En akutsituation i Burundi: “Vi är hans bästa och enda hopp”

De följande dagarna bjöd på lite vila.

Dagen efter tog vi emot en man som hade blivit påkörd av en bil. Han var i chocktillstånd när han kom in med hjärtklappning och kalla lemmar.

Han hade djupa sår i bäckenområdet och blödde kraftigt. Kirurgerna misstänkte kärlskada och han behövde opereras omgående. Innan vi skickade honom till operationssalen röntgade vi bröstet och bäckenet vilket visade på en kollapsad lunga och ett brutet bäcken.

Det såg inte bra ut. Men här, i Bujumbura, var vi hans bästa och enda hopp.

I operationssalen

Vi hade vi hade redan börjat ge intravenös vätska och blodtransfusion på akutavdelningen, men trots det var mannen i samma tillstånd när han rullades in i operationssalen.

Kirurgen satte ett pleuradrän för att få bort vätska från hans bröst. Efter det kunde vi söva honom och påbörja operationen.

Kirurgerna reparerade de brustna ådrorna i hans bäcken medan vi gav honom alla läkemedel och blodprodukter vi kunde hitta. Men det fanns inget sätt att stabilisera hans krossade bäcken och inget vi gjorde verkade fungera. Hans hjärta slog fortfarande för snabbt, han var kall och blödde från i stort sett överallt.

Att acceptera nederlag

Det fanns ingen chans att rädda honom. Inte här, inte med de resurser vi hade. 

Kirurgerna packade såren och avslutade operationen. Strax efter det såg vi hur han tog sina sista andetag och hans hjärta gick in i asystoli – det värsta formen av hjärtattack.

Vi visste att det inte var någon idé att försöka återuppliva honom. Han var borta och det enda vi kunde göra var att låta honom gå bort.

Att hantera förlust 

Att försöka beskriva hur man känner sig efteråt är omöjligt. 

Hur känns det när någon dör i ens händer? Ilskan, skuldkänslorna, sorgen, hjälplösheten.

Speciellt när man vet att någon annanstans, som i mitt hemland Finland, där det finns mer specialiserad utrustning och nästan ändlöst med resurser, hade vi haft en chans.

Men här i Burundi? Nej.

”Vi blöder alla lika”

Men är vi inte människor här också? Förtjänar vi inte att leva här precis som där? Förtjänar vi inte att överleva?

Vi blöder alla lika men vi dör inte lika när vissa av oss är omgivna av mer resurser.

Våra nära och kära som är kvar, de sörjer på samma sätt, sörjer livet som gick förlorat. En make, maka, en moder, en far, ett barn – borta.

Låt det sjunka in. Det är i det tillståndet jag befinner mig.