Den bortglömda hostan

Den ena infektionssjukdomen hör till världens äldsta. Den andra är världens nyaste.
För allvarliga former av den ena har patienter fram till nyligen fått kämpa sig igenom två års helvete. Något nytt vaccin har inte nått marknaden sedan 1920-talet.
För den andra tog det mindre än ett år att få fram flera verkningsfulla vaccin.

Det handlar om tuberkulos och covid-19. Två sjukdomar som det kanske vid första anblicken verkar konstigt att jämföra – den ena en bakteriesjukdom som kan finnas latent hos människor i decennier utan att de blir sjuka och den andra en virussjukdom med snabbt förlopp. Men på förra årets lista över de infektionssjukdomar som globalt kräver flest människors liv hamnade de på andra respektive första plats. Åren dessförinnan toppades listan av tuberkulos med runt 1,5 miljoner dödsoffer.

En annan anledning att jämföra är skillnaden på investeringar i forskning och utveckling av läkemedel. Och för att visa att det oftast går att få fram både mediciner och vaccin – om bara viljan finns.

När det gäller tuberkulos har den viljan länge saknats. Varje år behandlar Läkare Utan Gränser runt 20 000 patienter för tuberkulos, varav cirka 2 000 för antibiotikaresistenta former av sjukdomen. För denna patientgrupp fanns fram till nyligen bara gamla, toxiska läkemedel som krävde upp till två års behandling, varav de första sex månaderna inbegrep en daglig injektion och sjukhusvistelse.

Biverkningarna inkluderade dövhet och psykos, och bara runt hälften av alla tillfrisknade. Många avbröt behandlingen i förtid – på grund av biverkningarna eller den omöjliga ekvationen att göra dagliga besök på kliniken och samtidigt kunna försörja familjen.

Så varför har det saknats vilja att forska kring tuberkulos? För i takt med att sjukdomen försvann från västvärlden, från 1960-talet och framåt, lades forskning och utveckling av nya läkemedel och diagnosverktyg mer eller mindre i malpåse. Men sjukdomen var aldrig besegrad, inte i låg- och medelinkomstländer där den hela tiden fortsatte att skörda liv. I spåren av hivepidemin och den sociala nedrustning som följde på Sovjetunionens fall började tuberkulos på nytt spridas över världen i början av 1990-talet. Sedan dess har tre nya läkemedel mot multiresistent tbc kommit ut på marknaden. En fantastisk – om än aningen cynisk utveckling.

Trots dessa senkomna framsteg är det fortfarande långt kvar till målet inom Agenda 2030, att utrota tuberkulos. I Läkare Utan Gränsers rapport Step Up for TB, från december 2020, framkommer att närmare hälften av 37 undersökta länder med hög sjukdomsbörda fortfarande använder toxiska injektioner i sina behandlingsprogram. Även efter de första sex månaderna måste tbc-patienter i många länder gå till kliniken varje dag för att svälja sina mediciner under överinseende av personalen.

Vi ser nu också allt fler tecken på att länders satsningar på coronapandemin kan få allvarliga konsekvenser för andra sjukdomar, däribland tuberkulos. Till exempel visar beräkningar från Stop TB Partnership att en miljon människor har missats att diagnosticeras för tbc under 2020 och lika många har inte satts på behandling. Om detta stämmer betyder det att vi är tillbaka på samma nivå som 2008 – detta i en tid när vi tvärtom borde gasa för att nå de globala målen. 

Läkare Utan Gränser har länge kämpat för att alla människor ska få tillgång till livsnödvändiga läkemedel och för större forskningssatsningar på försummade sjukdomar. Nu uppmanar vi världen att inte göra om misstaget en gång till: glöm inte bort tuberkulos! 

Anna Sjöblom, medicinsk humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser.

Den här artikeln publicerades som en debattartikel i Dagens Medicin 24 mars, 2021.