De tysta såren

I skuggan av de senaste världshändelserna pågår coronapandemin. Fortfarande insjuknar och dör människor. Och fortfarande brottas många inom hälso- och sjukvården med tankar och känslor kring vad de uppfattar som ett misslyckande. Från vårdens sida, som inte kunde ta hand om svårt sjuka, lidande patienter. Från omvärldens sida, som länge misslyckades med att fördela resurser och vaccin mer rättvist. Och från dem själva – att de inte gjorde mer för sina patienter.

Inom Läkare Utan Gränser, liksom i allt humanitärt arbete, är den här typen av erfarenheter inte alls ovanliga. Situationer där den egna uppfattningen av vad som bör göras, vad som är rätt eller fel, krockar med verkligheten. Eller där man faktiskt inte vet vilken väg man bör slå in på för att inte göra mer skada än nytta.

Kände sig aldrig trygga

Coronapandemin ledde till att ännu fler utsattes för moralisk stress. Det var en okänd och livsfarlig sjukdom, och till en början visste ingen hur den skulle behandlas eller förebyggas. Varje dag kom nya bud, ny forskning, nya varningar.

– Till en början hade vi ingen aning om omfattningen av det hela. Vi lärde oss från dag till dag och känslan var att det aldrig tog slut, att vi aldrig visste tillräckligt, aldrig kunde känna oss trygga i att vi tog rätt beslut. För tänk om det i morgon kommer ny forskning som visar att vi hade fel?

Det säger läkaren och forskaren Melissa McRae som under pandemin jobbade med covidrelaterade insatser först på huvudkontoret i Amsterdam och senare i vårt covidprojekt i Indien.

– Där var det många jobbiga tankar som väcktes, till exempel om vi skulle bli tvungna att stänga ner andra projekt för att ta hand om covidpatienter i stället. Dessutom kändes det hela tiden som att vad vi än gjorde var det bara en droppe i havet.

I dag arbetar hon med etiska frågor på Ureph, Läkare Utan Gränsers forskningsenhet i Schweiz, och håller på att utveckla hur medarbetarna kan få hjälp att hantera och förebygga moralisk stress.

– Det här arbetet började redan efter ebolaepidemin i Västafrika på ett mer strukturerat sätt. Det blev så tydligt då att våra medarbetare kämpade med etiska dilemman. Med covidpandemin spred sig den känslan även till andra grupper inom vår personal, vid sidan av den medicinska, eftersom behoven var så enorma och det var så lite vi kunde göra.

Hemma ska allt fungera

Moralisk stress yttrar sig ofta i känslor av hjälplöshet, otillräcklighet, frustration. Som sagt, inget ovanligt på de platser där Läkare Utan Gränser jobbar. Och något som hör till vardagen för de av våra medarbetare som kommer från länder där epidemier och brist på resurser är vanligt. Det som var ovanligt denna gång var att en liknande situation uppstod i rika länder, säger Monica Rull, medicinskt ansvarig vid Läkare Utan Gränser i Schweiz.

– Vi har ett slags filter när vi åker till låginkomstländer, vi vet att det finns vissa saker som vi inte kan göra där eftersom resurserna saknas. Men när vi sedan återvänder hem förväntar vi oss att det mesta ska fungera.

– De frågor som många hade var exakt desamma som våra lokalt anställda medarbetare ställde sig under ebolaepidemin, fortsätter hon. Det var frågor som ”nu när jag jobbar med den här sjukdomen, kommer jag att ta med mig viruset hem? Måste jag hålla mig borta från min familj? Kommer jag att bli diskriminerad?”

Kluvna lojaliteter

För att ta reda på hur pandemin påverkade Läkare Utan Gränsers medarbetare gjordes ett antal djupintervjuer med personer på olika positioner och platser i världen. I samtalen avtecknade sig framför allt tre områden som många fann moraliskt utmanande. Bland annat handlade det om kluvna lojaliteter: skulle de stanna kvar i projektet eller försöka ta sig hem medan det var möjligt, för att vara nära sin familj ifall något hände?

En annan moralisk utmaning som följde på nedstängningarna var att svårt sjuka patienter inte alltid kunde få livräddande specialistvård. En sjuksköterska beskrev det så här: ”I vårt projekt vid gränsen mellan två länder brukade vi transportera patienter från ett läger för internflyktingar till ett sjukhus med kirurgisk kapacitet. Men nu när gränsen var stängd var förhandlingarna med myndigheterna en daglig kamp. Om de sa nej så innebar det att kvinnan som var i akut behov av kejsarsnitt inte kunde få det. Så vitt vi kände till fanns det inga fall av covid-19 i området. Det var så svårt att acceptera att vi inte bara kunde öppna gränsen för de här patienterna.”

Inte ensam

Många upplevde också en stark känsla av att ha förlorat syftet med sitt arbete. Framför allt i början, när de inte kunde göra något till följd av lockdowns, karantän och reserestriktioner.

Så här förklarade en medicinsk koordinator: ”Att pausa ett projekt är definitivt ett svårt beslut att fatta. Men det är ännu svårare att förklara för lokala medarbetare och för befolkningen i området. De vet att Läkare Utan Gränser är här för att bistå vid kriser och covid-19 är ju definitivt en kris.”

 Går det då att göra något åt moralisk stress inom den humanitära världen? Ja, absolut, menar Melissa McRae.

– Att ventilera vad man har varit med om kan göra det lättare att hitta de egna copingmekanismerna och inse att man sällan är ensam om sina känslor. Det är också viktigt att förbereda alla på att de kan komma att ställas inför svåra etiska utmaningar, då minskar risken att drabbas av skuld och ilska. Jag tror att det är bra för medarbetarna men också för att förbättra kvaliteten på den vård vi ger våra patienter.

Den här artikeln publicerades i vår tidning Direkt, nr 2, 2022.