Barnsjuksköterskan Vera Schmitz arbetar mot en dödlig mässlingepidemi i Kongo-Kinshasa. Tillsammans med sitt team har hon vaccinerat tusentals barn, men i skuggan lurar det nya hotet - covid-19.
Smittsamma sjukdomar är inget nytt i Kongo-Kinshasa.
Ebola. Mässling. Kolera. Det pågår alltid ett utbrott, gång på gång blir människor sjuka och dör.
Inget nytt - inte för Kongo-Kinshasa och inte för oss på Läkare Utan Gränser, som arbetat landet i decennier.
Mässlingepidemin
Det var inget nytt för mig heller. Jag kom till Kongo-Kinshasa i början av november. Ursprungligen på grund av ebola, men sedan slutet av januari arbetar jag med en pågående mässlingepidemi där vårt team har vaccinerat fler än 82 000 barn i tre vaccinationskampanjer.
Samma sak om och om igen, kanske du tror. Alltid samma? Tja, inte helt.
Naturligtvis är ingen insats den andra lik. En annan provins, en annan plats, olika människor och olika omständigheter. Stads- eller landsbygdsmiljöer gör också stor skillnad.
Den största, eller åtminstone den mest påvisbara, skillnaden idag är covid-19-pandemin.
“Världen håller andan”
Det finns inga bekräftade fall (ännu) i de två provinserna där vi arbetar. Men människors rädsla är påtaglig och finns överallt.
Efter att vi kom till provinsen Sud Ubangi, nordväst i landet, var den första reaktionen från befolkningen rädslan för covid-19.
Fanns det positiva fall i deras stad? För många verkade det den mest troliga orsaken till att Läkare Utan Gränser dök upp.
Det finns många tvivel, mycket osäkerhet. Och det är viktigt att ta detta på allvar.
Coronaviruset håller världen i ett fast grepp. Människor håller andan och försöker bekämpa viruset med alla möjliga medel. Detta är viktigt och bra, särskilt så länge det inte finns någon behandling eller något vaccin - som när det kommer ut på marknaden måste vara tillgängligt för alla i hela världen.
Undvika en katastrof
Men det finns en sak som man inte bör glömma bort: bara för att det pågår en pandemi försvinner inte andra kriser.
Mässling i Kongo-Kinshasa är en epidemi inom en pandemi. Att ignorera detta skulle vara dödligt.
Då riskerar människor att senare drabbas av farliga saminfektioner mellan mässling och covid-19. Detta skulle innebära ytterligare en börda för landets redan svaga hälso- och sjukvårdssystem och infrastruktur.
En annan sak som inte får glömmas bort mitt i allt är om detta verkligen är bästa tidpunkten för en vaccineringskampanj mot mässling?
Svaret är fortfarande "ja".
Här i Sud Ubangi är covid-19 just nu bara ett hot. Men mässling är en realitet. Barn dör och den verkliga tragedin är att det kan undvikas.
Det finns ett vaccin mot mässling. Därför måste vi göra allt vi kan för att stoppa den pågående epidemin, för att skydda så många barn som möjligt nu, och senare, mot denna dödliga sjukdom.
Vidta försiktighetsåtgärder
Men vi har också anpassat oss efter situationen. Fysisk distans i en vaccinationskampanj låter paradoxalt - men det är inte omöjligt.
Köerna hålls åtskilda, de är extra smala och extra långa så att människor inte behöver trängas. Familjer instrueras att hålla avstånd - och ja, det fungerar! En obligatorisk plats för handtvätt har skapats för alla föräldrar och barn precis innan de går in.
Platserna där vi vaccinerar - som kyrkor och skolor - är vanligtvis stora och rymliga. Och med fler medarbetare än vanligt är det möjligt för oss att ta bättre hand om och instruera de som kommer för att bli vaccinerade.
Samhällsengagemang
Ökad kommunikation och medvetenhet i samhället är dock nästan viktigare.
Alla känner till mässling, men covid-19 är nytt och alla frågor, tvivel och brist på kunskap om det nya viruset återspeglas här. Falska rykten i media har nu lett till en allmän misstro mot vaccinationer.
Därför arbetar vi med olika inflytelserika personer från samhällena som sprider sina lugnande och vaccinpositiva meddelanden i radiosändningar. Under själva vaccinationskampanjen går en del av teamet från dörr till dörr för att svara på frågor och reda ut tvivel.
Det nya normala
Jag hoppas verkligen att pandemin i denna region kan begränsas, åtminstone under en bra tid framöver. Och jag hoppas att världen börjar andas igen.
Luften luktar och smakar annorlunda, och vi måste alla vänja oss vid något nytt - inte det vi kände till förut. Men vi har inte alla råd att hålla andan för länge och glömma de andra kriserna. Vi måste hitta nya sätt att hantera dem.
Detta är också en möjlighet. En möjlighet att lära sig något nytt, att komma ihåg vad som är viktigt för oss och ta hand om varandra. För just nu är solidaritet vad vi alla behöver.
