I Centralafrikanska republiken är sexuellt våld så vanligt att det uppfattas som något normalt. Men för överlevarna leder det ofta till stort fysiskt och psykiskt lidande. På Tongolo-kliniken i Bangui har tusentals fått hjälp – ändå är det bara toppen av ett isberg.
Tatianas röst hörs nästan inte när hon berättar vad som hände.
– Min man dödades av beväpnade män. De tog med mig till sitt läger och våldtog mig i flera dagar. Jag förlorade ett av mina barn i lägret, de andra skickade jag iväg för att skaffa mat och till slut lyckades jag själv fly därifrån.
Hennes berättelse är unik – och ändå bara en i myllret av röster och vittnesmål om det sexuella våldet i landet, och hur det på senare år har hållit jämna steg med den väpnade konflikten.
– Jag stoppades av två män med machete. Den ene täckte över mina ögon och den andra tog av mig kläderna. Sedan dess har jag flera gånger funderat på att ta livet av mig. Jag skäms när jag går längs gatan och tänker att alla tittar på mig, säger Olga.
– Det var under striderna 2013. Jag hade sökt skydd i skogen. Där stötte jag ihop med två beväpnade män som våldtog mig. Efter det kände jag mig smutsig och var livrädd för att stöta på andra män, berättar Martine.
Känner sig lättad
Kvinnor och flickor. Men även män och pojkar. De som söker hjälp på Läkare Utan Gränsers klinik Tongolo i huvudstaden Bangui kan räknas i tusental – ändå utgör de bara toppen av ett isberg. För precis som på så många andra platser i världen är sexuellt våld inget man talar om i Centralafrikanska republiken, och att vänta så länge på att söka hjälp som Martine gjorde är inte alls ovanligt.
– Jag har burit på det här helt ensam i många år. Jag berättade inte för någon, ända tills jag förstod att jag inte behövde skämmas eller vara rädd. Så nu är jag här och jag känner mig så lättad, säger Martine när hon kommer ut från samtalet med psykologen på Läkare Utan Gränsers center i Bédé Combattant i utkanten av Bangui.
Enorma konsekvenser
Det finns förstås ingenting banalt med sexuellt våld. Ingenting som kan anses normalt eller vardagligt, varken i tider av fred eller väpnad konflikt. Ändå är det på vissa platser så vanligt att det närmast bemöts med en axelryckning: så är det i krig, så är män, det var väl inget, nu går vi vidare.
Det är detta som är den ”banala” våldtäkten. Den som nästan inte räknas, förklarar Angela Muvumba Sellström, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet och institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. I sin forskning har hon bland annat intervjuat före detta stridande i Burundi, både män och kvinnor.
– Det var väldigt tydligt att flera av dem inte hade så mycket att säga om sexuellt våld, även när de själva eller deras kamrater hade begått övergrepp. Det var som att det inte spelade någon roll och ingenting som fick några konsekvenser. Bara några av dem hade sett att förövarna ställdes till svars för vad de hade gjort.
Termen ”banal” i det här sammanhanget påminner förstås om den tysk-judiska filosofen Hannah Arendts banbrytande (och omdebatterade) bok ”Den banala ondskan”, om banaliteten och fantasilösheten hon tyckte sig spåra hos den nazistiske förbrytaren Adolf Eichmann. Men oavsett motiven som ligger bakom handlingen – ondskans effekter är aldrig banala. Inte heller när det gäller sexuella övergrepp. Inte för offren. Inte för överlevarna. Och det cyniska i sammanhanget, säger Angela Muvumba Sellström, är att på samma gång som den här typen av våld avfärdas som oviktig blir de som utsätts för övergreppen stigmatiserade och präglade för livet.
– Förövarna går fria och överlevarna förväntas acceptera och fortsätta som om ingenting har hänt. Men konsekvenserna kan bli enorma, de kan bli övergivna av sina familjer, kvinnor kan bli gravida, de kan få allvarliga fysiska skador och psykiska problem.
