Louise Limela har alltid känt att hon är lika mycket värd som alla andra. Inte en självklarhet för en person med en funktionsnedsättning i Kongo-Kinshasa. Nu jobbar hon för Läkare Utan Gränser – som skulle kunna göra mer för den här gruppen, säger hon.
LÄS OCH LYSSNA: ”Ingen ska behöva gömmas undan i sitt eget hem”
När Louise Limela var tre år fick hon polio och blev förlamad i ena benet. Att leva med en sådan funktionsnedsättning har inte varit lätt, inte i ett samhälle där andra barn retas och härmas när någon går annorlunda och där många vuxna tror att funktionsnedsättningar är resultatet av synd och häxkraft.
– I Kongo-Kinshasa finns ingen lag som skyddar människor med funktionsnedsättningar. Nästan ingenting är anpassat och det finns ingen politisk vilja att ändra på det. Så den här gruppen är i princip övergiven av samhället. Eftersom det är svårt att hitta ett jobb och försörja sig är många utlämnade till att tigga eller att sälja sex.
Själv är Louise Limela ett exempel på att det kan vara annorlunda. Hon har aldrig låtit någon få henne att tro att hon kan mindre än någon annan, säger hon bestämt.
– Jag har haft tur, med underbara föräldrar som är utbildade och aktiva i kyrkan. De såg mig aldrig som funktionsnedsatt. Jag har alltid känt att jag också hade rätt att göra allt som andra kan göra.
Mångårig erfarenhet
Detsamma gäller en av hennes bröder som är döv till följd av att han hade hjärnhinneinflammation som barn. Nyligen blev han klar med sin yrkesutbildning, tack vare tolkstöd i en skola som kyrkan driver.
– Ingen av oss blev sämre behandlad hemma. Det var alltid självklart att jag skulle läsa vidare och ta examen.
Louise Limela utbildade sig till sjuksköterska och fick jobb hos Läkare Utan Gränser. I dag har hon tretton år inom organisationen bakom sig, bland annat som distributions- och apoteksansvarig.
– Det har inte bara varit en dans på rosor, det har funnits taggar också. Ibland har jag varit tvungen att klättra upp på en stege för att nå någonting och det har hänt att jag har fallit och slagit mig. Under ett uppdrag i ett bergsområde där det regnar varje dag hände det också att jag föll på de hala stenarna.
– Ibland kan det vara svårt att be om hjälp, säger hon. Jag vill ju inte att någon som kanske inte trodde på mig ska få bekräftat att jag inte klarar av jobbet.
I dag jobbar hon som koordinator för medlemmarna inom Läkare Utan Gränsers kongolesiska sektion. Merparten av sin arbetstid tillbringar hon på kontoret i huvudstaden Kinshasa och efter de anpassningar som gjorts där har hon inga problem längre. Däremot stöter hon ofta på olika hinder när hon åker för att hålla i utbildningar och träffa andra inom organisationen.
– Toaletter är nästan aldrig anpassade och det finns ofta trappor och liknande som är svåra att ta sig upp för. Det har hänt att jag har kommit till ett ställe för ett möte men inte kunnat komma in, så då har vi fått gå någon annanstans istället.
Det finns alltså en hel del kvar att göra om fler med funktionsnedsättningar ska kunna arbeta inom Läkare Utan Gränser, poängterar hon. Detsamma gäller för att nå patienter med särskilda behov, även om mer gjorts de senaste åren.
Brist på information
– Läkare Utan Gränser skulle kunna göra mycket mer för att driva på regeringen att ta den här frågan på allvar. Men även inom organisationen finns det mer att göra. Det behövs en konkret strategi i varje projekt hur vi tar personer med funktionsnedsättningar i beaktning. Det måste vara en del av våra insatser, det måste finnas med när vi kartlägger behoven på en ny plats.
Louise Limela pekar på ett bra exempel på hur det kan göras:
– Innan vi startade en insats för att öka kunskapen om sexuell och reproduktiv hälsa gjorde vi en enkätstudie för att kartlägga behoven. Vi såg då att de flesta personer med funktionsnedsättning saknade tillgång till information. Därför såg vi till att det fanns teckenspråkstolk och punktskrift för de som behövde. På så sätt kunde vi nå personer som tidigare varit utestängda från den här typen av insatser.
