Hoppa till huvudinnehåll

Natten mellan den 21 och 22 oktober kommer vi att göra tekniska uppdateringar på vår hemsida. Detta innebär att vår hemsida inte kommer att vara tillgänglig 03.00-05.00 natten mot tisdag.

Granne med kriget

En krigsskadad flicka från Syrien på eftervårdsavdelningen på Läkare Utan Gränsers klinik i Zaatari flyktingläger, Jordanien.
Foto: Denis Bosnic /Läkare Utan Gränser

Fyra miljoner människor har flytt från konfliktens Syrien. En liten rännil tar sig till Europa men de allra flesta blir kvar i grannländerna. I Jordanien finns i dag 1,2 miljoner syriska flyktingar. Det är män, kvinnor och barn. Många av dem svårt skadade. 

Denna text publicerades första gången 2015 i vår tidning Direkt. 

Det är varmt och blåsigt och vinden sveper med sig små partiklar som lägger sig som ett kladdigt filter över ansiktet. Mil efter mil av ökenlandskap och låga buskar. Någonstans en horisont utan slut. 

Bland världens största flyktingläger

Zaatari-lägret är ett av världens största flyktingläger. Tält och plåtskjul avlöser varandra i vad som liknar en oändlighet. Här bor 83 000 människor, flyktingar från Syrien, bara några mil från vad som nyligen var deras hem. Längs vägen in i lägret flanerar kvinnor i heltäckande svart med färgglada glassar i händerna, en man drar en skottkärra med en gunghäst. Barn kommer släpande på stora vattendunkar. Sedan tre dagar tillbaka strejkar vattenleverantören och nu måste lägrets invånare själva hämta vatten vid något av tappställena. Ändå kan man säga att de som bor här har haft tur. De har ju överlevt. 

Men låt oss backa bandet en aning. Tillbaka till morgonmötet på Läkare Utan Gränsers kontor i Amman där informatören Maya Abu Ata går igenom de senaste dagarnas händelser. 

Det är en lång lista, full av politiska utspel, attacker och den senaste utvecklingen i den ständigt närvarande konflikten i Syrien, grannlandet i norr. 

Syriska flyktingar istället för turister

När vi lite senare lämnar kontoret och kör norrut, mot staden Ramtha mindre än fem kilometer från den syriska gränsen, blir det tydligt varför listan över aktuella händelser som på ett eller annat sätt kan påverka Läkare Utan Gränsers projekt är så lång. En vägskylt pekar mot Irak. En annan mot Saudiarabien. Åt väster ligger Israel och Västbanken, längre norrut Libanon. Och så Syrien. Konflikten i Syrien som nu snart har pågått i fem år märks förstås även här i Jordanien. Strömmen av turister till den antika stenstaden Petra och Döda havets salta bad har sinat. Istället har man tagit emot 1,2 miljoner syriska flyktingar, och varje dag kommer ännu fler över gränsen.  

Vi kör vidare mot Ramtha och det statliga sjukhuset där Läkare Utan Gränser driver ett projekt för akutkirurgi, inklusive eftervård. Fram till i vintras fick de syriska flyktingarna fri sjukvård men sedan satte regeringen stopp, berättar Maya som är med i bilen. De var för många, sjukvårdssystemet för hårt belastat. Nu måste man betala själv – eller hoppas på organisationer som Läkare Utan Gränser. 

Längs vägen passerar vi den ena sandfärgade byn efter den andra. Några kameler betar i hettan. En skylt pekar mot Cyber City. Men det är ingen plats för blivande dataexperter utan ett annat läger, för palestinska flyktingar från Syrien. 

Utanför sjukhuset sitter Minja Westerlund i skuggan under ett träd. Hela hon lyser. Leendet. Det ljusa håret. Den knallrosa Barbieryggsäcken.  

– Jag har upptäckt att den här ryggsäcken är väldigt bra. Folk kommer ihåg mig, säger hon och skrattar. 

Kroppslig och själslig smärta

För Minja, psykolog från Finland och just nu ute på sitt tredje uppdrag för Läkare Utan Gränser, är skrattet och tårarna aldrig långt ifrån varandra. Som ansvarig för de psykologiska insatserna, både på sjukhuset i Ramtha och på eftervårdskliniken i Zaatari, får hon höra berättelser om konfliktens innersta och mest brutala verklighet. Om bombattacker, granateld, förlupna kulor och minor som exploderat när ett barn plockat upp ett okänt föremål från marken. Men hon får också se hur patienterna i de flesta fall återfår livslusten och så småningom kan gå tillbaka till ett relativt normalt liv. 

– Alla patienter som kommer hit får psykologisk första-hjälpen, säger hon. Vi stöttar dem inför svåra operationer, om de till exempel har infektioner i benet och måste genomgå amputation. Att bli av med en kroppsdel, eller råka ut för någon annan vanställande skada, är en traumatisk upplevelse. Vi hjälper patienterna med smärtan och med att hitta fram till en ny kroppslig identitet. 

