Folkrätten består av två delar: den internationella humanitära rätten (ofta kallad krigets lagar) och mänskliga rättigheter. Folkrätten reglerar när och hur stater och världssamfund kan ingripa då exempelvis mänskliga rättigheter kränks och krigets lagar inte längre följs.
Den internationella humanitära rätten gäller bara under krig medan mänskliga rättigheter alltid ska respekteras. Men under krigstid och oroligheter kan en stat inskränka vissa mänskliga rättigheter, till exempel rörelsefriheten och yttrandefriheten. Den humanitära rätten går aldrig att inskränka.
Internationell humanitär rätt – krigets lagar
Läkare Utan Gränser arbetar i många konfliktområden och därför är det viktigt att förstå vilka regler och lagar som gäller i krig och väpnade konflikter. Den humanitära rätten skyddar icke-stridande personer som civila och medicinsk personal, men även krigsskadade, sjuka och krigsfångar. Medicinska och humanitära insatser ska också skyddas enligt humanitär rätt.
Trots det har vi sett sjukhus plundras, attackeras och bombas i länder som Syrien, Jemen, Afghanistan och Sydsudan.
Utöver det skyddar regelverket också civila områden och platser som till exempel bostadsområden och sjukhus. I en väpnad konflikt får de stridande parterna inte anfalla civila mål utan endast militära mål. Detta kallas distinktionsprincipen, det vill säga de stridande parterna måste alltid skilja mellan civila och militära mål.
Humanitär rätt reglerar även vilka vapen och stridsmedel som får användas i en väpnad konflikt. Det är förbjudet att använda vapen som orsakar onödigt lidande eller vapen som drabbar både civila och stridande.
Enligt humanitär rätt gäller försiktighetsprincipen och proportionalitetsprincipen vid varje anfall. Det betyder att varje attack måste utformas på ett sätt som begränsar civila skador så mycket som möjligt. Dessutom måste attackens militära fördelar stå i proportion till risken att civila skadas eller dör. Enligt humanitär rätt är så kallad ”collateral damage” inte att betrakta som en oundviklig sidoeffekt av krigföringen. Tvärtom måste de stridande parterna vidta alla rimliga försiktighetsåtgärder för att inte av misstag skada civila och civila mål.
Den internationella humanitära rätten finns fastslagen i de fyra Genèvekonventionerna från 1949 och de tre tilläggsprotokollen från 1977 och 2005. Alla stater har antagit åtminstone de fyra Genèvekonventionerna. I den humanitära rätten ingår även 161 sedvanerättsliga regler som anses vara praxis i en väpnad konflikt. Dessa regler publicerades 2005 av Internationella Rödakorskommittén (ICRC). De tillämpas på likartat sätt i både internationella och icke-internationella konflikter (inbördeskrig). De senare är idag den vanligaste typen av väpnad konflikt. ICRC har till uppgift att främja respekten och utvecklingen av internationell humanitär rätt och dess implementering på nationell nivå.
För vem gäller internationell humanitär rätt?
Internationell humanitär rätt gäller för stater som deltar i en väpnad konflikt, till exempel i ett krig mellan två länder eller i inbördeskrig. Men regelverket gäller även för alla andra väpnade grupper som deltar i en väpnad konflikt. Även om väpnade icke-statliga grupper inte har undertecknat Genèvekonventionerna måste de följa internationell humanitär rätt, eftersom de är en part i den väpnade konflikten.
Eftersom den internationella humanitära rätten numera ingår i sedvanerätten är den bindande för alla parter i en konflikt. Även en stat eller en annan väpnad grupp som inte har undertecknat Genèvekonventionerna måste därför följa dem.
Hur skyddas Läkare Utan Gränsers personal av internationell humanitär rätt?
Internationell humanitär rätt skyddar hjälparbetare och de som gör humanitära insatser i egenskap av civila. Regelverket ger ett särskilt skydd till det medicinska uppdraget, sjukvårdspersonal och sjukvårdsinrättningar samt till sjuka och skadade. Hjälparbetare har specifika rättigheter som tillåter dem att genomföra medicinska insatser i en pågående konflikt. De måste få det stöd som behövs för att de opartiskt ska kunna vårda sjuka och skadade. Oavsett omständigheterna får de inte attackeras, straffas eller förföljas för att de har bistått sjuka och skadade i enlighet med den medicinska etiken.
