Bangladesh är inte bara ett av världens mest tätbefolkade länder, här finns även världens största flyktingläger. I Cox’s Bazar trängs nästan en miljon människor under extrema och osanitära förhållanden. Nu sprids covid-19 även i Bangladesh. Här är de fem viktigaste utmaningarna.
1. Väldigt sårbara grupper
Runtom i Bangladesh finns många fattiga människor som lever i osäkra och överbefolkade miljöer vilket gör dem extra utsatta för covid-19. Många av dem lever i storstädernas slumområden. Bland rohingya-flyktingar är det många som lever i trånga, smutsiga boningar med upp till tio familjemedlemmar i ett rum.
Att hålla fysisk distans under sådana förhållanden är nästintill omöjligt. I flyktinglägren i Cox’s Bazar bor det 860 000 rohingyer på ett område som endast är 26 kvadratkilometer stort, och där tillgången till vatten är dålig. De är beroende av utdelning av dricksvatten, mat och bensin – vilket samtidigt innebär att de tvingas vänta tillsammans med många andra i samband med utdelningarna.
– Människor blir frustrerade av att ständigt höra att de måste tvätta händerna. Om man bara har 11 liter vatten per dag, hur ska det räcka till att tvätta händer? säger Richard Galpin, vatten- och sanitetsexpert för Läkare Utan Gränser.
Rohingyerna har utstått årtionden av förföljelse i Myanmar. Under den tiden var deras tillgång till hälso- och sjukvård kraftigt begränsad vilket har lett till att deras hälsotillstånd är dåligt. Bland annat saknar de ofta det skydd som rutinvaccinationer ger, vilket gör dem extra utsatta för infektionssjukdomar.
Redan före utbrottet av covid-19 behandlades nära 30 procent av patienterna som kom till Läkare Utan Gränsers kliniker för luftvägssymptom som andningssvårigheter. Detta innebär att de tillhör riskgruppen för covid-19.
2. Upprätthålla grundläggande vård och tillgång till hjälp
Resurser inom hälso- och sjukvårdssystemet styrs om för att hantera spridningen av det nya coronaviruset och de humanitära insatserna har minskat drastiskt. Men kvinnor fortsätter att föda barn, barn blir sjuka med diarré och patienter med kroniska sjukdomar har även fortsättningsvis behov av sina mediciner. Därför är det av största vikt att dessa grundläggande, livräddande aktiviteter upprätthålls.
Reserestriktioner är visserligen viktiga för att begränsa spridningen av covid-19. Men samtidigt påverkar de tillgången till sjukvård. Det är mycket svårare för människor med “osynliga” sjukdomar att bevisa att de är sjuka och därmed berättigade att resa till sjukvårdsinrättningar för att få vård. De som lider av psykiska åkommor eller icke smittsamma sjukdomar, som diabetes, kan se friska ut. Men om deras regelbundna behandlingar avbryts riskerar deras tillstånd att förvärras med potentiellt farliga konsekvenser. Förra veckan kom en gråtande patient till Läkare Utan Gränser. Det hade tagit henne fem dagar att få tag på transport till sjukhuset och nu var hon rädd att hon inte skulle få någon hjälp.
Snart börjar monsunperioden i Bangladesh. För rohingyerna innebär de kraftiga regnen en ökad risk för utbrott av vattenburna sjukdomar som kolera. Med tanke på rådande restriktioner är det en allt större utmaning att hålla vatten- och sanitetsaktiviteter igång i ett så stort flyktingläger. Latriner måste rensas från slam, vattensystem måste underhållas och repareras – alla dessa aktiviteter kräver resurser i form av materiel och personal, vilket nu är svårt att få tag på.
3. Förtroendet urholkas
En viktig lärdom som Läkare Utan Gränser har dragit från arbetet vid tidigare utbrott av infektionssjukdomar är vikten av att inkludera och utbilda lokalbefolkningen. Det är avgörande att säkerställa att de förstår hur de ska skydda sig, att tackla rykten och minska rädsla, och att ge människor en känsla av kontroll. Bangladeshierna och rohingyer är av naturliga skäl rädda. Rykten och desinformation sprids lika snabbt som viruset.