– Många har krigstrauman och mår väldigt dåligt, fortsätter hon. Vi förklarar vad som kan hända, att de kan få mardrömmar och flashbacks men att det inte betyder att de håller på att bli galna utan att det är normalt och brukar gå över på ett par veckor. De flesta är också väldigt oroliga för familjen hemma i Syrien. Ibland vet de inte om någon annan har överlevt. Då kan vi hjälpa dem att försöka komma i kontakt med familjen. 

Svårt skadade från Syrien

De flesta patienter som kommer hit är i behov av akut livräddande vård. Det är män, kvinnor och barn, ibland hela familjer. De slussas vidare till Ramtha genom ett nätverk av läkare som driver fältsjukhus inne i Syrien men som inte har möjlighet att utföra operationer eller ge den uppföljande vård som svårt skadade personer behöver. Istället förs de över gränsen där ambulanser väntar för vidare transport till Ramtha. 

– Ibland vet de inte var de är när de kommer hit, säger Minja. De vet inte att de är i Jordanien, att de är i säkerhet. Många svårt skadade förlorar medvetandet på vägen eller också är det stressen och oron över familjen som gör att de inte riktigt kunnat ta in vad som hänt.  

Hon berättar om en av patienterna, en svårt skadad kvinna vars lilla dotter hade dött hemma i Syrien under tiden som mamman vårdades här. När hon fick veta vad som hade hänt bröt hon ihop totalt. 

– Den kvällen ringde jag hem till min mamma och när jag hörde hennes röst började jag också att gråta… 

Inne på kliniken susar en liten pojke i rullstol förbi i korridoren. Båda benen är borta. Ansiktet fullt av ärr efter granatsplitter. Tillsammans med de andra barnen har han just deltagit i veckans gruppsamtal där de genom att rita och prata om vad som har hänt får hjälp att bearbeta svåra minnen. Han har varit här länge nu, säger Ibtisam Massad, en av de lokalanställda psykologerna, och han är hela avdelningens solstråle. 

– När det kommer nya patienter som måste genomgå amputation söker pojken upp dem och berättar hur det känns, efter en vecka och en månad. Han förklarar att det kommer att gå bra, att man vänjer sig. Och det leder nästan alltid till att de accepterar att de måste amputeras. 

– Över huvud taget är stämningen här väldigt bra och det tror jag påverkar patienterna. De har en sådan livsgnista, de vill återvända hem, ta hand om sina familjer, eller påbörja ett nytt liv någon annanstans, säger Ibtisam och som för att understryka vad hon just har sagt ger hon mig ett smiley-märke att fästa på tröjan. 

Det är snart dags för lunch och inne på kvinnoavdelningen är det fullt med folk. Nästan alla patienter har en eller flera släktningar på plats som hjälper till och pysslar om. Släkten är väldigt viktig för människor i den här regionen, berättar Ibtisam. Många tar sig över gränsen och stannar i ett halvår eller ännu längre om det behövs. En äldre kvinna, med ansiktet täckt av traditionella tatueringar och en telefon i högsta hugg, kommer in i rummet. Det är familjen i Syrien! Hon räcker över telefonen till sin syster vars ena ben skadades svårt i en granatattack. Systerns dotter är också här, hon kom så fort hon fick höra vad som hade hänt.  

– Det var för tre månader sedan, berättar den skadade kvinnan som inte vågar uppge sitt namn. Mitt hus förstördes fullständigt i attacken, fyra av mina barn och barnbarn dog. Jag vill inte prata om det, det gör så ont i hjärtat. Jag såg själv när det hände... 

I sängen bredvid ligger en liten flicka. Ansiktet är fullt av märken från granatsplitter. Ena benet är borta. Intill sängen står hennes mamma och borstar omsorgsfullt ut flickans hår över kudden. 

En stund av stilla omsorg mitt i allt kaos. 

avskedsfest

Vi går vidare till intensivvårdsavdelningen och träffar Murad Rwashdeh, en av fyra sjuksköterskor på avdelningen. Hit kommer patienterna efter operationen eller direkt från akutmottagningen. Just nu har konflikten tagit en paus så han tar med oss till operationssalarna. Där är det också lugnt. Eller det är i alla fall ingen som opereras. Men i det lilla rummet intill den välutrustade operationssalen är det fest. Dave, en av kirurgerna, ska åka hem till Kanada och nu dansar personalen till hans ära. 

– Han har varit här tre gånger, säger Murad tyst. Det känns nästan som om han är en av oss nu.  

