DEBATT | Under 2017 riktades mediernas strålkastarljus mot flera av världens mest akuta humanitära kriser: rohingyernas massflykt till Bangladesh, kolerautbrottet i Jemen, slavhandeln i Libyen och kriget i Syrien. Men stunden i rampljuset är ofta kort. Dessutom är det ofta bara en eller ett par dimensioner av en kris som når fram till rubrikerna.
När vi ser tillbaka på 2017 är det inte minst det där andra, som hamnat i utkanten av strålkastarna men som Läkare Utan Gränsers medarbetare bevittnat, som dröjer sig kvar.
Här är några exempel:
Få har lämnats oberörda av rohingyernas öde. När 600 000 personer tillhörande den utsatta minoriteten tog sig till Bangladesh för att undkomma våld, sexuella övergrepp och mord i Myanmar dominerade krisen svenska medier.
Nu har eländet i Bangladesh blivit vardag och rapporteringen har minskat.
Men i de överfulla lägren råder stor brist på mat, rent vatten och latriner, och sjukdomar som mässling sprids snabbt.
Nu har difteri, även kallat ”strypsjukan” eftersom den drabbade får svårt att andas, brutit ut. Bara på några veckor har Läkare Utan Gränser tagit emot 2 000 misstänka fall och varje dag insjuknar ungefär 100 personer. Difteri är numera väldigt ovanligt i de flesta länder, men diskrimineringen av rohingyerna i Myanmar innebär att barn inte har vaccinerats.
Våra kollegor vårdar just nu de som har insjuknat men antitoxinet är en bristvara på den globala marknaden vilket tvingar vår personal till oerhört svåra beslut. Dessutom pågår utbrott av difteri just nu även på andra platser i världen.
En av dessa är Jemen. Efter de senaste två årens intensiva krig befinner sig landet i djup kris och en stor del av civilbefolkningen är beroende av humanitär hjälp. Men att nå ut med hjälpen är minst sagt en utmaning och under hösten hindrades vårt arbete när den saudiledda koalitionen stängde gränserna. En omedelbar effekt av kriget är att sjukvårdssystemet kollapsat och att sjukhus bombats sönder och samman. De sjukhus som fortfarande är i drift är överbelamrade och den inhemska personalen går på knäna.
Kollapsen i Jemen blev plågsamt tydlig när det största kolerautbrottet i modern tid drabbade landet.
Under 2017 blev sjukvårdspersonalens verklighet än mer ohållbar då många inte fick lön på hela året. Trots att de har tvingats sälja tillhörigheter och inte kan betala hyra, berättar de för oss att ”jag har jobbat gratis i ett år, jag kan inte lämna mina patienter”.
Även i Syrien fortsätter kriget som nu snart är inne på sitt åttonde år. I mitten av oktober tog syriska styrkor kontrollen över Raqqa som varit Islamiska statens (IS) starkaste fäste i landet. Slaget om Raqqa fick stor uppmärksamhet i media. Sedan blev det tyst. Men 60 kilometer därifrån lever tusentals människor i läger under extremt svåra förhållanden.
Nu står de inför ett nästan omöjligt val: att stanna i läger eller återvända hem, till ett Raqqa i ruiner.
De som väljer det senare kommer till en stad som nyss var en stridszon, omgivna av sprängladdningar och minor. För alla dem som skadas är det svårt att nå fram till sjukvård eftersom vägarna är i dåligt skick eller blockerade. Konsekvenserna för människors liv och hälsa kommer att vara påtagliga i många år framöver.
En nyhet som skakade om världen var CNN:s reportage om slavauktioner i Libyen. De starka bilderna utlöste en folkstorm mot den grymma verkligheten för migranter och flyktingar i landet. I samband med toppmötet mellan EU och Afrikanska Unionen fördömde politikerna människohandeln i starka ordalag och åtog sig att agera. Problemet är bara att EU samtidigt är en del i upprätthållandet av det system som skapar detta enorma lidande.
Vi har under lång tid rapporterat såväl om den grymma exploateringen av människor som om våldet och de fruktansvärda förhållandena i fånglägren. För EU var detta med andra ord ingen nyhet – ändå har man valt att ge miljonstöd till den libyska kustbevakningen för att stoppa människor som försöker fly landet till havs.
Antalet personer i fånglägren i Libyen har skjutit i höjden och de omänskliga förhållandena har förvärrats.
Läkare Utan Gränser startades för snart 50 år sedan av en grupp läkare och journalister för att de, vid sidan av det humanitära medicinska uppdraget, ville berätta om övergrepp och missförhållanden de bevittnat, höja rösten för dem vars röst annars kanske inte skulle höras. Detta är något vi kommer att fortsätta med, även när strålkastarljuset släckts eller kanske aldrig tänts över huvud taget.
Katrin Kisswani, ordförande
Mari Mörth, generalsekreterare