Rädsla är det som håller människor i behov av grundläggande vård för annat än covid-19 borta från våra kliniker. De senaste veckorna har vi sett en skarp nedgång i antalet patientbesök. På fältsjukhuset i Kutupalong i Cox’s Bazar brukar vi vanligtvis ta emot 80 till 100 patienter om dagen för såromläggning. Många har kroniska sår som behöver rengöras och läggas om varannan eller var tredje dag. Nu kommer omkring 30 patienter per dag. Om inte såren rengörs, finns en risk för infektioner, sepsis och till och med att patienter avlider.
I lägren och omkringliggande byar har vi uppsökande team som arbetar med att ge råd kring hur man kan bidra till minskad smittspridning. För att undvika att människor samlas i stora grupper går de från dörr till dörr och talar med varje familj.
Vi har även producerat korta videor som folk kan dela med hjälp av bluetooth eftersom det finns internetrestriktioner. Vi arbetar även med samhälls- och religiösa ledare för att få hjälpa att sprida hälsoinformation, samt organiserar rundvandring i våra isoleringsavdelningar för att bygga förtroende i samhället.
4. Skydda insats- och sjukvårdspersonal
Sjukvårdspersonal är de som står i första ledet i arbetet med covid-19. Utan dem finns det ingen chans att bekämpa denna hotande hälsokris eller att ta hand om andra medicinska behov.
I Bangladesh, precis som i resten av världen, har Läkare Utan gränser brist på grundläggande skyddsmaterial som ansiktsskydd, förkläden, glasögon och handskar. Medicinsk personal är den grupp som utsätter sig för störst risk att få covid-19. Läkare Utan Gränser kommer inte att utsätta personalen för onödiga infektionsrisker men detta kommer att påverka våra möjligheter att utföra vårt arbete.
– Begränsningarna kommer att styra våra möjligheter att svara på ett utbrott av covid-19, liksom vår kapacitet att upprätthålla ordinarie medicinska aktiviteter, säger Muriel Boursier, landansvarig för Läkare Utan Gränser.
– Den här osäkerheten, i kombination att vi inte har några garantier att vi kommer kunna hålla vårt åtagande gentemot våra patienter, orsakar stor påfrestning för teamet.
Samtidigt som vi har sett inspirerande manifestationer av solidaritet med sjukvårdspersonal runtom i världen, har vi också sett hur rädsla frammanar stigmatisering och elaka beteenden. Bangladesh är inget undantag. Vissa i personalen har fått utstå verbala påhopp och hot från befolkningen av rädsla för covid-19, medan andra har blivit vräkta från sina hem av hyresvärdar som inte vill ha dem i huset.
Det kommer inte att gå att möta covid-19 på ett seriöst sätt om sjukvårdspersonal inte känner sig trygga eller får stöd att göra sitt jobb.
5. Ta hand om covid-19 patienter
Läkare Utan Gränser har konstruerat isoleringsavdelningar i alla våra medicinska inrättningar i Cox’s Bazar och förbereder även två behandlingscenter enbart för patienter med covid-19. Totalt har vi en kapacitet på 300 isoleringssängar, men det kommer bara att täcka en bråkdel av behovet om det blir ett storskaligt utbrott bland rohingyerna. På våra kliniker i flyktinglägret kommer vi inte att kunna behandla svåra fall eftersom det finns brist på respiratorer och begränsad tillgång till koncentrerat syre.
För att kunna utöka våra insatser i denna pandemi har vi behövt göra omfattande rekryteringar av lokal bangladeshisk personal. Men vi behöver även internationell expertis, och reserestriktionerna har inneburit att omkring en tredjedel av vår internationella personal som skulle jobba i denna insats, är fast utanför landet. En enorm påfrestning för vår kapacitet.
Att vi behöver medicinsk personal, som läkare och sjuksköterskor, är inte så konstigt. Men vi behöver även andra yrkesgrupper. Vi behöver chefer som kan driva sjukhusen, logistiker som kan säkerställa att vi får in ett flöde av kvalitativ medicinskt materiel i rätt tid, och många andra. Läkare Utan Gränser har hyrt in ett flertal bussar som transporterar personal till sjukhusen och klinikerna i Cox’s Bazar - en stor och tidskrävande logistisk övning.
Trots dessa svårigheter arbetar vi dygnet runt. För att vi ska ha en realistisk chans att bekämpa covid-19 bland Bangladeshs sårbara grupper behöver alla hälso- och sjukvårdsaktörer och myndigheter arbeta hand i hand, i solidaritet med varandra.
