hon var över 90 så var hon fortfarande aktiv, berättar Ulrika.

Mona hade inga egna barn. För att själv kunna bestämma vad som skulle hända med hennes arv skrev hon därför ett testamente för ungefär åtta år sedan. Ulrika ser värdet i det.

– Jag tycker det är bra att tänka igenom hur man vill ha det efter att man har gått bort. Om man väljer att skriva in en organisation i sitt testamente tycker jag det är viktigt att man väljer en organisation som man verkligen tror och litar på, säger hon.

Läs fler berättelser

Kom igång med testamentet