Fyra år efter den fullskaliga invasionen av Ukraina kämpar befolkningen sig igenom en kall vinter där el-, vatten- och värmebrist är en del av vardagen. Vi fortsätter vårt arbete på plats, bland annat med att ge psykologiskt stöd och sjukvård på boenden för internflyktingar.
– Den här vintern har varit intensiv. De ryska styrkorna har systematiskt attackerat infrastruktur för energi, värme och vatten. Kylan och elbristen har gjort livet svårare. Man har behövt anpassa sig och komma på sätt att hålla värmen inomhus när det bara är sju grader varmt i lägenheten.
Det säger Christine Mwongera som jobbar som medicinsk koordinator i Ukraina. I två och ett halvt år har hon stöttat människor som drabbats av kriget. På vårt center i Vinnytsia, där vi fokuserar på att ge psykologiskt stöd, har hon träffat patienter som har tvingats fly och förlorat både sina hem och familjemedlemmar.
– Fastän de upplevt hemska saker bär de på hopp och framtidsplaner. Jag har sett otrolig solidaritet bland människorna här i Ukraina. De stöttar varandra och fortsätter kämpa, trots svåra omständigheter.
På ett boende för internflyktingar i Dnipro finns samma solidaritet. Där bor Yuliia Murashkina tillsammans med cirka 270 andra som tvingats fly från sina hem.
– Efter fyra år på det här boendet har vi som bor här blivit som en familj, säger hon.
Kyla och elbrist gör livet svårt
Hon står i köket. Det är så kallt att det kommer rök ur munnen när hon pratar. Det finns ingen elektricitet. Elbristen har blivit en del av vardagen. Likaså explosionerna.
– Jag är rädd att han ska bli förkyld om jag badar honom, säger hans mamma och Yuliias dotter Kateryna Murashkina.
Yuliia Murashkina med sitt barnbarn Sasha. Foto: Julia Kochetova
Christine Mwongera från Kenya har jobbat bland annat i Afghanistan, Sydsudan, Sierra Leone och Sydafrika. Foto: Anhelina Shchors
På boendet i Dnipro har vi en mobil klinik och bistår med sjukvård. Mellan 2022 och 2025 har vi haft 370 000 patientbesök på våra mobila kliniker runtom i landet. Det senaste året har vi utökat verksamheten i takt med att fler människor har tvingats lämna sina hem och behoven vuxit.
För många som bor nära frontlinjen är det ett svårt beslut att lämna sitt hem och liv. Äldre människor och de med kroniska sjukdomar bor ofta kvar så länge det går. Det är först när stridigheterna blir ihållande och infrastrukturen och sjukvården inte längre fungerar som de flyr.
Liubov Kuzmenko är 65 år och bor på boendet i Dnipro precis som familjen Murashkina. När hon lämnade sin hemstad Siverskodonetsk plundrade ryska styrkor hennes lägenhet. Hennes föräldrar stannade kvar.
– Min pappa dog 2024. Jag var inte där och kunde begrava honom. Jag skickade videomeddelanden till min mamma. Det gör ont att jag inte kan vara där, säger Liubov Kuzmenko.
Tufft säkerhetsläge vid frontlinjen
Striderna vid frontlinjen innefattar attacker med drönare, missiler och artilleri. Medicinska koordinatorn Christine Mwongera har varit med om många nätter av flyganfall.
I Kiev har myndigheterna satt upp tält där människor kan värma sig, ladda mobilen och få varm mat. Det har varit nedåt –20 grader i Ukraina den här vintern. Foto: Anhelina Shchors
– De nätterna känns väldigt långa. Även efter att attacken är över och det blir tyst är jag rädd och känner mig spänd i kroppen, berättar hon.
Sedan den fullskaliga invasionen 2022 har vi konstant behövt anpassa vårt arbete. På grund av säkerhetsläget har vi behövt lämna sju sjukhus och över 40 platser där vi bistod med mobila kliniker.
Men vi fortsätter att ge livräddande vård runtom i landet. Vi stöttar sjukhus nära frontlinjen, transporterar skadade patienter med ambulanser och driver mobila kliniker. Psykologiskt stöd är en viktig del av vårt arbete. Sedan 2022 har vi haft över 55 000 patientbesök med fokus på psykisk ohälsa.
Christine Mwongera kämpar på i vinterkylan.
– Jag har alltid velat jobba där människor behöver som mest stöd, säger hon.
