Berättelser från ett laglöst land

I december, runt juletid, fick vårt medicinska team ett telefonsamtal: en kvinna hade kommit till akutmottagningen på Tripoli universitetssjukhus, men läkarna vägrade att ta in henne för vård eftersom hon var papperslös. Vi förde henne till en annan klinik och hon fick intensivvård nästan omedelbart. Hennes tillstånd var allvarligt. Hon behövde dialys, men Läkare Utan Gränser har ingen dialysmaskin och vi kunde inte komma på hur hon skulle få den vård hon behövde på sjukhuset. Efter några dagar dog hon. Vi fick aldrig reda på varifrån hon kom eller vem hon var. Vi kunde inte ens ringa hennes familj för att berätta för dem att hon hade dött.

Många, om inte de flesta, flyktingar och migranter i Libyen saknar rättigheter. De kan inte leva ett normalt liv. Om brottslingar ger sig på dem, kan de inte gå till polisen eftersom det hela kan sluta med att polisen arresterar dem i stället. Om deras arbetsgivare beslutar att inte betala ut lönen, kan de inte göra något åt det. När de går hem från jobbet, trötta och frustrerade, kan de bli arresterade och föras till ett förvar.

Hasans och Osmans berättelser

Det här är vad som hände den 17-årige Hasan. När vi träffades såg jag hans ångestfyllda blick, men han stirrade ned på sina fötter och ville förmodligen inte visa det. 

’Jag har varit på många platser i Afrika, men aldrig har jag sett en vit människa behandlas som vita människor [libyer] behandlar svarta människor här i Libyen eller till sjöss. Vi äter på golvet, samma golv som vi sover på, i samma rum där vi går på toaletten. Det är äckligt. Vilken människa skulle tvinga en annan att leva så här?’

Hans händer var så torra att huden föll av. Jag frågade honom vad som hade hänt, och han berättade att det var från hårt arbete. Han kom till Libyen för att arbeta, för att skicka hem pengar och hjälpa sin familj. Tyvärr hade han sällan fått betalt för det arbete han utfört under året. Han berättade att han inte kände sig säker ens där han bor, att han sover påklädd eftersom brottslingar kommer för att råna dem på natten. För människor som Hasan är Libyen ett laglöst land.

Jag hörde liknande historier många gånger, särskilt i de stadsdelar i Tripoli där flyktingar och migranter försöker leva normala liv. Kriminella gäng riktar systematiskt in sig på dessa områden. Det finns inte mycket att stjäla, men folk berättar ofta för oss att man kan bli dödad för en telefon.

Rädsla är en vanlig känsla. Det berättade Osman för mig första gången jag träffade honom. Han var en ung pojke med ett brett leende som lämnat Somalia på grund av kriget. Han letade efter en säkrare plats och hade bestämt sig för att ta sig till Europa. Men samma kväll som han skulle kliva ombord på en av de osäkra båtarna i Tripoli gjorde polisen en räd mot smugglarens hus. De jagade Osman och han föll från första våningen. Han har inte kunnat gå sedan dess. Nu bor han i en fallfärdig byggnad i Gargaresh, i ett litet mörkt rum som mer ser ut som en grotta. 

’När tjuvarna kommer springer alla i väg, men allt jag kan göra är att gömma mig under filtarna och hoppas att de inte kommer att se mig.’

Liksom många andra hade Hasan och Osman bestämt sig för att korsa Medelhavet. Tillsammans med fler än 15 000 människor under åren 2020 och 2021 stoppades de av den libyska kustbevakningen och tvingades med våld tillbaka till Libyen, där många låstes in i förvar.

I ett förvar

Första gången jag besökte ett förvar för migranter var i Tripoli. I hangaren, där människorna hålls inlåsta, kommer det enda dagsljuset in från fönster högt upp nära taket. De flesta fönstren är trasiga och släpper in kyla och regn i stället för att ge någon ventilation. Jag var där för att dela ut Plumpy’Nut - en jordnötspasta med högt kaloriinnehåll som vi vanligtvis ger till undernärda barn. Men här delar vi ut den till vuxna eftersom vi vet att de inte får tillräckligt med mat. Våra team har tidigare rapporterat om allvarliga fall av undernäring i förvaren i Tripoli. 

Fångarna satt på huk i långa rader, med ryggen böjd och blicken mot marken. Det fanns ungefär 150 personer framför mig, ändå verkade de ta upp ett så litet utrymme. När jag tittade på dessa människor kommer jag ihåg att någon en gång sa till mig att det är en politisk gest att se en migrant i ögonen. Det skänker dem någon form någon form av värdighet. I det ögonblicket tror jag att hon hade rätt.

Många av dem jag pratade med hade förlorat allt hopp. De kände att de var fångade i en ond spiral, utan lösningar, utan val eller alternativ. De kunde inte åka hem, de kunde inte stanna kvar i förvaret och behandlas så här, de kunde inte stanna i Libyen och de kunde inte ta sig till Europa. De hade försökt och förts tillbaka varje gång.

En dag träffade jag en grupp människor som överlevt ett skeppsbrott. Jag pratade med en man som förlorat sin bror den kvällen. 

’Snälla, du måste övertyga vakterna om att låta mig ringa till min mamma. Jag är säker på att hon tror att jag också är död. Hon måste få veta att jag överlevde,’ sa han.

Att vittna om lidandet

Under de månader jag arbetade i Libyen funderade jag flera gånger på samma sak. Vad är det som gör att människor inte förstår vad som händer i Libyen? Tror de att Libyen är så långt borta att det som händer här inte är något vi ska bry oss om?

Under ganska lång tid har jag hört att folk är trötta på att höra historier från Libyen. Men det finns ingen trötthet hos Läkare Utan Gränsers team som varje dag, sedan flera år tillbaka, åker till förvaren och till Tripoli för att försöka se till så att människor får vård. Varje dag vittnar de om flyktingars och migranters lidande, orsakade av laglöshet, exploatering, brist på skydd och begränsad tillgång till den mest grundläggande hälso- och sjukvården.

Under en av våra jobbigaste dagar i Tripoli var min kollega mycket upprörd och kunde inte dölja tårarna. Hon bad mig om ursäkt.

’Man vänjer sig aldrig.’

Det ska vi inte göra heller.