Hundratusentals människor har flytt från våldet i Tigrayregionen i Etiopien. Men det har varit mycket svårt för våra akutteam att få tillträde. Akutsamordnaren Albert Viñas, som nyligen kom tillbaka från Tigray, berättar vad han såg där.
Våldet började tidigt i november. Efter flera försök lyckades vi till slut komma in i Tigrays huvudstad Mekele den 16 december, över en månad efter att våldet startat. Staden var tyst. Det fanns elektricitet men inga basvaror.
Det lokala sjukhuset fungerade delvis men hade väldigt lite medicin. Framför allt fanns där väldigt få patienter, vilket alltid är ett dåligt tecken.
Vi utvärderade sjukhuset med tanken att kunna skicka patienter dit från Adigrat, Tigrays näst största stad som ligger 120 km norr om Mekele.
Vi kom till Adigrat tre dagar senare. Läget var väldigt spänt och sjukhuset där var i förskräckligt skick. De flesta anställda hade lämnat, det fanns knappt någon medicin och varken mat, vatten eller pengar. En del patienter som hade lagts in för traumaskador var undernärda.
Vi gav sjukhuset läkemedel och köpte mat på de marknader som fortfarande var öppna. Tillsammans med den personal som fanns kvar städade vi upp i byggnaden.
Den 27 december kom vi till Adwa och Axum, två städer väster om Adigrat i centrala Tigray. Alla mediciner hade stulits från sjukhuset i Adwa. Möbler och utrustning hade förstörts. Tack och lov hade en klinik i staden gjorts om till ett akutsjukhus med en liten operationssal. I Axum hade sjukhuset med 200 bäddar inte attackerats, men det var i det närmaste icke-fungerande.
Trots att vägarna var osäkra transporterade vi mat, mediciner och syrgas till dessa sjukhus och började stötta de mest väsentliga avdelningarna såsom operation, förlossning och akutmottagningar.
Innan krisen gjordes två blindtarmsoperationer per dag på sjukhuset i Adigrat. De senaste två månaderna hade de inte gjort en enda. Överallt såg vi patienter som kom in sent med allvarliga tillstånd.
En kvinna hade varit i förlossning i sju dagar utan att föda. Hennes liv gick att rädda tack vare att vi transporterade henne till Mekele. Jag såg människor komma till sjukhuset med sjuka patienter på cykel från platser så långt som tre mil bort.
Om sjukhusen inte fungerar ordentligt och människor inte kan ta sig dit så dör de hemma. Du kan lätt föreställa dig vad som kan hända om kvinnor med förlossningskomplikationer och allvarligt sjuka personer eller skadade människor inte kan ta sig till sjukhus.
När sjukvårdssystemet är skadat fungerar inte heller vaccinationsprogram, sjukdomsövervakning och nutritionsprogram. Inga vaccinationer har gjorts på nästan tre månader här, så vi är oroliga för epidemier inom kort.
De senaste veckorna har våra mobila team börjat besöka områden utanför de större städerna och vi har återöppnat några vårdcentraler. Vår närvaro ger människor en viss känsla av trygghet och hopp efter några mycket svåra månader.
Vi har sett att sjukvårdspersonal återvänder till arbetet. Bara fem personer var på det första mötet vi organiserade på Adwas sjukhus – på det andra mötet var det 15 och till det tredje kom 40 personer.
I denna del av Tigray finns det inga stora bosättningar med flyktingar – istället har de flesta sökt skydd hemma hos släktingar eller vänner, så i många hus bor nu 20 till 25 personer tillsammans.
Effekterna av våldet är tydligt – man ser kulhål i byggnader och bilar. I början när vi kom hit var det många som inte vågade lämna sin hem. Alla gav oss papperslappar med telefonnummer och bad oss förmedla meddelanden till deras familjer. Människor vet inte ens om deras nära och kära är vid liv eftersom telefonnätet inte fungerar.
Vi är oroliga för vad som kanske händer på landsbygden. Det är många platser vi fortfarande inte kunnat ta oss till, antingen på grund av osäkerhet eller svårigheter att få tillstånd. Men vi vet, genom byäldre och traditionella ledare, att situationen är väldigt allvarlig på dessa platser.
Stora delar av Tigray har bergig terräng med slingriga vägar på hög höjd. Städer som Adwa och Axum är byggda på en fertil högplatå men en stor del av befolkningen bor i bergen och vi har hört att människor har flytt till dessa mer avlägsna områden för att undkomma våldet.
Vårt team har gjort en oerhörd insats under svåra omständigheter. Från början fanns inga flyg till Mekele och vi var tvungna att transportera allting landvägen från Addis Ababa, som ligger 100 mil bort. Det fanns inga öppna banker så vi kunde inte överföra pengar. Men trots detta lyckades vi starta en insats.
Nu, flera månader efter konfliktens start, börjar andra organisationer dyka upp på några plaster. Med tanke på behoven och FN:s och internationella organisationers resurser borde insatserna vara större.
Svårigheterna att nå människor betyder att vi fortfarande inte känner till den verkliga omfattningen av denna kris men det är viktigt att vi får reda på det så snabbt som möjligt.