Vi åker vidare. Till kliniken i Zaatari dit de patienter förs som behöver längre tid på sig att tillfriskna. Alla som kommer hit blir registrerade som flyktingar av FN:s flyktingorgan UNHCR. De får hjälp med livets nödtorft men inte så mycket mer. De får inte heller lämna lägret, i alla fall inte om de saknar någon som kan gå i god för dem ekonomiskt. 

Längs en av huvudgatorna, i folkmun kallad Champs-Élysées, pågår kommersen i de små butikerna. Kontantkort för mobiltelefoner hör till storsäljarna. Vattenkannor och gummislangar. En man cyklar förbi. ”Sluta fotografera, ge oss vatten istället!” ropar han. 

Attacker mot sjukvård i Syrien

Inne på Läkare Utan Gränsers postoperativa klinik träffar jag sjuksköterskan Ali Hamadi. 

– Det är ok här, jag trivs med jobbet. Men jag är så orolig för min familj. Jag tänker på dem hela tiden. 

Ali drar upp skjortärmen och visar mig ett ärr. Det är märket från en cigarett som tryckts mot huden. Minnet av tortyren som han utsattes för i fångenskapen i Syrien. Det var innan han flydde över gränsen och fick jobb här på kliniken. 

Hans historia är långt ifrån unik. I Syrien har attacker på hälso- och sjukvården blivit en del av krigföringen och att vara medicinskt utbildad kan innebära en fara för livet. Sjukhuset där Ali jobbade var inget undantag. 

– Det hände saker hela tiden, olika incidenter och attacker. Jag blev skadad, fängslad och torterad. Sedan släpptes jag och gick tillbaka till jobbet. Vid ett tillfälle kom två läkare in på sjukhuset med två skadade killar. De fängslades alla fyra. Jag blev avstängd från jobbet. Så blev jag skadad igen, i höften av en förlupen kula. Den här gången förstod jag att alla som tar sig till sjukhuset blir fängslade. Så jag vände mig till några läkare som jag kände och som bodde i närheten. De hjälpte mig. Och sen stack jag. 

Ett förstört sjukhus i östra Aleppo. Foto: Karam Almasri

Att bli helt återställd tar lång tid för de flesta patienter, framför allt de som har amputerats. På kliniken i Zaatari får deras sår tid att läka, de får sjukgymnastik för att öka rörligheten och minska smärtan, och de får fortsatt psykologiskt stöd av Minja och två lokalanställda psykologer. I samarbete med Handicap International får de som behöver det proteser. 

Inne på en av vårdavdelningarna ligger en man och skriker rätt ut i luften. Runt omkring står vänner och släktingar. De baddar hans panna, vänder honom, hjälper honom att dricka lite vatten. ”Det har hänt något med hans huvud”, säger Ali tyst. På en annan avdelning sitter ett par äldre herrar och spelar backgammon, fast med småsten som spelpjäser. Sjukgymnasten Nouridden Thyabat går fram till en av amputerade patienterna, masserar det kvarvarande benet, lyfter och vrider, allt i ett led att minska smärtan och öka funktionaliteten. 

Liksom så många andra patienter här har Moaed Srour förlorat ett ben. Snart ska han iväg för att prova ut en protes, medan han väntar fördriver han tiden med att spela Candy Crush på telefonen. 

– Jag har nog blivit beroende, säger han med ett snett leende. 

Det var i december förra året som han skadades. 

– Min vän tog mig till ett fältsjukhus och sedan vidare till gränsen. Sedan minns jag inte så mycket, jag föll i koma och när jag vaknade efter en vecka var jag på ett sjukhus i Amman.  

Efter 3,5 månader skickades han vidare till Ramtha. Benet hade blivit infekterat och gick inte att rädda. 

– Jag visste att de skulle bli tvungna att ta bort det. Jag såg ju hur det såg ut. Nu mår jag bra, vården här är väldigt bra, jag skulle säga 8 av 10. Men jag saknar min mamma väldigt mycket. 

Vi kör ut ur lägret igen. Tillbaka till Amman där vi får höra att nya attacker har ägt rum i södra Syrien, inte långt från gränsen. Det brukar vara startskottet för kollegorna i Ramtha.  

Förmodligen dröjer det inte länge nu förrän nya skadade anländer. Och förmodligen har konflikten i Syrien skördat ännu några dödsoffer.    

På plats i Syrien 

Attackerna mot vårdinrättningar i Syrien har ökat både i intensitet och antal. Läkare Utan Gränser har sedan maj fått rapporter om attacker mot nio vårdinrättningar enbart i Aleppo. Sjukhusen är de främsta måltavlorna, men under senare tid har missiler avfyrats även mot ambulanser och vårdcentraler. Tusentals läkare, sjuksköterskor, apotekare och annan personal har dödats, kidnappats eller förts bort vilket gör att det är stor brist på medicinsk expertis. 

Tillbaka till alla berättelser från Syrien >