Hoppa till huvudinnehåll

"Det blev bara värre för varje dag som gick"

Publicerad 2 september 2016

Som tolk för Läkare Utan Gränser hjälpte Haqqi Bahram, 29 år, skadade människor i krigets Syrien. I augusti förra året tvingades han själv fly sitt hemland, och i september kom han till Sverige.

Haqqi Bahram vet fortfarande inte om han kommer att få asyl i Sverige, men i höst börjar han studera i Norrköping, på programmet för etnicitet och migration.

– Jag kände mig hemma så fort jag satte foten i Norrköping. Det tog mig flera år tillbaka i tiden, till innan allt började i Syrien. Jag kände mig precis lika lycklig som jag var då. Jag ska plugga här – och ha ett hem.

Innan han själv tvingades fly sitt jobbade Haqqi Bahram som tolk på ett av våra sjukhus i gränsområdet mellan Syrien, Turkiet och Irak. Ett arbete som innebar att han mötte människor som skadats mycket svårt i attacker mot området.

– Jag förväntade mig inte att det skulle vara lätt, men jag minns fortfarande första gången det kom in patienter från ett område som just hade bombats. Tolken som tog emot de svårt skadade patienterna när de kom svimmade, och själv var jag med i operationssalen. Jag försökte kontrollera alla känslor och chocken över det vi just hade sett. Det var fruktansvärt. Men jag var länken mellan kirurgen och patienten, och det viktiga i att rädda ett liv var det som hjälpte mig att hålla mina känslor under kontroll, men det var svårt, berättar Haqqi.

Jag ska plugga där, och ha ett hem. Plötsligt är jag som alla andra. Haqqi Bahram

I augusti förra året insåg han att situationen i Syrien blivit ohållbar – han var själv tvungen att fly.

– Jag försökte verkligen stanna kvar, men jag såg ju hur livet där såg ut – och det blev bara värre för varje dag som gick. Tänk dig att du kommer hem till din lägenhet, och det finns varken el eller vatten. När du går till affären kan du inte få tag på någonting du behöver. Samtidigt är du livrädd, ditt land är i krig, du ser hur det faller sönder, och varje dag får du nya rapporter om bombningar i olika städer. När du rör dig ute stoppas du vid olika vägspärrar där de försöker rekrytera dig till militären. 

– Jag var extra utsatt som ung man; både militären och andra stridande grupper försökte rekrytera mig, så då valde jag att tillsammans med några vänner fly för mitt liv. 

Haqqi kunde inte ta med sig mer än det som rymdes i hans fickor; pass, id-kort, pengar och sin mobiltelefon.

– Jag önskar att jag hade något mer från mitt hemland, men jag kunde inte ta med mig något mer. Jag har inte ens kvar de kläder jag hade på mig när jag flydde. Dina kläder blir så slitna och smutsiga när du är på flykt att du måste lämna dem och köpa nya i varje ny stad du kommer till, säger han.
Flykten från Syrien gick över floden Tigris till Turkiet – en båtfärd som gjordes mitt i natten för att undgå att upptäckas av militär och gränsvakter.

– Det är skrämmande att ge sig ut i en ström flod i en gummibåt mitt i natten. Vattnet är så tyst att tystnaden i sig blir skrämmande, och det är så mörkt att du inte ens kan se de andras ansikten. Floden är inte så bred, men fem minuter kändes som fem timmar, berättar han.

När Haqqi kom i land i Turkiet tog han sig vidare till Istanbul innan det var dags för en ny båtresa för att ta sig in i Grekland, den här gången över floden Evros. Väl i Grekland blev Haqqi och de andra dessvärre upptäckta av gränsvakterna och greps.

– Den grekiska polisen behandlar immigranter som grips vid gränsen som kriminella. Vi sattes i ett fängelse, både män kvinnor och barn trängdes ihop i en cell. Förhållandena i fängelset var väldigt dåliga. Vakterna vägrade svara på våra frågor om varför vi var där eller hur länge vi skulle bli kvar – de bara skrek åt dig om du frågade. Ett tag tänkte jag att jag kanske skulle sitta där resten av livet.

Efter några dagar flyttades Haqqi och de andra från fängelsecellen till ett inhägnat läger. Det tog 14 dagar innan han till slut fått alla de papper som krävdes för att han skulle kunna lämna lägret och Grekland.

– Det som gör mest ont är att du flyr för ditt liv och förväntar dig att bli mänskligt behandlad när du väl når Europa – inte att bli behandlad som en kriminell eller stängas in som ett djur. Jag har svårt att förstå att jag befann mig i ett EU-land, säger han.

Nu började en lång vandring genom Balkan. Korta sträckor kunde han åka bil eller buss, men den största delen färdades han till fots.

Den 12 september kom Haqqi Bahram till Malmö och sökte asyl. Han och hans vänner tog sig alla till olika länder.

– Någon som flyr sitt hemland funderar inte riktigt på vart man ska, så länge man kommer någonstans där man känner sig trygg. Valet kommer liksom mer under resans gång, när du ser och hör vart andra åker, berättar han.

I Syrien arbetade Haqqi som översättare mellan arabiska och engelska. Han undervisade också på universitetet där han höll på att ta sin masterexamen i tillämpad språkvetenskap. Nu ska han äntligen fortsätta sina studier. Haqqi har fått ett stipendium från Svenska institutet för syrier som vill studera i Sverige, och i höst börjar han studera etnicitet och migration vid Linköpings universitet.

– Jag är så lycklig och tacksam över det. Det är det bästa som har hänt mig att jag har fått det här stipendiet! Jag ska läsa på campus i Norrköping och bo i en studentkorridor, säger han.

– Och jag vet inte varför, men så fort jag gick av tåget i Norrköping kände jag mig hemma där. Jag ska plugga där, och ha ett hem. Plötsligt är jag som alla andra.

Relaterade nyheter

Syrien

”Jag lovade att rädda hans son”

"När han äntligen blev lugn kunde jag inte låta bli att garantera honom att han inte skulle förlora två söner på en natt. Tanken for genom mitt huvud - jag ska, och jag måste, rädda hans yngre sons liv."
- Akin Chan, kirurg i norra Syrien.

Tre år gamla Joud får behandling för sjukdomen thalassemi på Tal Abyad-sjukhuset i Syrien.
Syrien

Att behandla thalassemi i Syrien

Efter sju års krig i Syrien har patienter med kroniska sjukdomar inte fått den behandling eller de mediciner som de behöver. På Tal Abyad-sjukhuset i nordöstra Syrien behandlar vi barn med den ovanliga sjukdomen thalassemi.

En pojke med astma får hjälp på akutmottagningen på ett av våra sjukhus i Syrien.
Syrien

Vi måste få arbeta i hela Syrien

Vi ber än en gång att den syriska regeringen ger oss tillträde till hela Syrien så att vi kan ge människor vård, var de än befinner sig. I sju års tid har vi nekats tillträde trots de enorma behoven i landet.