Operationssjuksköterskan Saskia Titman har nyligen tillbringat sex veckor på vårt sjukhus i Idlib-regionen i Syrien, nära gränsen till Turkiet. Där tog hon och hennes kollegor framför allt emot patienter med svåra brännskador.
Denna intervju publicerades första gången 2013 i vår tidning Direkt.
Det är civilbefolkningen som drabbas och behöver hjälp. De ska inte straffas för att andra skjuter på varandra.
Hur var situationen i området där du jobbade?
– Många som kom till sjukhuset hade flytt från andra delar av Syrien och bodde i flyktingläger under väldigt svåra förhållanden. Även om de inte svalt så hade de helt klart inte tillräckligt att äta. Och deras kläder var så slitna. Över huvud taget var de väldigt tärda.
Fick de någon hjälp i lägren?
– Läkare Utan Gränser jobbar i en del läger. Men vi har inte resurser att vara överallt. Själv tillbringade jag min tid på sjukhuset och var inte ute i lägren men mina kollegor berättade att många varken hade tält eller ens presenningar som tak över huvudet. Vi har delat ut mat, tält och filtar men behoven är så enorma och svårigheterna att få dit förnödenheterna så stora att det inte räcker till. Det behövs mer hjälp, andra organisationer måste engagera sig i flyktingarna.
Vad hade de som kom till sjukhuset för problem?
– En och annan hade krigsrelaterade skador men 95 procent var brännskador. Jag vet inte riktigt varför men ryktet hade spridit sig att vi tog emot brännskador och behovet av vård var enormt. Barn ramlar i elden eller i kastruller med kokande vatten när de lagar mat över öppen eld i lägren. De vuxna som kom till oss hade ofta försökt förädla olja för att göra bränsle. Men om oljan blir för het antänds den och så exploderar alltsammans vilket leder till fruktansvärda brännskador. Vi fick in väldigt många unga män och kvinnor som råkat ut för detta.
Hur kommer det sig att så många barn ramlar in i elden?
– Det är inte unikt för Syrien, jag känner igen det från andra platser jag har varit på också, där människor trängt ihop sig i flyktingläger och tvingats laga mat utomhus över öppen eld. Barnen driver omkring på en mycket liten yta, de har inget att göra och ofta ingen vuxen som ser efter dem. Äldre barn passar de yngre. Och då händer sådana här olyckor.
Vad kunde ni ge dem för typ av vård?
– Vi behandlade ungefär tio patienter varje dag. Det var dels inneliggande patienter som varannan dag måste få sina skador omlagda, dels nya patienter. Brännskador kräver mycket folk. Man måste lyfta patienten för att tvätta, rensa och lägga om. En enda patient kan ta flera timmar om brännskadorna är omfattande.
Hur svårt skadade var de?
– En del hade 100-procentiga brännskador. De levde när de kom in till sjukhuset, de kunde andas och prata. Men vid brännskador blir huden som läder, till slut kan bröstkorgen inte expandera längre och då dör de. Det enda vi kunde göra var att ge dem morfin så att de inte skulle behöva lida. Brytpunkten går vid 60-procentiga skador, mer omfattande skador än så är oerhört svårt att klara av med den typen av vård som vi kunde ge dem.
Vad händer med de som överlever?
– De blir ju nästan alltid handikappade och har ett svårt liv framför sig. Unga flickor blir inte bortgifta. Och är de brända över bröstkorgen blir det väldigt svårt för dem att amma sina barn eftersom huden låser sig i en viss position. Vi hade till exempel en man vars fingrar hade kroknat och stelnat i den positionen. Hans ena hand var redan amputerad och nu kunde han inte använda sin andra hand heller.
Vilken typ av vård kunde ni ge dem, förutom att lägga om såren?
– Vi gjorde hudtransplantationer. Man använder sig av ett instrument som påminner om en osthyvel och hyvlar loss hud från andra delar av kroppen. Sen sätter man fast den på det brända stället och nyper fast med klämmor. Jag tycker nog att vi kunde göra väldigt mycket för dem, även om sjukhuset är inrymt i ett vanligt bostadshus och inte ett sjukhus.
Varför är det så?
– Sjukvården har ju utgjort en måltavla i kriget, liksom sjukvårdspersonalen. Därför har det blivit oerhört svårt och farligt att bedriva sjukvård. Men det bostadshus som vi gjorde om till sjukhus fungerade ganska bra. Det blev en del bärande upp och ned eftersom akutmottagningen ligger på nedervåningen och rummen med inneliggande patienter en trappa upp. Men man får ta det man har.
Hade du syriska kollegor på sjukhuset?
– Ja, en del av mitt uppdrag gick ut på att utbilda den syriska personalen för att de själva ska kunna ta över verksamheten. Ingen av dem jag jobbade med var utbildad operationssjuksköterska men en del sjuksköterskor hade jobbat på operation med kejsarsnitt och så. Nivån var ganska hög, så de kommer nog att kunna ta över så småningom. Många läkare och sjuksköterskor har lämnat landet. Andra är på flykt inom landet och kom till oss för att få göra en insats.
Märkte ni av kriget?
– Man märker ju att det är ett land i krig, vi hörde skottlossning och kunde inte röra oss fritt. Vi gick mellan sjukhuset och huset där vi bodde, som låg alldeles intill. Man är rätt så instängd. Men man kan inte åka ut i fält och vara rädd hela tiden, då kan man inte göra sitt jobb. Man måste lita på att de som jobbar med säkerhet gör sitt jobb.
Du har ju gjort flera uppdrag för Läkare Utan Gränser i konfliktområden. Skiljer sig Syrien åt från dina andra erfarenheter?
– På ett sätt inte alls. Behoven är desamma som överallt i konfliktsituationer. Men på ett annat sätt känns det här ändå lite annorlunda. I Syrien fanns ju ett fungerande hälso- och sjukvårdssystem fram till alldeles nyligen. Det känns så otroligt onödigt. Sjukhus, universitet, allt fungerande ju bra. Och nu är allt raserat.
Vad är ditt starkaste minne från Syrien?
– Det är den känsla som kvinnorna jag pratade med förmedlade, känslan av att vara bortglömd. ”Varför bryr sig världen inte om oss?” frågade de hela tiden. Jag var ju där och försökte hjälpa dem så gott jag kunde. Samtidigt kunde jag ju åka därifrån när som helst, det är så orättvist. Det är ju framför allt civilbefolkningen som drabbas och behöver hjälp. De ska inte straffas för att andra skjuter på varandra.