Hoppa till huvudinnehåll

Brev från krigets Syrien

Ett Läkare Utan Gränser-team opererar på ett fältsjukhus i norra Syrien.
Foto: Robin Meldrum / Läkare Utan Gränser

Sjuksköterskan Katrin Kisswani har just kommit tillbaka från Syrien. I drygt två månader ledde hon arbetet vid Läkare Utan Gränsers fältsjukhus nära gränsen till Turkiet. Här berättar Katrin själv om sina upplevelser. 

Denna text publicerades första gången 2013 i vår tidning Direkt. 

”Den trakt där vårt fältsjukhus ligger är inte lika hårt drabbat av striderna som områden längre in i landet. Men situationen förblir extremt labil och farlig. Nästan dagligen attackeras byarna av granater och av helikoptrar som släpper cylindrar med explosiva ämnen. För befolkningen har de här attackerna förödande effekter och många av våra patienter har kross- och splitterskador som de fått när husen de vistats i kollapsat.  

Trakten är så vacker, och på molnfria dagar ser man bergen. Men skönheten är bedräglig – samma klara blåa himmel är ett tecken på att helikoptrarna kommer. Vissa dagar släpptes flera cylindrar mitt i byarna och vi fick ta hand om de skadade, däribland kvinnor och barn, på vårt fältsjukhus. En person var död redan vid ankomsten, andra behövde opereras, de hade inre blödningar och en äldre kvinna fick sin fot amputerad till följd av splitterskador. 

Även när helikoptrarna inte släpper några bomber kan de orsaka stor skada. Vid det här laget är människor så rädda för dem att så fort de hör det smattrande ljudet av en helikopter får de panik, och det leder till trafikolyckor, motorcyklar som kör in i bilar eller in i väggar. En gång behandlade vi ett barn som befann sig på taket till sitt hus när helikoptrarna kom. Han blev så rädd att han hoppade och föll flera meter ner på marken. När han kom in till oss hade han hjärnskakning och andningssvårigheter, men som tur var kunde vi ge honom den behandling han behövde och han blev återställd. 

Fakta: Läkare Utan Gränsers fältsjukhus låg tidigare i en grotta i Jabal Al-Akkrad-regionen. När kriget intensifierades flyttades det och är beläget på hemlig plats i Idlib-provinsen. 

När striderna intensifieras brukar patienterna anlända i vågor. Till en början kan det vara svårt att avgöra om det vi ser är början på något mycket större, om ännu fler och ännu svårare skadade är på väg in, eller om situationen håller på att lugna ner sig. Då ställs man inför svåra val. Ska man börja operera en skadad patient och hoppas att ingen med mer akuta skador kommer in? Eller ska man avvakta ifall det kommer in svårt skadade som behöver opereras omedelbart? Att få information om vad som händer är knepigt. Men det är något vi måste förhålla oss till, helt enkelt. Och det är själva grunden vid akuta insatser i den här typen av kontexter. 

Konflikten är en ständig källa till rädsla och oro hos befolkningen. Vi bistår många internflyktingar som har flytt från områden där striderna är ännu mer intensiva och för dem har det normala livet upphört, det liv där man har mat för dagen, bränsle, vatten, när barnen går i skolan och man har en idé om vad framtiden kommer att föra med sig. Allt sånt är borta. Vi möter barn med depression som inte kan äta eller sova. Vi delar ut filtar, hygienartiklar och plastdunkar till vatten. Dessutom har vi mobila kliniker för att nå dem som inte kan ta sig till vårt fältsjukhus. 

Även om många av våra patienter har krigsrelaterade skador ägnar vi också mycket tid åt grundläggande hälso- och sjukvård och åt kroniska sjukdomar, som högt blodtryck, hjärtsjukdomar, astma, diabetes och liknande. Tillstånd som blir allt vanligare och drabbar patienterna allt hårdare eftersom hälso- och sjukvårdssystemet i Syrien mer eller mindre har kollapsat. Vi hade en cancerpatient som var i behov av cytostatika. Han kom till oss i ett sent skede och allt vi kunde erbjuda var smärtlindring.

Det finns också massiva problem när det gäller mödrahälsovård. Gravida kvinnor har i princip ingenstans att ta vägen och tvingas föda hemma, och förhoppningsvis lyckas de få tag i en barnmorska. Det här är något som blir allt vanligare och därför bistår vi vid vanliga förlossningar och vid behov gör vi också kejsarsnitt. Ibland när vi inte kan behandla någon, eller inte har resurser att ta hand om en akutpatient, försöker vi ordna transport till sjukhus i Turkiet. Det kan vara väldigt komplicerat. 

När Läkare Utan Gränser började jobba i Syrien var vi inriktade på att ta hand om krigsskadade. Det är så klart fortfarande en stor del av vad vi gör. Men konflikten i landet har nu pågått i två år och under den tiden har hälsosystemet bokstavligen upphört att existera på många håll, vilket innebär att folk inte längre har tillgång till någon hälso- och sjukvård över huvud taget. Därför har grundläggande vård blivit en allt viktigare del i vårt arbete. Men behoven är enorma. "