Internationell humanitär rätt slår uttryckligen fast att Internationella Rödakorskommittén (ICRC) och andra opartiska humanitära organisationer måste få genomföra sitt arbete och respekteras i väpnade konflikter. Läkare Utan Gränser faller under kategorin ”andra opartiska humanitära organisationer”. Därför ska vår personal och våra sjukvårdsinrättningar vara skyddade och respekterade i konfliktområden.
Får man bomba eller attackera ett sjukhus i ett krig?
Nej. Enligt humanitär rätt skyddas civila och civila byggnader i alla väpnade konflikter. Detta skydd är extra starkt för civila sjukhus som inte får bombas eller attackeras.
Ett sjukhus kan förlora sin skyddsstatus om det istället för medicinsk verksamhet används för militära aktiviteter, exempelvis om hela sjukhuset fungerar som bas för en väpnad grupp. Om detta sker kan sjukhuset attackeras, men sjukhuspersonalen måste varnas i god tid att en attack planeras för att de ska ha möjlighet att evakuera byggnaden.
Det är förbjudet att ta in vapen på Läkare Utan Gränsers sjukhus och sjukvårdsanläggningar för att säkerställa att de inte används i militära syften.
Hur ska man markera ett sjukhus i krig?
De som driver sjukhuset måste se till att de stridande parterna kan identifiera sjukhuset och den byggnaden som är en sjukvårdsinrättning. För Läkare Utan Gränser kan detta betyda att vi markerar sjukhuset med vår logotyp i stor format eller att vi informerar de stridande parterna om sjukhusets GPS-koordinater.
Varför markerar ni inte bara era sjukhus med ett stort rött kors?
Det röda korset, den röda halvmånen och den röda kristallen är skyddsemblem som enligt Genèvekonventionerna och tilläggsprotokollen skyddar alla medicinska inrättningar som vårdar sårade och sjuka samt sjukvårdspersonal i väpnade konflikter. Vid en väpnad konflikt är det staten som äger rätten till emblemen. Det betyder att de endast kan användas med statens godkännande och endast av medicinska organisationer som är utsedda av staten. På så sätt kan staten även hållas ansvarig vid missbruk av emblemen. Det är Internationella Rödakorskommittén (ICRC) som säkerställer att de inte används på felaktigt sätt av stridande parter. Det betyder dock inte att det enbart är ICRC som får använda emblemen.
Läkare Utan Gränser väljer att oftast markera våra sjukhus med vår egen logotyp. En anledning till detta är att det kan vara svårt att använda skyddsemblemen i icke-internationella väpnade konflikter (inbördeskrig) där staten är en del av konflikten. Att använda emblemen skulle då kunna påverka uppfattningen om att vi är en oberoende organisation och därmed vårt skydd som humanitär aktör eftersom staten äger emblemen. Men Läkare Utan Gränsers logotyp är inte skyddad under internationell humanitär rätt och därför behöver vi ha specifika avtal med alla parter i en konflikt för att säkerställa att det inte råder någon missuppfattning om vad vi gör och var våra sjukvårdsinrättningar är lokaliserade.
I vissa kontexter där det är nödvändigt och accepteras av alla stridande parter, kan Läkare Utan Gränser använda skyddsemblemen tillsammans med vår egen logotyp. Det är då under förutsättningen att vi har fått godkännande av staten och Internationella Rödakorskommittén samt att emblemen inte uppfattas negativt av omgivningen.
I de fall då Läkare Utan Gränsers personal arbetar på ett statligt sjukhus, till exempel när vi ansvarar för en särskild avdelning på sjukhuset, följer vi vad det sjukhuset väljer att göra. Om sjukhuset utmärks med ett rött kors, en röd halvmåne eller kristall, blir även våra insatser skyddade av emblemet under internationell humanitär rätt.
Om stridande eller soldater vårdas på ett sjukhus, får det då attackeras?
