DEBATT | På Läkare Utan Gränsers räddningsfartyg på Medelhavet mötte vi kvinnor, män och barn som hade lyckats fly våld, utpressning och tvångsarbete i Libyen. De drömde alla om ett liv i trygghet och fruktade att återvända. Nu finns knappt några räddningsinsatser kvar – vad kommer då att hända med dessa människor?
Läkare Utan Gränser tvingades nyligen att avsluta fartyget Aquarius sök- och räddningsverksamhet på Medelhavet. Italien och andra EU-länder har motarbetat, attackerat och misstänkliggjort insatsen – allt med slutmålet att hindra flyktingar och migranter ta sig till Europa. Till slut fanns inget annat val än att avsluta arbetet.
Vi träffade människor med djupa ärr
Vi som undertecknar den här texten har alla arbetat på Läkare Utan Gränsers räddningsfartyg. Varje dag mötte vi människor som hade flytt en hemsk tillvaro i Libyen. Människor med djupa ärr, både fysiskt och psykiskt.
Som Precious, en 18-årig tjej från Nigeria. Hon överlevde den fruktansvärda flykten genom öknen och hamnade i Libyen. Där blev hon tillfångatagen och satt i förvar tillsammans med andra kvinnor och barn. Förvaret var överfullt och de fick knappt mat och vatten. Kvinnorna hade ingen chans att kommunicera med omvärlden och där fanns inga män förutom vakterna.
I förvaret i Libyen tvingade vakterna Precious att prostituera sig, men hon vägrade. Då förde de iväg henne, misshandlade och våldtog henne. Detta upprepades kväll efter kväll. Efter ett tag lyckades hon ta sig ut på Medelhavet i en sjöoduglig gummibåt. Hon räddades av Aquarius och ombord fick hon stöd och medicinsk vård.
De var alla överens om att det var värt risken
Precious är inte ensam om sin berättelse. Vi träffade dagligen tjejer som utnyttjats och våldtagits. Vi träffade män med fruktansvärda ärr från misshandel och tortyr och som utsatts för tvångsarbete. De hade alla en sak gemensamt: de var livrädda att behöva återvända till Libyen. Även om flykten över Medelhavet också innebar livsfara så var de överens om att det var värt risken.
Trots försök från andra hjälporganisationer finns det nu knappt några dedikerade räddningsinsatser på centrala Medelhavet. Samtidigt fortsätter människor att drunkna. EU-ländernas agerande har dessutom avskräckt kommersiella fartyg från att undsätta människor i sjönöd, trots att det är deras skyldighet.
Istället stödjer EU den libyska kustbevakningen som i år beräknas ha stoppat 14 000 människor till havs och skickat dem tillbaka till Libyen. Där sätts de återigen i förvar och fastnar i en ond spiral av tvångsarbete, prostitution och våld. Vad människor som Precious, som vi tidigare kunnat rädda, nu riskerar att utsättas för känns helt fruktansvärt att föreställa sig.
Mitt i allt detta motarbetas Läkare Utan Gränser och andra hjälporganisationer som försöker hjälpa flyktingar, migranter och asylsökande. Att ingripa om en annan människas liv är i fara målas idag allt oftare upp som något kontroversiellt.
Ingen människa förtjänar att dö på Medelhavet
För oss spelar det ingen roll om den drunknande personen vi drar upp ur vattnet mellan Libyen och Italien klassas som migrant eller flykting. De som försöker ta sig från Libyen är inte bara statistik – de är människor som du och jag. Vi har lyssnat till deras öden, gett dem det stöd vi kan. Vi har vårdat deras skador från grovt våld och övergrepp.
Ingen människa förtjänar att dö på Medelhavet, eller att plågas i godtycklig fångenskap i Libyen. Vi kommer att fortsätta berätta om det fruktansvärda vi sett och hört under vår tid på Medelhavet för att få länder att ta ansvar för konsekvenserna av sin politik – och att sluta blockera livräddande arbete.
Martina Svensson, sjuksköterska
Luwam Bede, kulturtolk
Astrid Börjesson, barnmorska
