Hoppa till huvudinnehåll

Behandla brännskador i Burundi: “Hur förklarar vi det här för barnen?”

Ett barn med brännskador på benen.
Sex år gamla Kingston på traumacentret L’Arche de Kigobe i Burundi.
Foto: Evrard Ngendakumana

Brännskador är vanligt förekommande på traumacentret L’Arche de Kigobe i Burundi. Men hur förklarar man den ofta smärtsamma behandlingen för ett barn? Narkosläkaren Kariantti brottas med frågan när han tar hand om två unga pojkar.

På sjukhuset behandlar vi också brännskadade, många av dem är tyvärr barn.

Det är flera saker man måste ta i beaktning när man behandlar dessa små patienter, inte minst eftersom de förlorar mycket vätska genom deras utsöndrande sår.

Som du kanske kan föreställa dig så blir sår lätt infekterade när man befinner sig i tropikerna, och patienterna lider ofta av systemisk sekundärinfektion.

Eftersom våra val av antibiotika är begränsade så innebär behandling av detta en rejäl utmaning.

Pojkarna med brännskadorna

Vi behandlade två barn med brännskador på sjukhuset. Den äldre, en fem år gammal pojke, hade bränt båda benen många veckor innan jag kom till sjukhuset. Hans sår hade blivit infekterade och luktade fortfarande illa, så vi var tvungna att flytta fram den planerade hudtransplantationen med flera veckor.

"Gör man misstaget att titta in i deras stora ögon fyllda med tårar och förvirring, är man förlorad för alltid."

Vi behövde dessutom ta in honom i operationssalen regelbundet för att rengöra hans sår under bedövning. Jag kan bara föreställa mig stressen det orsakar detta unga sinne och kropp.

En dag i taget

Det yngre barnet var precis över ett år och han hade just anlänt till sjukhuset. Han hade bränt sina axlar och huvud på hett vatten och även om hans sår såg rena ut så verkade han lida av en systemisk infektion, troligtvis lunginflammation.

Så vi hade honom under observation också.

Det innebar också en större risk med att söva honom, vilket behövdes för att byta bandage och rengöra såren regelbundet i operationssalen.
 

En operationssal
Operationssalen i traumacentret.
Foto: Kariantti Kallio / Läkare Utan Gränser

En av de värsta sakerna är att det inte finns något bra sätt att fullt ut förklara för ett barn varför de måste genomgå dessa smärtsamma procedurer om och om igen.

Om man gör misstaget att titta in i deras stora ögon, fyllda med tårar och förvirring är man förlorad för alltid.  För mig var det så i alla fall.

Men nu är jag här. Så man tar en dag i taget och oroar sig inte så mycket för morgondagen alltför mycket. Det är inte mycket mer än det man kan göra.