Många är barn
I Centralafrikanska republiken har konflikten böljat fram och tillbaka i många år. Närvaron av beväpnade män och den allmänna militariseringen har skapat en perfekt grogrund för sexuellt våld. Det används som vapen i konflikten. För att förödmjuka fienden, bestraffa, kontrollera och förstöra sammanhållningen hos motståndarna genom att erövra kvinnornas kroppar. Men också bara för att det är möjligt, för att ingen stoppar förövarna och för att de vet att de med all sannolikhet kommer undan med det.
I konfliktens svallvågor sprider sig våldet även till andra delar av samhället. Många övergrepp begås inom familjen eller mellan grannar. Ofta är det barnen som utsätts – över hälften av Läkare Utan Gränsers patienter är minderåriga. Frånvaron av en fungerande statsapparat med mekanismer för att skydda de som är i riskzonen bidrar också till en extremt utsatt situation för kvinnor och barn och ytterst begränsade möjligheter för dem att få sin sak prövad i domstol, förklarar Beatriz García som är koordinator för Tongolo-projektet i Bangui.
– I de flesta fall gör de berörda familjerna upp i godo, för att på så vis slippa ifrån skammen som det innebär att ha en familjemedlem som blivit våldtagen. De som utsatts förbjuds att tala om det. Det är bara det att då glömmer man bort att sexuellt våld även är en medicinsk kris.
Nolltolerans
Enligt Angela Muvumba Sellström finns det några avgörande skillnader mellan sexuellt våld i krig och i fred. Till exempel fungerar institutioner som ska skydda medborgarna mot övergrepp och lagföra förövarna sällan i krig, ifall sådana ens finns. Vissa beväpnade grupper, inte minst de med jämställdhet högt på agendan, skapar då sin egen rättsordning med nolltolerans och hårda straff för sexuellt våld. Så var det till exempel hos en av rebellgrupperna i Burundi, liksom i inbördeskrigens El Salvador och Sri Lanka.
Fast lika vanligt förekommande är även motsatsen, det vill säga konflikter där sexuellt våld används som ett sätt att terrorisera fienden och där det uppmuntras eller åtminstone tolereras, som i östra Kongo-Kinshasa.
– Här används sexuellt våld som ett sätt att kontrollera människor och områden med naturresurser.
Eftersom det inte finns någon fungerande statsapparat på plats så kan de göra det utan att det får några konsekvenser. Människorna är helt utlämnade till konflikten. Detsamma gäller på många andra håll. Konflikter innebär nästan alltid kaos och när de väl börjar går utvecklingen inte att kontrollera.
Minnen finns kvar
En annan strategi i krig kan vara att ge order om sexuellt våld, direkt eller indirekt. Så var det i Rwanda under folkmordet, i Bosnien på 1990-talet, och på senare år i Syrien, i Myanmar under attackerna mot rohingyer och nu senast när det gäller massvåldtäkterna i Tigray i Etiopien, säger Angela Muvumba Sellström.
– Då handlar det om att försöka tillintetgöra fienden och att de barn som föds ska tillhöra den egna gruppen istället, eller inte tillhöra någon alls. Det kan röra sig om våldtäkter men också om tvångsgifte och sexuellt slaveri vilket till exempel drabbade yazidiska kvinnor under IS-styret.
Tillbaka till Bangui och Läkare Utan Gränsers klinik Tongolo. Sedan starten 2017 har teamet här bidragit till att många kvinnor, män och barn fått både medicinsk hjälp och stöd att bearbeta det psykologiska traumat. Även för Tatiana, som själv hölls fången, håller livet så sakteliga på att bli bättre. I dag bor hon med sin bror och hjälper hans fru med de dagliga sysslorna. Men det hon var med om har inte försvunnit, och alldeles under ytan finns minnena kvar.
– I början var det väldigt svårt. Men sedan jag började behandlingen här på kliniken, och efter många stödsamtal, mår jag lite bättre. Men det är inte lätt. Det är verkligen inte lätt.