Nej. Enligt internationell humanitär rätt har skadade och sjuka stridande rätt till sjukvård utan diskriminering och ska anses vara ”icke-stridande”. Det gäller oavsett på vilken sida i konflikten patienten står och oavsett vilken grupp personen tillhör (soldat, rebell eller en terroristgrupp). På samma sätt skyddar rätten humanitär hjälp- och sjukvårdspersonal, patienter, sjuktransporter, sjukhus och medicinsk utrustning. Det betyder att sjukhus och medicinsk personal som vårdar stridande inte får vara en måltavla i konflikten.
På Läkare Utan Gränsers sjukhus och kliniker är inga vapen tillåtna. Denna regel finns för att säkerställa säkerheten och inrättningarnas neutralitet och innebär att alla patienter och övriga personer, inklusive militärer och säkerhetsstyrkor, måste vara obeväpnade när de kommer in på sjukhuset.
Om ett sjukhus har erövrats av en väpnad grupp, får det då attackeras?
Om väpnade styrkor eller grupper tar över ett fungerande sjukhus och använder det som bas för attacker förlorar sjukhuset sitt skydd enligt internationell humanitär rätt. Om motparten då vill attackera sjukhuset måste den, då det är möjligt, varna sjukhuset innan anfallet utförs. Syftet är att möjliggöra evakuering av patienter och personal som plötsligt hamnar vid frontlinjen.
Det är av just denna anledning som Läkare Utan Gränser inte tillåter vapen på våra sjukhus och kliniker – för att undvika missförstånd och risk för attacker.
Även i ovanstående fall måste försiktighets- och proportionalitetsprinciperna respekteras.
Om sjukhuset ligger på en hemlig plats, får det då attackeras?
Ett sjukhus som drivs på en hemlig plats skyddas inte lika starkt av internationell humanitär rätt som ett offentligt identifierat sjukhus. Men så länge sjukhuset ligger i ett civilt område, till exempel ett bostadsområde, ska sjukhuset inte attackeras. Samtliga civila mål skyddas av internationell humanitär rätt.
Vad blir konsekvenserna om ett sjukhus attackeras?
De medicinska och humanitära konsekvenserna är katastrofala. I många attacker mot sjukhus har patienter och personal skadats och dödats. Dessutom innebär det att sjuka och skadade människor inte vågar ta sig till sjukhus eller vårdcentraler eftersom de inte längre känner sig trygga. Eller så finns det inga sjukvårdsinrättningar kvar att ta sig till. Konsekvenserna är allvarliga även för personalen som utsätter sig för livsfara på jobbet.
Vilka är de lagliga konsekvenserna av att bryta mot internationell humanitär rätt?
Ansvaret för att se till att internationell humanitär rätt följs ligger på staterna som har ratificerat de internationella överenskommelserna. Staterna måste utreda krigsförbrytelser, lokalisera krigsförbrytare och ställa dem inför rätta i respektive land.
Det internationella samfundet inrättade 2002 den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) som ska komplettera nationella domstolar. ICC är den juridiska instans som utreder grova brott mot internationell humanitär rätt ifall en stat inte kan eller vill göra det vid sina nationella domstolar.
Både avsiktliga och urskillningslösa attacker på sjukhus innebär grova brott mot internationell humanitär rätt och krigsbrott. För att detta ska vara möjligt krävs dock att man kan bevisa attackens uppsåt och att den var av urskillningslös karaktär, det vill säga att den som attackerat inte gjort skillnad på civila och militära mål (se ovan).
Det är svårt att utreda brott mot internationell humanitär rätt under pågående krig och ofta finns det inget intresse från stater/länder att utreda möjliga krigsbrott. Det gör att exempelvis Läkare Utan Gränser hamnar i en svår sits. När våra sjukhus eller sjukhus som vi stöttar attackeras är det svårt för oss att med säkerhet veta vem som ligger bakom attacken eller vem som gav order om attacken. I en sådan situation finns det ett organ som kan utreda brott mot internationell humanitär rätt, den så kallade Internationella kommissionen för undersökande av fakta (International Humanitarian Fact-Finding Commission, IHFFC) som ingår i Genèvekonventionernas första tilläggsprotokoll. Men tyvärr är stater tveksamma till att skicka in fall till kommissionen och det är bara runt 70 länder i världen som har undertecknat protokollet och därmed erkänt IHFFC.
Källor
Där inget annat anges är ovanstående information är hämtad ur The Practical Guide to Humanitarian Law, utgiven av Médecins Sans Frontières.